Den senaste tiden har jag varit piggare än vanligt och mått riktigt bra. Idag är ett undantag… jag är trött, har ont och kommer mej inte för med nånting. Hjärnan hänger inte riktigt med och orden blir fel. En fibrodag alltså. De där som bara dyker upp utan förvarning och stör.

Jag hade hoppats att den fibromyalgi som konstaterades för ett par år sedan egentligen var symptom av en dåligt fungerande sköldkörtel. Symptomen är ungefär desamma och nu när jag medicinerar för hypotyreos och mår mycket bättre, tänkte jag att allt berodde på det. Så var det alltså inte. Även om jag mår mycket bättre, så kommer alltså de där dagarna då jag inte okar något alls och har ont. Inte alls lika ofta som förut, men de finns där. Jag får helt enkelt acceptera att mina två diagnoser finns där och ta dagarna lite som de kommer.

Just idag är det tröttheten som är värst och värk ett lår. Jag hade tänkt åka och träna, men det får vänta till imorrn. Då är säkert värken borta, eller har flyttat sej, och jag borde vara piggare igen. Imorrn ska jag även träffa min nya kiropraktor, den gamla slutade vid nyår. Spännande… Han ska få låsa upp min nacke som bråkat ett tag.

Problemet med fibromyalgi är att det är svårt att planera. Eller… planera kan man ju enkelt göra, men när dagen för aktiviteten kommer kanske allt måste ställas in pga en dålig dag. Det mesta fungerar om jag får sova bra på natten och vakna när kroppen sovit klart. Därför undviker jag tidiga möten och evenemang så mycket det går. Dagen är ofta förstörd om jag måste gå upp tidigt. Jag mår bäst när jag vaknar vid 7.30 och får äta en lugn frukost, sen kan jag göra nästan vad som helst i vilket tempo som helst. Oftast.

Men så kommer de här dagarna då jag inte orkar göra någonting alls. Inte för att jag inte vill, utan för att jag helt enkelt inte orkar. Har jag varit pigg en period är det extra svårt att acceptera såna dagar. Att knappt orka resa sej från tv-soffan är extremt frustrerande! Så är det idag. Så jag skriver en rad här, sorterar lite papper där och försöker att iaf få något gjort för att inte känna mej för lat. Martin blir galen när han hör att jag känner mej lat och försöker få mej att förstå att det är ok att ha dåliga dagar och inte göra något alls. Han ser det på ett helt annat sätt än vad jag gör och det är jag förstås tacksam för. Hade han titta snett på mej och haft en massa krav på mej så hade det inte varit hållbart.

Idag är alltså en fibrodag, en dag då det inte blir mycket gjort alls mer än det mest nödvändiga. Magasinet är uppdaterat, en text är skriven för imorgon och bloggen är också uppdaterad iom detta inlägg. I övrigt googlar jag lite på Riga för att se vad man måste göra där när vi åker dit på torsdag. Tv´n står på och jag tittar med ett öga, men snart blir det nog en tupplur. Det här inlägget tog nästan två timmar att skriva eftersom nästan alla ord bli felstavade och jag måste lägga mej en stund då och då. Vanliga dagar tar ett inlägg kanske 15-20 minuter att skriva. Då kanske ni fattar hur illa det är.

Imorgon är en annan dag…

Det där med egen tid kan vara en känslig fråga. Som ensamstående med två barn, som dessutom var sjuka och tog massor med mediciner, fanns ingen egen tid. Så var det bara och det accepterade jag. Det var inte mycket jag tänkte på, utan livet gick ut på att få vardagen att fungera så gott det gick. Att jag skulle bli sjuk av stressen var absolut inget jag förstod eller tänkte på.

Men barn blir större och min tid kom när barnen var runt 15. De tog bägge moppekort och fick varsin moppe och kunde på sätt ta sej till träningar och kompisar på egen hand. Helt plötsligt hade jag lite ”egen tid”. Martin hade dessutom kommit in vårt liv och underlättade en hel del för mej. Efter det har den där egna tiden bara blivit längre och längre och nu är allt tid min egen. Barnen har flyttat ut och det är jag själv som bestämmer helt och hållet vad jag gör med min tid.

Allt vi gör är ett val och jag har de senaste åren valt mej. Valt att lägga tid på min hälsa för att må så bra som möjligt. Det innebar att jag var tvungen att eliminera stress. Jag klarar helt enkelt inte stress längre. Efter min utbrändhet kan jag inte jobba heltid, boka in för mycket eller stressa. Då stänger kroppen av, jag tappar minnet, får ont i kroppen och blir så trött att jag inte kan hålla mej vaken. I samförstånd med Martin tog vi beslutet att jag skulle sluta jobba. Jag får alltså vara hemma och pyssla med bloggen, skriva texter för magasinet och ta hand om mej. Ganska lyxigt va?!

Magasinet kräver en hel del jobb, men jag väljer själv när jag ska göra det. Jag har valt bort nästan alla pressfrukostar, om jag inte känner att jag har en bra dag. Jag har ingen väckarklocka utan vaknar av mej själv vid 8 när kroppen tycker att jag sovit färdigt. Grejer runt lunch, på eftermiddagen och kvällen passar alltså mycket bättre för mej. Och för att kroppen ska må bra så måste jag träna!!! Det mår både jag och vikten bäst av.

Så när allt är perfekt vaknar jag vid 8, äter frukost och är på gymmet strax innan 10. En perfekt dag lyckas jag även ta hundpromenaden innan lunch och kan sedan ta itu med dagen och skriverierna hela eftermiddagen. Som idag! Idag har jag haft en perfekt dag. Träning och hundpromenad innan lunch, en nyttig och god lunch och nu sitter jag och skriver. Jag har tagit nästan 10 000 steg redan, fyllt i checklistan och är jättenöjd. Jag känner hur kroppen verkligen tackar mej för att jag kommit igång med träning och promenader igen.

Jag har alltså mängder med egen tid nu och gör i stort sett vad jag vill på dagarna. Å jag mår så bra! Stress hör inte hemma i någons liv, det är faktiskt livsfarligt. Fler och fler sjukskrivs pga stress och jag tror inte att så många vet och förstår hur farlig stressen är. Jag blir aldrig frisk! Jag kommer aldrig bli som förut och har fått en mängd följdsjukdomar pga min utbrändhet. Jag kan lova att ni inte vill ha det så! Alla människor vill klara en vardag, vara vakna en hel dag, kunna jobba heltid, ha roliga saker inbokade flera dagar i rad, må bra i kroppen och slippa värk mm. Då måste man ta hand om sej!

Den där egna tiden kan vara avgörande för att ni inte ska behöva hamna där jag är idag. Det kan räcka med fem minuter på morgonen då hemmet är tyst, med en god kopp te. Eller en kort promenad, utan hörlurar eller sällskap. Bara lyssna på naturen och ta in här och nu. Att våga säga nej, även till roliga grejer när det kör ihop sej. Eller att sitta länge på toaletten, med låst dörr, tills man faktiskt är färdig! Egen tid kan vara lite vad som helst, det behöver inte ens vara länge – bara några minuter i total ensamhet och tystnad. Utan stress.

Det där med yoga och mindfulness är nog inte så dumt. Tänk på det du som städar toaletten samtidigt som du kissar, springer till och från jobbet, står och äter frukost och enda gången du säger nej är till partner och barn… När skratten uteblir har du första varningssignalen, då måste du sätta stopp direkt! När du börjar gråta när någon frågar hur du mår är det riktigt akut. När du inte längre kan komma på saker du tycker om att göra – då är det farligt!

Så prioritera lite egen tid. Ta hand om dej. Om inte du tar hand om dej, vem ska då göra det? Om inte du ser dej själv som viktig, vem ska då göra det? Det är lite som syrgasmasken på flyget; man måste sätta på sin egen innan man kan hjälpa andra. Så ta hand om dej först, du är faktiskt viktigast i ditt liv – sen kan du ta hand om andra. Jag missade den biten och se vad som hände…

Ta hand om dej! Du är värd det!