Läkarbesöken är avklarade, medicinerna packade och bokhyllan är fylld. Årets långresa är igång. Nu väntar en massa veckor av äventyr och jobb och allt börjar på en parkering i ett industriområde i Norrköping 😛

I tisdags var alla detaljer på plats och vi kunde äntligen rulla iväg på årets långresa. Inte så långt bort, men länge – brukar vi säga. Vi håller oss fortfarande i Sverige, eftersom vårt uppdrag är att kolla in svenska campingar och ställplatser. I år börjar vi i södra Sverige, med en liten husbilsslalom kanske man kan säga.

Vårt första stopp var hos kompisarna Helene och Krister i Norrköping, där vi sov på en parkering i ett industriområde. När vi för några veckor sedan kom på att vi snart hade en långhelg framför oss, slängde jag ur mej att vi skulle ju kunna åka till Ullared. Detta eftersom Helene ville ha nya tallrikar till husbilen och tyckte att våra var bra – de är köpta just på Gekås i Ullared. De behövde ingen betänketid alls, utan var med på idén direkt. Så vi började klura lite på hur vi skulle lägga upp allt.

Eftersom alla behövde jobba på onsdagen, men kunde sluta tidigt, fick det bli att vi jobbade från Kristers jobb. När alla jobbat klart drog vi iväg. Första stoppet var Brahehus, för en liten fotopromenad ner till ruinen samt middag. Vi såg fram emot deras smaskiga hamburgare allihop. Så snopna vi skulle bli…

Vi gick ner till ruinen, solen sken, det var varmt och skönt och vi stannade en lång stund för att fota. Krister har en ny kamera och Martin är ju fotonörd, så det tog sin lilla tid. Sen gick vi upp till restaurangen och kollade in menyn. Den var helt förändrad. Där fanns varken burgare eller korv, inget sk ”trucker-food” alls. Det där med att tänka om är svårt ibland, men jag valde iaf en pasta och Martin tog en fisksoppa. Inte i närheten av en smaskig hamburgare… men men, mätta blev vi.

Vi fortsatte vår tripp. Vi hade fått löfte om att sova på parkeringen till verkstaden i Smålandsstenar som tog hand om vår bil när vi krockade med en älg för en massa år sedan. Rickard på verkstan blev en god vän, som vi fortfarande har kontakt med trots att bilen är såld sedan länge. När vi kom fram var han kvar och tog emot oss med öppna famnen. Så himla roligt att ses igen och att få visa honom vårt rullande hem, han har inte sett det.

Vi tog en promenad ner till Nissan, på vägen passade vi på att kela med två små underbart söta lammungar. Sen somnade vi i våra fina husbilar, bland utbrända och krockade vrak. Vi är inte så kinkiga när det gäller sovplatser.

Vi skulle upp innan tuppen… Mer om det berättar jag i nästa inlägg 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Jag gillar minnena som dyker upp på Facebook. Där påminns man om vad man gjort och vad som hänt. Just idag dök ett väldigt kärt minne upp. Idag är det exakt 4 år sedan vi köpte vår första husbil och vårt liv förändrades totalt. Till det bättre 🙂

Ständigt och överallt uppmanas vi människor att förverkliga våra drömmar. Det låter ju bra, men är det så enkelt? Kanske inte, men det mesta går att förverkliga även om vägen kan vara både krokig och lång. Under pandemin var det många som förverkligade sin dröm om att köpa husbil. Vi också. Att det skulle förändra vårt liv så totalt kunde vi dock aldrig ens drömma om.

Jag vet inte hur länge jag haft drömmen om ett liv i husbil, men det är länge. Långt innan Martin kom in i mitt liv. Jag kommer heller inte ihåg när jag berättade om min dröm för honom, det gör inte han heller – men han var med på noterna direkt. Då var det dock en planering som låg nånstans runt pensionsåldern. Under pandemin var det tyvärr alldeles för många i vår ålder som dog, så vi fick faktiskt lite panik och tänkte att vi måste göra detta nu. Annars kanske det inte blir av, man vet ju faktiskt inte vad som händer…

Så i början på maj 2021 började Martin googla, min man är googlemästare. Snart hade han hittat en modell som skulle passa oss och av den fanns det två stycke till salu i Sverige. En nånstans söderut och en i Norrtälje. Det var fortfarande restriktioner, så det där att besöka en butik kändes sådär… men vi åkte iaf dit för att titta. Det var första gången vi gick in i en husbil, ever. Ändå fanns alltså drömmen om att bo på heltid i en. Det var verkligen en chansning, men det funkade ju 😛

Jag tänkte att en bil för runt 300-400 000 var ok. Kanske 450 000, men sen tyckte jag att summorna blev lite för svindlande. Peppe kostade över 500 000, jag höll bokstavligen på att få en ångestattack bara av tanken. Ändå lyckades Martin på något sätt få mej att säga ok. Jag vet än idag inte hur han lyckades, men är glad att han gjorde det. Men fy så mycket pengar!

I slutet av Juni fick vi hämta honom och det krävdes bara en enda natt för att jag skulle förstå att detta var precis det jag längtat efter. Ett enkelt liv, men få saker runt mej, allt på sin plats och sen köra dit näsan pekar och solen skiner. Det var så 100% rätt att det kändes i varenda liten por. Man kan alltså köpa lycka för pengar 🙂

Peppe var en Weinsberg Pepper Edition, världens bästa nybörjarbil. Han hade allt man behöver och vi lärde oss väldigt mycket. Men ju mer vi var ute, insåg vi att vi har lite andra behov när vi är ute länge och dessutom jobbar från bilen. Så i mars 2024 bytte vid Peppe mot Ralle som är en Adria Coral med lite mer utrymme. Vi fick ett rullande kontor som vi verkligen kan bo längre tider i. Peppe var perfekt att börja med, Ralle är perfekt att fortsätta med.

Jag påstår att nästan alla drömmar går att förverkliga, man måste bara göra upp en plan. Jag tycker också att drömmar ska man försöka att förverkliga, så mycket man bara kan. Vad är det för mening att bara gå och drömma lixom? När man kan leva sin dröm? Vår dröm var ju ganska enkel att göra till verklighet, vi gjorde upp en plan, sparade pengar och köpte. Låter enkelt, men processen var rätt lång.

Just när det gäller husbilar så är det ingen större risk att testa, de förlorar inte särskilt mycket i värde. Tycker man inte om det så säljer man den. Vi tänkte ju hyra för att känna oss fram, men 15 000 för en vecka… njae… Då tänkte vi att vi kan lika gärna köpa, testa och sälja om det inte passar. Nu passade det ju och det är vi glada för.

De här fyra åren med husbil har förändrat vårt liv totalt. Vi lever numera vårt drömliv och har en dessutom fått ett nytt jobb. Vem kunde tro att vi skulle åka runt i Sverige och testa campingar för en campingtidning? Eller att vi skulle föreläsa på Elmia Husbilsmässa och att vi skulle ha en Youtube-kanal? Eller att vi skulle få mängder med nya vänner och arrangera stora husbilsträffar? Vi vågade och vann och fick ett helt nytt liv!

Det jag vill skicka med, eftersom jag vet att många är sugna på husbilslivet, är just att testa. Hyr eller köp. Gillar ni det inte, så är det inte hela världen – då har ni iaf testat. Våga. Chansa. Vad har ni att förlora? Kanske några tusenlappar, men ni har så mycket mer att vinna!

Grattis till oss idag, som vågade!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Det är många som frågar vad man egentligen gör på en husbilsträff. Jag brukar svara att det blir vad man gör den till… men för oss handlar det om att knyta nya kontakter, umgås med folk och ha kul. Och mysa med så många hundar det går såklart 🙂

Det finns ju samlingar för nästan allt. Är man intresserad av fåglar, matlagning, resor mm finns det träffar för dem och är man intresserad av husbilar finns det såklart träffar för oss också. Camping är stort i Sverige och medan husvagnarna minskar lite, så ökar husbilarna. Vi är inne på vår femte sommar med husbil, vi är kanske inte nybörjare – men vi är definitivt inte veteraner heller.

Att vi började med husbilsträffarna var för att träffa kompisar vi lärt känna på sociala medier, att det blev en fortsättning berodde på att vår första träff lockade otroligt många att vara med. Nu hade vi alltså vår fjärde träff och där var fler än förut som var på sin allra första träff. Innan kom såklart frågan: Vad gör man egentligen på en husbilsträff?

Ja, man kan ju göra som en del brukar göra när de kommer till en camping och sätta ut sina möbler, öppna en dricka och sedan bara sitta där. Det är helt ok om man bara vill utnyttja att vi förhandlat hårt och fått ett bra pris och man vill göra sin egen upplevelse på egen hand. MEN om man vill få ut något av träff, som arrangörer jobbat hårt med – ja, då finns det andra sätt.

För det första så tycker jag att när man ställt sej på plats och kommit i ordning, då söker man upp arrangören och säger hej. På så sätt har man lite koll på varandra och kan få lite viktig info. Hos arrangören brukar det vara fritt fram att hänga om man vill ha sällskap. Iaf på våra träffar.

Vi har bara en enda punkt på vårt program, vårt långbord. Andra träffar har både föreläsningar, provsmakningar och annat skoj. Nånting kanske jag kan tycka att man borde vara med på, vi har trots allt ansträngt oss en hel del för att göra träffen trevlig. Vill man inte delta, kan man åtminstone komma och hänga en stund med oss.

För oss är det viktigaste att man är öppen och nyfiken. Att våga ta kontakt, åt bägge håll. Med det menar jag att bjuda in den som kanske inte riktigt vågar bjuda in sej själv, men även ta modet och säga hej till någon man inte känner. Fråga om det är ok att slå sej ner hos ett gäng som ser ut att ha roligt. Initiera en kub-turnering eller annan lek/spel. Prata lite med dem man står brevid. Jag vet många som fått kontakt så och nu bestämmer träff längs vägarna.

Jag har ju en stor svaghet för hundar. Det kanske ni märkt… det är inte särskilt hemligt. Det vet också de som kommer till våra träffar. Jag sätter mej ner, låter hunden hälsa först, gosar lite och hälsar sedan själv på husse och matte. Jag kan typ alla hundars namn och har på så sätt lite koll på tvåbeningen som håller i kopplet. För mej är hundarna höjdpunkten på alla träffar 🙂

På en stor camping kan det vara svårt att veta vilka som tillhör träffen. Den här gången fick alla deltagare ett plastband som vi fäste i backspegeln och kunde på så sätt se vilka som hörde till oss. Det öppnade några dörrar till och vi fick en tillhörighet på ett annat sätt. Vår önskan är att man ska kunna knacka på hos någon vars bil man är nyfiken på och kanske be att få titta in. Många är ju i taget att byta bil och ser man en modell man är intresserad av, kan detta vara ett sätt att börja ett samtal.

Vi har träffat så otroligt många härliga människor både längs vägen och på olika husbilsträffar. De flesta bjuder på sej själva, är generösa och inbjudande. Några av våra numera närmaste vänner är husbilsmänniskor som vi mött på detta sätt. Tack för att ni korsat vår väg!

På en träff kan man alltså göra lite som man vill. Just den här gången hade vi en hundägare som bjöd in till gemensam promenad och en annan som bokade en hel restaurang för lunch. Uppskattat av många och där var säkert en och annan som kommer att hålla kontakten i fortsättningen. HÄR kan ni hitta några av våra och andras filmer från våra träffar.

Allt är frivilligt, vi tvingar ingen – men att komma på en träff och säga att den var tråkig… det håller inte i min värld. Då har man inte bjudit till själv.

Träffar är kul! Vi åker gärna på så många vi kan. Det är ett sätt att träffa folk med samma intresse, knyta nya kontakter och ha skoj tillsammans. Men även ett sätt att se nya platser. Vi älskar det!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Efter påskhelgen drog vi vidare. Vi visste inte riktigt vart vi skulle, mer än att det skulle vara några mil närmare Hjo som är slutmålet. Det blev Askersund, en väldigt söt liten stad.

Vädret var inte med oss under påsken. När vi skulle åka vidare tittade vi på väderrapporten och tänkte att vi åker dit solen skiner, men det var alldeles för långt bort och åt fel håll. Det var regn överallt på en radie av typ 20-30 mil. Så vi fortsatte vår plan att ta oss runt Vättern den norra vägen, å där ligger ju Askersund. Ställplatsen i stan är alltid full under högsäsong, men nu är det ju lågsäsong… så vi chansade och var nästan ensamma där.

Eftersom vi fortfarande har några ex kvar av vår kokbok och säljer någon lite då och då, så måste vi gå in till stan och leta rätt på ett postombud var vi än kommer. Det är jättebra, på så sätt får vi ju se mer av platsen vi är på. Så under våra två dygn här var vi till posten två gånger och fick dessutom två rejäla promenader i en väldigt fin stad. Här är kullerstensgator, små gränder, fina torg och en trivsam pir. Dagen efter vi kom var det marknad med en massa knallar och torgstånd, men det ösregnade… så himla synd.

Vi trivdes både på ställplatsen och orten. Vi stod med nosen mot vattnet och under de få stunder som det var uppehåll tog vi massor med bilder, en väldigt fotovänlig stad. Här fanns allt vi behövde, men det är dyrt att stå här. 380 kr natten är mycket för en ställplats, men finns det efterfrågan så kan man ju ta ett högt pris. Och här är som sagt nästan alltid fullt. Men också välordnat och välskött.

Här är film från Askersund Citycamp:

Efter två dygn var det dax att åka vidare. Vi kommer säkert tillbaka, men inte på ett tag.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube