1 juli 2024 satt jag och slöskrollade på telefonen, så där som man ofta gör. Då kommer en statusuppdatering om att en av våra vänner frontalkrockat med en lastbil och är allvarligt skadad. Även om vi inte är jättenära vänner, så stannar lixom livet upp en stund i just det där ögonblicket. Sen väntar man bara på en ny uppdatering där det ska stå att allt är lugnt, men så blev det inte. Långt ifrån faktiskt.

Vi träffade Jenny och Patrik på Bananpannkakan i Höganäs för några år sedan. Det var faktiskt Patrik som kom fram till oss och sa ”Jag följer er på Youtube!” sen satt vi och pratade en hel kväll typ. Så härliga och hjärtliga människor som vi hållit kontakten med sedan dess. Två personer som dessutom redan haft sin beskärda del av motgångar i livet och definitivt inte behöver mer.

Jennys uppdatering kom såklart som en chock. Som jag förstår det så hade Patrik som vanligt kört sin personbil till jobbet och av någon anledning kommit över i mötande körfält framför en lastbil. Chauffören av lastbilen gjorde vad han kunde för att undvika kollision, men det gick inte. De frontalkrockade och Patrik klämdes fast så illa att det tog räddningstjänsten över en timme att ta loss honom.

Vi som utomstående, och rätt oviktiga i sammanhanget, väntade oroligt på uppdateringar. När de första väl kom blev vi ju inte direkt lugnade. Patrik hade inte bara 47 benbrott, utan en mängd andra livshotande skador.

Här är några av dem:

10 brutna revben. Intryckt bröstkorg, med andningssvårigheter som följd. Krossat vänsterben, bruten arm och ryggskador. Läkarna fick öppna båda underbenen för att rädda musklerna. Öppen fraktur på lårbenet. Njurskador, samt skador på mage och tarmar. Sårskador över hela kroppen samt ett svårt skadat öga. Med mera med mera…

Jag har förstått att Patrik har varit svårt skadad och att det är ett mirakel att han överlevde, men det är inte förrän jag läst hans bok som jag förstått hur skadad han faktiskt var. Att han varit väldigt nära döden har jag däremot varit väl medveten om hela tiden och att vägen tillbaka varit väldigt lång. För han har alltså skrivit en bok om alltsammans, på uppmuntran av sin terapeut. För att på något sätt samla tankarna och bearbeta det som hänt. Fullt naturligt för mej som uttrycker mej genom att skriva, det finns ju inget bättre sätt enligt mej.

När Patrik frågade om jag ville läsa boken, sa jag självklart ja. Men jag tänkte inte läsa dem som jag brukar göra när jag läser böcker, jag tänkte nämligen inte läsa den som en recensent – utan som vän. Boken är inte skriven av ett proffs och har heller inte fått någon hjälp av lektörer eller redaktörer. Det är Patriks ord, direkt ur hans hjärta. Den ska alltså inte recenseras, bara läsas. Men det jag skulle önska som läsare är att bilderna skulle varit i svart/vitt, hellre än den gröna färg som valts. Det skulle gjort dem lite tydligare, men det kanske bara är mina ögon som är kinkiga.

”Min berättelse – en tuff kamp för livet” är en bok som finns där för att Patrik ska få berätta sin historia, både för sej själv och för oss andra som varit med sådär lite vid sidan om. Ett bra sätt för oss utanför att förstå vad som hände, vad han gått igenom och hur allt är idag. Att stå brevid som vän eller bekant är inte helt enkelt. Man vet inte om man ska höra av sej eller om man ska avvakta. Hur man stöttar på bästa sätt, inte bara den drabbade utan även anhöriga. Det blir en balansgång där man försöker att göra rätt, visa hänsyn och då ibland kanske uppfattas som avståndstagande.

Nu var Jenny helt öppen med allt som hände direkt och skrev regelbundna uppdateringar på FB så vi utanför slapp undra. Det var väldigt skönt. När Patrik började fungera igen, tog han över uppdateringarna och då blev det lättare att vara med och peppa. Men det är inte helt enkelt att stå utanför. Faktiskt.

Boken har varit värdefull för mej för att få ett perspektiv på själva olyckan, alla Patriks skador, alla behandlingar, hans känslor, personerna som hjälpt honom och hans framsteg. Det är en helt osannolik historia som är otroligt berörande. Gång på gång slås jag av att han faktiskt lever. Hur han legat nersövd länge för att kroppen skulle få vila, alla operationer, framsteg och motgångar. Att läsa om när han träffade dem som tog loss honom och han för första gången fick ett ansikte på alla sina räddande änglar är rätt mäktigt. Som jag förstått det så var det lika känslosamt för honom, som för dem som jobbade vid vraket.

För att inte tala om Jenny och hans kärleksfulla ord om kvinnan i hans liv. En sån här omvälvande upplevelse verkar ofta ha två olika vägar. Antingen utvecklas man åt varsitt håll eller så svetsat man samma och blir starkare än förut. Jenny och Patrik är redan ett starkt par, men nu känns de helt oskiljaktiga. De är så fina mot varandra och kärleken bara lyser om dem. Å kanske var det därför Patrik överlevde och kom tillbaka så snabbt och så stark som han är idag. Att efter bara ett år stå på egna ben och gå igen är ingen liten bedrift. Jenny har nog haft en större del i detta än man kan tro. Och hon fanns alltid vid hans sida. Jag kan inte ens föreställa mej hur hon har mått i allt detta. Kanske skulle hon haft ett eget kapitel i boken om hur hon upplevt alltsammans?

Tack Patrik för att jag fick läsa. Tack för att du gav mej mer kunskap och förståelse om allt som hänt angående olyckan och även efteråt. Jag är så otroligt glad över att du finns kvar här på jorden och återigen kan köra runt i Dino med Jenny vid din sida. Och jag ser fram emot att ses snart igen.

Vill ni läsa Patriks berörande historia, så finns den på bla Bokus. Ni hittar den HÄR.

---

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube