Fdensammamamman

Nu kan vi äntligen börja räkna ner på riktigt och förbereda allt inför resan till Gambia. På riktigt? säger ni… det är ju 100 dagar kvar… ja, men nu är det iaf snart tvåsiffrigt och det är mycket som ska fixas  🙂

Den 28/12 kl 06.10 lyfter planet från Arlanda och då ska helst vi och 120 kg bagage vara med. Mmmm, två pers med 60 kg var, vad säger ni om det va? Hur vi ska lyckas få med oss allt vet jag inte, men är tacksam för att det finns bagagevagnar på Arlanda och att vi har vänner som kommer och möter oss i Gambia.Vi tänkte först kolla med vår taxikille om han kan hämta oss, men inser att han har för liten bil. Så vi får kolla med Buba som har en jeep med takräcke att packa på. Det är honom vi åker upp till byn med, han har en bra bil.

På de här 100 dagarna ska vi samla ihop ett gäng mobiltelefoner, sortera våra redan insamlade kläder och leksaker, fixa malariatabletter och invänta väskorna som vi blivit lovade från ett givmilt företag. Och packa! Det är alltid knepigt att få ner allt och det handlar alltid om gram innan allt går ihop, men jag tror inte att det ska göra det den här gången. Det kan hända att vi tom får vikt över, men vi får se.

Grejen med alla grejer är alltså att de ska till byn som vi hjälper i Gambia. Byn Soma ligger ca 15 mil in i landet, längst med Gambiafloden. Det är en fin by med härliga människor. De har sina små hus (fyra väggar), en skola, en brunn och en liten butik. Just vår familj är 11 personer som bor tillsammans. De har tre rum, om jag kommer ihåg rätt, och tre sängar. Vår pojke Smile sover på en plastmatta, under ett myggnät.

När vi var där sist hade vi med oss kläder, hygienartiklar, leksaker och mat. Smiles mamma var så tagen att hon inte kunde prata till slut. Den är gången skulle jag vilja ha med solcellslampor så att barnen kan läsa läxorna inne på kvällen, men jag vet inte om jag lyckas. För de har självklart ingen el i huset, det är väldigt ovanligt och finns bara hos rika människor om ens där. En solcellslampa skulle med andra ord göra stor nytta och även göra stor skillnad för dem.

Som jag sagt och skrivit flera gånger förut, så får ni mer än gärna följa med på resan. Bokstavligt talat alltså. Vi är där mellan 28/12 och 12/1 och bor på Sunset Beach. Ni kan boka in er på egen hand, på samma eller ett annat hotell. Så ses vi om och när vi vill, vi finns där om ni behöver och vi tar oss tillsammans upp till byn. Ett besök som förändrar en totalt! Det är verkligen en väldigt speciell känsla att mötas av alla dessa underbara människor och på bara en sekund bli en av dem. Det går faktiskt inte att beskriva. När jag ser bilderna från förra besöket blir jag alldeles varm. En känsla som jag gärna delar med fler.

Så nu räknar vi ner! Sitter ni på en mobil som ni inte behöver (den ska vara hel och ha wifi) så får ni gärna slänga över den hit. Den kommer till nytta! Vill ni bidra till en säck ris, lök eller en dunk olja får ni gärna swisha ett bidrag. Maila till marlenerinda@gmail.com så får ni swishnumret om ni inte redan har det. Maten kommer att kosta ca 1200 kr, så alla bidrag är välkomna. Tilläggas ska att den maten räcker i nästan tre månader.

Det är verkligen en förmån att få hjälpa till så här som vi gör. Jag hoppas ni följer med oss, det är en helt fantastiskt upplevelse!

Nu är det tre månader sedan jag var ute och åkte senast och nu börjar det dra i restarmen igen. Jag längtar efter vågornas brus, långa promenader på stranden och att få gräva ner tårna i sanden.

Maj och första dagarna i Juni var helt fantastiska när det gäller sol och värme. Jag som är värmeberoende och lever upp när termometern närmar sej 25 plus har njutit för fullt. Förra veckan blev det svalare och senaste dagarna har varit lite molniga, vilken självklart är bra för naturen. Men jag har hellre det där medelhavsvarma och härliga, det är lixom mitt rätta element.

Så nu längtar jag bort igen. Jag brukar ju säga ”Hemma bra – borta bäst” och nu vill jag bort, men så blir det inte. Sommaren tillbringas nog hemma, det blir hemester om inget annat skulle dyka upp. Förra sommaren hade vi ingen semester alls eftersom Martin skulle byta jobb, men jag reste så mycket under året att det var helt ok. Kanske blir längtan större när man vet att det dröjer?

Det enda jag helt säkert vet är att vi åker tillbaka till Gambia i slutet av december. Sen är det preliminärt bestämt att vi åker till Kroatien igen i Oktober, för att bevaka årets VM i Olivplockning – årets galnaste tävling. Julbordskryssningar blir det säkerligen också, men det är lite dåligt med sol på dem… Kanske blir det även en sväng till Göteborg i november… dåligt med sol då med…

Det skulle vara skönt att åka bort något litet snart, men men… det är som det är och blir som det blir… man vet ju aldrig med oss  🙂

Då har vi äntligen bokat nästa vinterresa, den 28 december runt 15.30 får jag äntligen återse mitt kära Gambia. Jag har tjatat om detta flera gånger och gör det igen – ni är mer än välkomna att följa med oss!

Skillnaden den här gången är att vi förmodligen inte har några barn med oss och att vi byter till ett nytt hotell. Det är samma strand, men ett annat hotell. När jag var i Gambia första gången, 1990, bodde vi på African Village som ligger i Bakau som då var turistområdet. Nu finns där nästan ingenting…

När jag kom tillbaka med familjen efter massor med år bodde vi på Bakotu Hotell och till Kotu-området som då var turistorten. När vi var tillbaka för ett par år sedan bodde vi på samma hotell, men nu hade turisterna rört på sej igen och det var Kololi-området som gällde. Kololi som var en nästan tom strand, den finaste och lyxigaste, när jag jobbade där. Det var där de rika bodde, omgivna av absolut ingenting. Idag är det mängder med hotell, butiker och hus där.

Hotellet vi valt den här gången heter Sunset Beach och ligger mellan Kotu och Kololi, närmare Kotu kan man väl säga. Det blir lite avsides, men på stranden. Inte där de flesta turisterna bor, utan lite lugnare. Dessutom är det all-inklusive som vi börjat välja, för att helt och hållet slippa allt som kräver minsta tankeverksamhet. Då behöver vi inte tänka på något mer än att bara ha semester och sätta oss vid dukat bord som vi redan betalat för.

Jag avskyr att leta efter en bra restaurang varje gång jag ska äta och Martin tycker om att testa olika rätter, så detta passar oss. En del menar på att vi därmed inte bidrar till landets ekonomi och det kan man väl ha rätt i till viss del. Å andra sidan hjälper vi en hel by, så vårt samvete är ganska rent ändå. Å det är där som ni kommer in i bilden! Besöket i byn gör vi gärna tillsammans med er! Det är en upplevelse för livet som förändrar en för alltid!

Om ni vill hänga på så bokar ni alltså in er på viket hotell ni vill och sedan bestämmer vi dag för vårt besök i byn. Vi finns där för frågor, tips och allt annat som kan uppstå på en resa till en ”udda” destination och fixar såklart även transporten till byn. Vi brukar åka dit i början på semestern så att man hinner smälta upplevelsen lite innan man åker hem. Då hinner man dessutom fundera på om det är något mer man vill hjälpa till med innan det är för sent.

Allt började med Smile och min yngste son, när de lärde känna varandra på en solstol i skuggan på stranden i Kotu. Smile åker alltså från byn för att jobba där turisterna finns, hans mamma och alla syskon är kvar i byn och ska försörjas på det lilla som han tjänar ihop. Hans mamma lagar mat till tio personer en gång per dag, så det är klart att vårt besök är välkommet – vi har med oss mat för flera månader. Så ni förstår vilken skillnad ni kan göra! I byn finns många familjer som behöver hjälp.

Vi åker 28 december kl 06.10! Allt är bokat! Hänger ni med?

Som ni vet så bodde jag i Gambia på 90-talet. Det är det absolut bästa jag gjort och det utvecklade mej enormt mycket. Det var innan internets tid, det var dyrt att ringa hem och gick bara ett flyg till Stockholm i veckan.

Beslutet att flytta var faktiskt ganska enkelt. Jag resonerade som så att om jag inte skulle prova så skulle jag undra resten av livet hur det hade varit och om jag åkte och inte gillade det kunde jag alltid åka hem igen. Så jag sålde min lägenhet, packade en stor resväska, pussade fästman och föräldrar hejdå och drog iväg.

Jag hade det ganska förspänt. Min dåvarande fästman jobbade som elektriker på dåvarande Linjeflyg och kunde flyga väldigt billigt. Min pappa jobbade som pilot på Skyways och hade lika bra förmåner han. De kom ner någon gång vardera och hade då med sej det jag längtade mest efter; falukorv och godis!

När man bor utomlands inser man vad det är man verkligen tycker är gott! En del saker hittar man där man är, som i mitt fall Bounty och citronfanta. Det var min dagliga frukost… illa illa, men gott! Men sen finns det ju saker som inte finns där man är och i mitt fall var det LAKRITS! När fästmannen kom hade han med sej Gott & Blandat och när mamma kom hade hon fixat korvstroganoff åt mej. Stroganoffen hade hon fryst ner och när de kom fram hade den lagom tinat och kunde värmas, vi hade faktiskt en mikro som funkade ibland. Vi hade el kanske två timmar per dygn  🙂

Jag bodde med en finska, en holländare, en skotte och en engelsman och den där engelsmannen älskade min korvstroganoff och åt upp den!!! Vilken bandit! Godiset fick jag ha för mej själv, ingen gillade lakrits.

Min tid utomlands har förstås satt spår. Jag hade ett tätt samarbete med Ving när jag bodde i Gambia, så nu när vi åker är det oftast Ving vi åker med. Så ett par veckor innan vi drar iväg brukar jag slänga iväg ett mail till personal på plats och fråga om de längtar efter något särskilt som vi ska ta med till dem. Det är alltid lika uppskattat, så även denna gång. Idag kom en liten önskelista från Kap Verde på julmust, lussebullar och choklad. Självklart fixar vi det! Kanske blir det någon liten supersvensk överraskning också…

Det är ju inget problem att ta med något litet. Det finns både plats i väska och tid att köpa det. Å det blir så uppskattat och lyser upp deras jul och nyår när de inte har sina nära och kära runt sej. Inget besvär alls, bara roligt! Så etablerar man en kontakt redan innan man kommer och det känns nästan som man känner varandra när man väl ses. Så blev det i Egypten förra året, när vi åt middag med Ving-Guiderna en kväll på hotellet och sågs nästan dagligen bara för att säga hej.

Att bo utomlands är en otroligt nyttig erfarenhet och ett sätt att lära känna sej själv. Ibland längtar man förstås hem, särskilt när det är något extra som kanske födelsedagar, både den egna och andras. Som sagt; jag kunde ju knappt ringa hem, sånt är ju lättare idag. Jag är iaf väldigt glad att jag tog chansen, det förändrade och förbättrade mej för alltid!

Vad längtar du efter när du är utomlands en längre tid?