Fdensammamamman

Tänk vad ett möte mellan två öppna sinnen kan leda till. Min son, då 18 år, satt i skuggan på en solsäng i Gambia. En bit ifrån satt Smile och grabbarna började prata. Detta var 2013 och början på något otroligt häftigt!

Nu har vi känt Smile i 6 år och varit upp till hans by två gånger. Från början skickade vi pengar till honom, för att underlätta hans liv lite grann. Sen fortsatte det med familjen och i slutänden har det blivit hela byn. En stor hjälp för dem, som känns gott i hjärtat för oss. Men det har hela tiden gnagt lite i oss att vi inte kan göra allt vi vill, att det inte är tillräckligt. Allt gjort och gör är till stor hjälp, men det är lixom bara vi och vi har inte så mycket själva. Bara Smiles familj är 10 personer, i byn är det flera hundra… det vi gör hjälper, men räcker inte så långt.

Men nu har allt förändrats! Under vintern har fler hört av sej till mej och frågat hur det kan hjälpa till. Om de kanske också skulle kunna åka till byn… Så när vi var där senast pratade vi med Smile och Buba (vår chaufför) om det skulle kunna gå att göra någon slags tur upp till byn och gör den tillgänglig för fler, utan att göra det till ett jippo för vita turister. En knepig balansgång faktiskt. Smile och Buba ville iaf försöka och nu har första gänget varit där!

I onsdags åkte Celina och hennes mamma de 15 milen till Nema och det blev verkligen succé! Förutom att bilen gick sönder… Celina och jag fick kontakt via instagram (tror jag) och jag kände direkt att de passade för att åka till vår by och skulle klara den strapatsrika resan och samtidigt kunna hantera alla intryck och bemöta alla med den respekt som jag tycker krävs när man besöker någon i sitt hem. Medan jag har roddat lite med Smile så har Celina samlat pengar och det har hon verkligen gjort med bravur!

När de kom till Nema efter 5 timmar istället för de tre som det brukar ta hade de 80 liter olja, 10 stycken 50-kilos säckar med ris och 4 stora säckar med lök med sej. Medan Celina och hennes mamma var i byn var Buba och köpte riset, det fick tas i flera omgångar för att få plats i bilen. Jag är så enormt tacksam och jag tror inte att byn sett så mycket mat på en gång förut. Kvinnorna i byn samlades hos Smiles mamma för att dela på alla grejer, helt fantastiskt!

Å inte nog med det. Byn fick även en ny invånare, geten Svea som dessutom har en bebis i magen. Jag tittar på Celinas bilder (som jag fått ok att låna) och blir så otroligt glad och varm i hjärtat. Nu har byn hjälp av fler än bara vår lilla familj och kan äta sej mätta ett långt tag framöver. Vi fortsätter att hjälpa Smile ekonomisk med det vi kan och besöker byn kanske var tredje-femte år i framtiden. I bästa fall kommer Celina och hennes mamma tillbaka och kanske kan vi få kontakt med fler som vill åka den långa vägen för att göra lite gott.

Många förstår nog inte vad den här hjälpen betyder. Men om jag säger att man i byn kämpar för att kunna äta ett mål mat om dagen, så kanske ni förstår. Att man nu kan äta sej mätt en ganska lång tid framöver och på så sätt bygga upp sin hälsa lite innan regnsäsongen drar in över landet. Under regnsäsongen blir många sjuka och när kroppen är svag är det svårt att återhämta sej. Med vår och Celinas hjälp har de större chans att stå emot sjukdomar och återhämta sej snabbare. Vi räddar faktiskt liv med det lilla vi gör.

Å när man är friskare är det lättare att söka jobb och även större chans att få ett. Så det är ju inte så att bara för att vi kommer dit med mat lutar de sej lugnt tillbaka och väntar på nästa lass. Det här är hårt arbetande människor. Smiles familj har en odling med kasawa som man kämpar för att hålla liv i och han själv åker ner till turistområdet för att sälja både kasawan och annat. Med vår hjälp orkar de lite till bara.

Jag ser på bilderna och är både glad och tacksam. Å jag längtar tillbaka så det gör ont. Det kommer att dröja innan vi kommer tillbaka, men kontakten är tät. Tänk ändå vad ett möte mellan två unga killar kan leda till… ganska coolt faktiskt 🙂

Har ni tröttnat eller vill ni veta mer om Gambia? Ni som åker första gången har en massa tips HÄR.  Jag får frågor om vad man absolut inte får missa när man är där. Här är några av mina bästa tips!

När man ska tipsa om saker att göra i ett land som många känner väl och älskar får man tänka till lite. Ni måste tänka på att detta är MINA tips, andra har förstås andra tips och sina favoriter. Mina tips grundar sej på att jag tycker att man ska lära känna platsen eller landet man besöker, för att förstå varför saker är som de är.

När det gäller Gambia så måste man komma ihåg att det är ett väldigt litet land som ligger i ett annat ganska litet land och att det är väldigt fattigt. Med det sagt vill jag först och främst tipsa om att besöka byn Juffure. Byn där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Han var bara en ung pojke när detta hände i mitten av 1700-talet, men byn finns kvar och bevarar hans minne. Här finns bla ett litet museum och modellen av ett skepp där man illustrerar hur slavarna låg under färden till Amerika och övriga världen.

Man tar sej enklast till byn med båt och då kan man även besöka ön dit slavarna togs innan de skeppades vidare. När jag bodde i Gambia hette ön Fort St James, nu heter den tydligen Kunta Kinte Island. Här finns resterna av ett fort kvar och delar av kanoner. Detta SKA ses tycker jag – det är viktig del av Gambia historia som inte får glömmas bort.

Jag vet att Ving har med detta i sitt utflyktsprogram, men man kan förstås åka med andra arrangörer också. Men åker man med barn eller är extra intresserad av historia så rekommenderar jag Ving, då guiderna brukar vara bra pålästa och kan berätta mycket om både byn, Kunta Kinte, Slavhandeln och ön.

Mitt andra tips är att åka till den fantastiska huvudstaden Banjul. Det är kaotiskt, ett myller av folk och härlig atmosfär. Här finns det mesta som går att köpa och alla vill att man ska handla hos ju dem. Enklast är att åka hit med taxi och be chauffören följa med runt. På så sätt slipper man de mest ihärdiga försäljarna och kan få hjälp att pruta. Något de flesta missar är att gå igenom staden och ut på stranden som vetter mot Gambiafloden. Härifrån ser ni hamnen, bostäder och en del av floden och flodlivet. Chauffören kommer kanske titta lite konstigt på er när ni säger att ni vill gå dit, men strunta i det och insistera. Här är det verkliga stadslivet som inte syns och som i många fall kan vara väldigt intressant och ge ytterligare en sida av landet.

Mitt stående tips är förstås att lämna hotellet! Oavsett om ni väljer att gå ut på stranden eller gatan för er promenad, så gör det med öppet sinne och kamera! Folk kommer att hälsa på er och en del kommer att följa er en bit på vägen och prata lite. Så är det! Det är bara att acceptera. Vill man gå ifred så säger man bara vänligt men bestämt att man är på promenad och vill göra det på egen hand. De flesta accepterar detta direkt.

Min favoritpromenad är på stranden, förstås, höll jag på att säga. Stranden är huuuuur lång som helst och långgrund. Vid ebb kan man hitta vackra snäckor i alla former och i alla färger. Gillar man att promenera och leta snäckor har man kommit helt rätt. Vi brukar bara gå och gå, inte bestämma något. Man stannar till och tar något att dricka på någon strandbar och går man för långt går man bara upp till vägen och tar en taxi tillbaka. Var gärna på stranden när solen börjar gå ner. Det blir magiska solnedgångsbilder som inte behöver redigeras alls. Så glöm inte kameran! Gillar man motljusbilder har man kommit helt rätt!

Ett sista måste är att hälsa på hemma hos någon. Gärna på landsbygden, men det är ju lite knepigt att ta sej ut i landet på egen hand. De flesta är väldigt stolta över sina hem och tar gärna emot besök. Fråga någon på hotellet eller taxichauffören. Köp med en säck ris och en fotboll som tack för gästfriheten.

Självklart finns det mycket mer att se och göra. Frågar ni i turistområdet kommer de flesta att säga att ni måste besöka George, som är en krokodil som har olika ålder beroende på vem man frågar. Det finns en krokodilpool i Bakau som de flesta åker till, en kul grej. Det finns även en ap-park där aporna äter direkt ur handen och är ett kul ställe för både barn och vuxna. Ett besöka på Brikamas Hantverksmarknad och Serrekundas kaotiska marknad är också kul. Åker man lite söderut finns Snakefarm och Paradisebeach, ormarna är intressanta och värda ett besök – men jag tycker inte att den stranden är bättre än någon annan.

Det viktigaste är att prata med folk, följa med i den dagliga lunken, känna av atmosfären. Vad man gör spelar mindre roll… Det mesta faller lixom på plats när man kommer dit. Det behövs ingen planering, det löser sej… men Juffure och Banjul tycker jag att man ska besöka, det är mina hetaste tips. Just det! En sak till! Ta gärna en dag på Gambiafloden för fiske eller bara avkoppling, det är så härligt!

Vill ni se bilder finns det massor på min instagram @marlenerinda Ni som varit i Gambia har säkert en mängd andra tips. Eller håller ni med mej?

Mycket av det som hittills skrivits och visats om Gambia i media har inte varit varken rättvist eller ens sanningen. Jag har själv försökt att sälja in texter till olika tidningar men ingen har nappat. Därför blev jag extra glad när min journalistkollega och vän Jenny hörde av sej och ville intervjua mej om mina tips när det gäller det lilla Afrikanska landet. Självklart ställer jag upp på det!

Så i fredags hade vi ett långt samtal om hur Gambia är, mina ”måsten” och tips. Jag har inget emot att ställa upp som intervjuoffer, men när det handlar om något man verkligen älskar och vet att det finns många kritiker där ute – då blir det lite läskigt. Jag är med i flera facebook-grupper med andra Gambiaälskare och de är ju förstås extra intresserade av det som sägs. Skulle jag säga ”fel” skulle jag definitivt få höra det. Men jag bestämde mej för att tala direkt från hjärtat, det fick lixom bära eller brista. Å det blev sååå bra!

Jenny lyssnade verkligen och skrev texten med stor respekt och ödmjukhet. Jag fick läsa igenom och peta i den innan publicering, OM jag petade! Stackars Jenny. Jag fick även välja bilder från min egna väldigt stora bildbank och resultatet blev så bra! Ni kan läsa hela artikeln HÄR. När vi var färdiga var Jenny mer än sugen på att besöka landet hon precis skrivit om. Självklart erbjöd jag dem att följa med oss nästa gång vi ska åka.

Jag delade länken till artikeln i de olika Gambia-grupperna och väntade spänt in reaktionerna. ALLA var positiva! En kommentar som jag särskilt lägger på minnet är en av administratörerna som skrev att hon i princip aldrig delat något som tidigare skrivits om Gambia för att det alltid är vinklat, men detta delade hon med glädje. Många sa att det är första gången något skrivs som verkligen stämmer och även speglar deras bild av landet de älskar.

Jag är så glad att få sprida allt positivt som finns att säga om Gambia. Nu kommer det dröja några år innan vi återvänder, men självklart kommer vi tillbaka! Vi måste ju se hur allt går för Smile och Buba och deras familjer och Nathalie och Linda mfl. Det finns lixom inget alternativ – klart vi kommer tillbaka! Det är ju hemma 🙂

Sista dagen. Två veckor är alldeles för kort att vara här, det går alldeles för fort! De sista 2-3 dagarna har bara sagt swosch!

Sedan vi var i byn i måndags har vi inte gjort särskilt mycket, ändå har tiden gått supersnabbt! Våra dagar är rätt inrutade med sol på näsan på förmiddagen och långa promenader på eftermiddagen. Bägge är prioriterade då vi bägge mår bra av både sol och motion och vill ha mycket av bägge.

I onsdags började jag inse att det inte var långt kvar till hemresa. Jag insåg också att Martin skulle fylla år, hade lixom inte hunnit fundera så mycket på något av det. Så på morgonen när jag gick ut för att kolla soluppgången passade jag på att prata med hotellchefen om ett litet firande för maken. Han var helt med på noterna, men att det skulle bli så stort hade jag ingen aning om…

Igår när jag vaknade slog ångesten klorna i mej. Jag vill inte åka hem! Jag har ju inte hunnit allt! Jag skulle ju besöka svenska tandläkaren, kolla in en jordnötsfarm, fota aporna på förra hotellet och en massa annat. Var tog tiden vägen?

Sista dagen var som de andra med den skillnaden att Martin fyllde år. När vi kom tillbaka efter en stund i solen hade vår städerska gått bananaz i vårt rum. Hela sängen var översållad med blommor! Å när vi kom till middagen hade personalen där dukat fint och bakat tårta. De sjöng till och med!

Å sen kom Smile för att säga hejdå. Han var bara den första i raden av avsked. Idag var det Bubas tur och sedan Nathalie som kör oss till flyget. Vi har lovat att komma tillbaka om fem år, senast!

Så nu är det hemfärd. Kl 16.30 (17.30 svensk tid) lyfter planet och landar på kalla Arlanda kl 1 inatt. Vi är väl hemma i Tumba igen vid 4 på morgonen… vid lunch har vi nog återförenats med pälsbollen. Vore det inte för honom skulle vi kunna stanna längre, iaf jag…

Resan är slut för den här gången, men det finns mycket mer att berätta. Det kommer mera 🙂