Tror aldrig jag har presenterat mej ordentligt… iaf inte på väldigt många år. Bloggen startade 2006 och då är det klart att jag skrev nån slags presentation i något av de första inläggen, men sen då… man tar lixom för givet att alla vet ens historia ändå. Efter 11 år i bloggvärlden och med en massa nya läsare tänkte jag därför presentera mej för er. Det här är jag!

Jag föddes i januari 1970 och växte upp i Tullinge ca 2 mil söder och Stockholm City och på Öland eftersom min mamma kommer därifrån och vi alltid haft hus på norra delen av ön. Öland är mitt svenska paradis, som jag tyvärr inte hinner besöka i år. Jag höll på med gymnastik under nästan hela uppväxten, fristående och truppgymnastik var favoriten. Musik var också ett stort intresse och sången tog över gymnastiken i tonåren. Vi var ett gäng som uppträdde lite överallt och hade gott om jobb.

När jag var 14 år träffade jag mannen som skulle bli min man och far till mina barn, men innan vi gifte oss och startade familj passade jag på att bo och jobba i Gambia. Jag hade nog stannat där om inte barnlängtan varit så stor, drömmen var nämligen att bli mamma. Vi gifte oss 1992, första sonen kom 1993 och den andra 1995. Det är 17 månader mellan grabbarna som när de föddes hade ca tio olika diagnoser sammanlagt. Man kan väl säga att det var rätt mycket jobb med barnen och väldigt lite sömn. 1998 skilde vi oss, jag bodde då kvar i vårt hus i Tumba som jag fortfarande bor i idag.

Jag hade tidigare jobbat på SF med bla galor, i växeln på Expressen, med marknadsundersökningar och på bla Oscarsteatern och Vasateatern. Barnen var väldigt sjuka och var hemma med mej på dagarna, så jag hoppade på alla jobb som gick att göra hemifrån eller sprang iväg och jobbade så fort barnen inte var hemma. Det funkade inte i längden, så jag brakade totalt och sprang käpprätt in i väggen något halvår efter skilsmässan.

När jag mådde som sämst tog jag hjälp av samtalsterapi och motion och skrev in mej på Viktväktarna. Något halvår senare började jag jobba lite smått vid vågen och blev på så sätt bekant med Martin, men inget mer än bekant. Jag hade en särbo i Skåne under några år och våra fem barn älskade varandra och gör fortfarande. När vi brutit med varandra höll jag kontakt med hans barn och vi träffas fortfarande då och då. Åren gick, jag mådde lite bättre vart efter som barnen kunde klara sej mer och mer själva. Vi sparade och gnetade och reste så mycket vi kunde, vi besökte Egypten, Sri Lanka, Thailand, USA, Island, Cypern, Spanien och en massa andra länder och började planera för min drömresa. När jag fyllde 40 skulle vi åka på en safari i Tanzania.

Jag var 38 år och pank när jag fick jobb i kassan på Viktväktarna, Martin behövde hjälp i sina klasser. Två veckor senare hade han flyttat in hos oss… typ… allt gick väldigt snabbt och sedan dess har det varit vi. Han följde med till Tanzania och sedan dess har vi gjort många resor tillsammans. Snart firar vi tio år tillsammans och nästa helg har vi vår första bröllopsdag.

För fem år sedan började Martin plugga. Vi jobbade på Viktväktarna och hade som mest 11 klasser i veckan, medan han pluggade hade vi kanske 6-7 klasser. För tre år sedan var han färdig och vi slutade på VV, nu skulle han få sitt drömjobb! Men det tog tid… ett halvår fick vi hemma tillsammans innan det äntligen blev en anställning. Under den tiden startade vi Du i Fokus. Min blogg hade växt och blivit lite spretig, Du i Fokus blev bloggens lillasyster där jag skrev om allt som inte passade in på bloggen. Meningen var att jag skulle kunna vara hemma och ta hand om mej. Utbrändheten gav mej både fibromyalgi, hypotyreos och en sömnstörning. Nu kan jag alltså ta hand om mej, träna eller sova, skriva på bloggen, samtidigt som vi driver magasinet tillsammans.

Killarna är idag 22 resp 24 år gamla, de har flyttat hemifrån och jobbar. Det mesta fungerar, men en del medicinskt är jag fortfarande inblandad i. En del sjukdomar har växt bort, men en del finns förstås där hela livet. Killarna har bra liv och jag med, vilket var svårt att ens drömma om i slutet av 90-talet när det mesta såg rejält mörkt ut.

Det är klart att livet sätter sina spår och att jag förmodligen hade varit en helt annan person om saker och ting varit lättare eller annorlunda. Slumpen har varit avgörande i många fall och att Martin och jag skulle träffas kan vi absolut tacka slumpen för! Hur stora är oddsen att man som kvinna träffar sin blivande man på Viktväktarna? Det kryllar inte av män där direkt… särskilt inte ensamstående.

Livet har börjat se rätt bra ut. Jag kan för första gången på länge säga att jag är lycklig. Vägen dit var lång och ganska jobbig. Jag är av naturen en ganska positiv och glad person, men det ska gudarna veta att det funnits ganska långa perioder då jag inte ens dragit på munnen. Därför har skrattet blivit väldigt viktigt för mej och med Martin skrattar jag massor. Barnen och jag skrattade också mycket, det var ganska många dråpliga situationer då man inte kunde annat än att skratta… Alternativet var så dåligt…

Idag är jag alltså hemmafru, en ganska dålig sådan… jag är ganska bra på att vara hemma och att vara fru – sämre på att städa och laga mat. Jag fixar nästan all markservice förutom att laga mat, om jag inte måste… Den biten sköter Martin och han gillar det! Jag tjänar inte ett öre, men har heller inga krav på mej. Jag tar ofta dagen som den kommer, tränar, går på roliga grejer tack vare bloggen och magasinet och har ett bra liv. Försöker att leva i nuet och stressar så lite jag bara kan, då går nämligen hela kroppen i baklås. Drömmen är att bo i värmen på vintern, det hoppas jag kan bli verklighet om kanske 15 år. Jag har inte bråttom  🙂

Detta var kortversionen och förklarar lite varför jag är som jag är. En del har ni hört förut, en del kanske är nytt. Nu undrar jag förstås vem du som läser detta är? Berätta!