Trots att svenskar är väldigt reseintresserade, så finns det knappt några publika resemässor. I år utökades Seniormässan med en resedel, men det är typ allt som är öppet för ”vanliga” resenärer. För oss som skriver om, eller de som säljer resor, finns Travel News Market och den gick av stapeln igår.
När jag gick den eftergymnasiala utbildningen Turism- och reseliv fick vi åka till Göteborg och besöka TUR-mässan, det var helt fantastiskt. Här kunde vi frossa i resor över hela världen, i flera dagar, det var så härligt. Sen var det rätt många år utan någon resemässa alls, innan jag fick höra talas om Travel News Market. Detta är alltså en mässa för branschfolk, press får vara med lite sådär på nåder.
Till Travel News Market kommer mängder med utställare. Där är representanter för olika länder, turistbyråer, turistråd och researrangörer. Några kommer tillbaka år efter år, andra är här för första gången. Här möts vi som jobbar med resor på ett eller annat sätt, uppdaterar oss och knyter kontakter.
Igår var det alltså dax igen. Jag kom dit vid lunch och gick runt i lugn och ro. Man kan boka mötestider, men jag visste inte när jag skulle komma och hur mycket tid jag hade på mej – så jag valde att gå runt och spontant prata med de som intresserade mej. Det blev några bra möten, bla med representanten för den lilla ön Sifnos i Grekland. Här bjöds vi på en fantastiskt middag som gjorde att jag överlevde dagen 🙂
Under dagen träffar man även andra som skriver om resor och som brukar resa tillsammans på olika pressresor. Eftersom vi är frilans nästan allihop är detta vår chans att träffas lite mer avslappnat. Så det blev flera härliga möten och bra snack också under dagen.
En sån här dag gör ju knappast resesuget bättre, snarare tvärtom. Nu vill man verkligen åka iväg. Om 29 dagar bär det iväg igen, till Egypten, då är det nästan semester. Vi ska nog bara göra en enda film från resan och kanske jobba en timme om dagen, det är semester för oss 🙂
För att testa årets andra julbord fick vi ta oss till Grisslehamn och Eckerö Linjens fartyg. Det varnades för snöstorm, så vi åkte dit redan på tisdagen trots att båten inte gick förrän på fredagen. Å nog kom det snö och båtar ställdes in, men när vi skulle åka så var allt lugnt och fint igen. Det blev några riktigt mysiga timmar ombord.
Vi bor i Tumba, det är rätt långt från Grisslehamn. Första gången vi skulle testa Eckerö Linjens julbord tog vi bussen från stan. Vi åkte vid 6 på morgonen och kom hem vid 21 på kvällen. En liten tur på sisådär 15 timmar för ett par timmars jobb. Sedan dess har vi tagit husbilen och passat på att ta några dagar på rull samtidigt. Grisslehamn är fint och trivsamt att stå i, så det gör oss ingenting.
På fredagen var det dax. Klockan 14.20 stod vi på plats enligt direktiv från ”högre ort”. För att få bra bilder behöver vi komma in någon kvart innan gästerna. Innan den vackra uppläggningen blir sabbad, så att säga… Efter att ha fotat och testat julbord i sju år vet ganska bra hur vi jobbar mest effektivt och hur mycket tid vi behöver.
Vi blev insläppta och började jobba. Martin filmar, bägge fotar. Vi tar fler bilder än vi behöver, det är bättre att ha för mycket än för lite. Allt går snabbt, vi är så samspelta, det blir nästan som en dans. När vi har allt vi behöver är det dax att börja testa. Nu har gästerna släppts in och det blir ett trivsamt sorl.
Enligt tradition ska man gå sju gånger, det gör inte vi. Jag brukar ta en tallrik med kallskuret, en med varmt och en med efterrätter. Sen kan det bli en ”för-efterrätt” också, mitt eget ord för att ta lite räkor innan efterrätten, om det finns plats i magen 🙂
Just Eckerö Linjens julbord är alldeles lagom stort. Där är inget överdåd, utan mer sparsmakat och med kvalitet. Det mesta är lokala råvaror och lagat ombord, fräscht och väldigt gott. Man har satsat på ett traditionellt julbord med rätter som man känner igen från svenska julbord och lagt till lite från det finska. Här finns alltså jansson, skinka, köttbullar och prinskorv, men även lådor av olika slag, svartbröd och annat från vårt grannland i öst. En god kombination och man lämnar julbordet väldigt nöjd. Och mätt.
Vi hittade några favoriter. Eckerö Linjens skinka och janssons är väldigt god, men även den pepparkaksgratinerade rotfruktslådan med getost var något alldeles extra – den ska vi försöka kopiera och ta med till vårt eget julfirande. Vid efterrätterna hittade vi glass och en massa olika såser, bla en pepparkakssås som var to die for. Asså… den måste vi hitta och köpa hem. Sååå jäkla god. Ser ni den nånstan så köp! Eller gör inte det, ni kommer inte kunna sluta äta 😛
Efter lite taxfree-inköp var det dax att kliva av båten igen, mätta och belåtna. Vi hade en natt kvar i hamnen och behövde inte äta nåt mer den dagen. Nu var det bara att sätta igång och göra något av materialet, resultatet ser du HÄR och här nedan.
Detta var andra bordet av fem, näst på tur var bara någon mils bilfärd bort.
Ni som hängt med här ett tag vet att vi var på resa på Cypern för ett par år sedan och föll pladask för landet. Så pass att vi flydde dit när det kom en snökanon över Stockholm något halvår senare. Nu var jag tillbaka, men bara för en lunch…
Cypern har så mycket att bjuda på. Här finns en rik kultur, historia och vackra platser. Men här finns också en matkultur som är väldigt spännande, det är ju härifrån som halloumin kommer. För exakt 40 år sedan tog Frixos och Maro Papadopoulou in tio kilo av osten i Sverige, för att de helt enkelt saknade den så mycket när de flyttade hit. Då blev det ingen storsäljare direkt och det lilla lagret tog lång tid att sälja av. Tänk om de då vetat vilken succé det skulle bli. Men de gav inte upp och nu är allt detta alltså historia.
Jubileet firas med en helt nyutgiven kokbok, Hej Halllomui, med enbart halloumi-recept. En del av dem fick vi smaka på en fantastiskt mysig lunch på restaurang Skörden i Stockholm. Vi kom in i en vackert dukad matsal, med gula dukar, blommor och oliver i små skålar. Det var som att kliva in på en restaurang på Cypern, där solen skiner in och värmen slår emot en.
Direkt fick vi ett glas i handen med grekiskt bubbel, alla drycker under lunchen var från Grekland medan maten var från Cypern. Och vilken mat! Vi fick kanske 5-6 olika rätter, fritters, pizza, fylld paprika och kokt halloumi, som är helt nytt för mej och som serverades med tomat och chili-marmelad som är den absolut läckraste ”såsen” jag smakat på väldigt länge. Det kommer recept på Du i Fokus inom kort och den finns såklart med i den nya kokboken Hej Halloumi.
Vad är egentligen halloumi? Jo, det är en ost tillverkad av ko- get- och fårmjölk. Fördelningen mellan de olika sorterna mjölk varierar efter årstid och tillgång, men oftast består Halloumiosten av 70 % komjölk, 20 % getmjölk och 10 % fårmjölk. Det tar ett par dygn att göra osten. Man börjar med att hetta upp mjölken, sedan tillsätts löpe. Efter någon timme har mjölken stelnat och ostmassan kan läggas i portionsformar för att kokas i hela fyra timmar. Det är under kokningen som osten får sin sega och ”gnissliga” konsistens. Sen kyls den ner för att vikas, i vecket läggs salt och mynta. Den vikta osten läggs i press och sedan i en saltlag under ytterligare 48 timmar. Efter detta är halloumin klar att packas.
Första gången jag kom i kontakt med halloumi var när vi skulle ha kräftskiva nån gång runt 2005 och en av gästerna tog med halloumi ist för skaldjur. Jag smakade pyttelite och tyckte det var så otroligt gott. Då var det mest ett alternativ till kött och något som vegetarianer åt. Nu finns det väl i nästan varenda kyl?
Under lunchen fick vi höra Maro berätta om familjens historia, osten, jubileet och den nya kokboken. En solgul kokbok, såklart, med 40 härliga recept. När hon berättade att det är vanligt att man river halloumi både i och på pasta blev jag nyfiken. Detta berättade jag såklart för Martin som var tvungen att testa. Så nu finns det ett recept på Du i Fokus på pasta med riven halloumi och citron. Jättegott!
Nu fick jag en stark längtan till Cypern. Det är helt klart dax att åka dit igen. Jag skulle så gärna vara med och göra halloumi, det missade vi sist. Hur tillagar ni helst halloumi? Tycker ni ens om det?
Jag är frilansskribent och sk digital kreatör med uppdrag överallt och hela tiden. Jag kan förstå att det är svårt att förstå att jag faktiskt jobbar när jag äter ett julbord eller går på en fin strand. Men så är det faktiskt.
De flesta ser nog en journalist som någon som sitter med glasögonen på näsan, djupt koncentrerad framför en dator och skriver på sin senaste text. Den bilden är rätt, men den är lixom bara slutet på jobbet. Man ska ju samla ihop materialet och ha något att skriva om också. Det är detta folk ofta glömmer.
När vi packar inför en resa får vi alltid höra ”Ha en trevlig semester”, det får alla som skriver om eller rapporterar från olika resmål. Så säger man ju inte till en sjöman, flygvärdinna eller pilot som går till jobbet. Det gör man ju inte. Men vi får konstant såna kommentarer, så jag tror inte riktigt att alla förstår hur en skribent/journalist eller digital kreatör jobbar. Vi ska på en resa, ett jobb, inte semester.
Just det… jag kallar mej hellre för skribent än journalist. Jag skriver ju så mycket mer än journalistiska texter. Det där med digital kreatör då? Asså… influencer… nääää, det tycker jag inte om att kalla mej. Jag vet inte hur mycket jag influerar någon, men kanske inspirerar? Jag vet inte, men digital kreatör är jag definitivt. Så är det när man har både instagram och youtubekanal. Då är det lixom avgörande att samla material och det är oftast inte det minsta glamoröst faktiskt. Även om det kan se ut så på bilderna.
Hur går det till då?
Det beror på… som det brukar heta. Om det är en lunch där något presenteras, ett julbord som ska testas, en produkt som ska provas eller ett resmål som ska utforskas. Allt det här tror jag ändå att man kan förstå ganska enkel. Problemet kommer när vi är på en längre resa eller ute med husbilen, som nu.
Vi står med husbilen i Grisslehamn och jobbar, precis som vem som helst – förutom att vårt kontor ser lite annorlunda ut. Husbilen är inte vårt fritidsboende, vi har inte semester – den är vårt rullande hem och vårt kontor. Vi tog oss hit i tisdags för att slippa åka i oväder, då vi har ett uppdrag här på fredag. Att köra nästan 4 ton bil i snöstorm är inte särskilt lockande. Nu står vi på plats medan snön yr utanför och har det hur bra som helst. Medans vi jobbar.
Att samla material till en text eller film innebär ganska mycket jobb, planering och tid. Tar vi tex julborden så måste vi först veta helt säkert att vi får komma in innan alla gäster. Så att bilder blir fina och lockande. Det är ju det som är hela grejen, tydliga bilder så man verkligen ser vad som finns där. Det blir ganska många mail fram och tillbaka innan alla har rätt information. Vi får oftast bara någon kvart på oss att ta bilderna, då gäller det att vi bägge vet exakt vem som ska göra vad.
Sen ska vi börja smaka maten. Är det ett julbord så smakar vi nyheterna och det som folk är mest intresserade av (julskinka, köttbullar osv). Orkar vi något efter det, testar vi även annat också. Under tiden kan det hända att vi tar någon bild på tallriken eller en filmsnutt medan vi äter. Jag brukar direkt skicka iväg några stories på instagram också.
Det är efter detta som det mesta jobbet börjar. Bilder och film ska redigeras, all information ska kokas ner och en text ska skrivas. Medan Martin redigerar bilderna, skriver jag texten. När jag skrivit klart lägger jag in bilderna och han korrekturläser. När vi är nöjda publiceras texten i Du i Fokus. Men vi är inte klara där.
Medan jag börjar förbereda ett blogginglägg fixar Martin filmen för youtube. Ibland är det bråttom, men oftast är det upp till oss när dessa kommer ut. Men vi ligger alltid väldigt mycket efter, just nu publiceras filmer från i somras… Bloggen är ju mest min dagbok, så jag kommer ihåg allt om jag behöver gå tillbaka och kan påminnas. När filmen är klar är det jag som gör den helt färdig för att publiceras. Där ska vara bild och text, ibland även länkar.
Men det är inte klart ens där. Nu ska allt pushas för på olika ställen på sociala medier. Vi har tre olika Facebook-sidor, samt flera olika grupper med olika teman och fyra instagramkonton. Jag överdriver inte om jag säger att jag har runt 6-7 timmar med mobilen i handen, varje dag. Å andra sidan sitter ju folk framför en dator och jobbar hela dagarna, jag gör det mest via mobilen.
Då har jag inte tagit med våra beställda uppdrag… de tar ju såklart ännu mer tid, för då måste allt vara så perfekt det bara går. Det behöver vi inte fundera på i våra egna kanaler. En text till tex campingtidningen vi skriver för tar kanske 3-4 arbetsdagar bara att skriva och 2-3 dagar att samla materialet.
Så när vi sitter där i vår husbil eller packar inför en resa, så är det alltså jobb. Kanske ett lite lyxigare kontor än vad andra har, men det är ändå jobb. Vi får jätteroliga uppdrag och har roligt innehåll i vårt liv, så är det – men det är ett jobb som vi tar seriöst.
Vi fattar att det kan vara svårt att förstå när vi sitter där på en fin strand eller med bubbel på en premiär. Då ska ni veta att vi nästan aldrig ens smakar alkohol förrän jobbet är klart, det som är i glaset är oftast alkoholfritt. Hur sjutton skulle vi annars kunna göra intervjuer eller hålla filmkameran stadigt?
Detta är vår vardag, vi jobbar vart vi än är. Det kanske låter lite rörigt, men så är vårt liv. Helt snurrigt och kanske lite svårt att förstå. Men kul 🙂
Så var det dax. Årets första julbordskryssning är avklarad och första julbordet är testat. Julbordskampen på Östersjön 2024 är inledd. Om ett par veckor vet vi vem som står som årets vinnare 🙂
I tisdagskväll tog vi oss till Värtahamnen i Stockholm för att kliva ombord på Baltic Princess, Tallinksiljas fartyg som går mellan Stockholm och Åbo. Det är faktiskt en ny rutt, där man varje onsdag har en heldag i land att utforska Åbo, innan fartyget går tillbaka till Stockholm igen. Precis som man kunnat göra till Helsingfors i många år, nu kan alltså besöka Åbo också – iaf en gång i veckan.
Vi var alltså ombord för att testa rutten, filma fartyget, kolla in Åbo och äta julbordet. Jobbet börjar faktiskt redan innan vi går ombord med att filma en sk ”påa” redan i terminalen. Sen är kameran med under hela resan. Den här gången blir det en film om julbordet och en om båten samt våra 24 timmar ombord. Lite från Åbo också alltså, men väldigt lite – vädret var alldeles för dåligt.
Kryssningen började i Happy Lobster med en läcker skaldjurstallrik. Jag älskar skaldjur och de blir så bra på bild. Att få äta upp sitt arbetsmaterial är ju väldigt lyxigt. När vi jobbar är vi väldigt försiktiga med vad vi dricker, så det blev bara cola zero till. När vi fotat, filmat och ätit upp tog vi ett varv runt fartyget för att filma det. Sen dök vi i säng.
På morgonen blev det lite sovmorgon, vi skulle ju inte vara i Åbo förrän vid 10 och hade gott om tid att äta frukost och bara sitta ner en stund. Baltic Princess tar nästan 3000 passagerare, både dit och hem var det ca 300. Vi hade det väldigt luftig och superservice hela vägen. Det var definitivt ingen trängsel vare sej i baren på kvällen, vid frukosten eller när vi skulle gå i land. Jätteskönt.
Jag ska berätta om hela dagen i Åbo i ett eget inlägg, men snabbt kan sägas att slottet bara ligger ett stenkast från båten – så vi började där. Sen gick vi längs kanalen in till stan, där vi gick till Saluhallen för att äta lunch. Där åt vi en pizza som kan vara den godaste jag någonsin ätit. Pizzerian har varit 29:e bästa i Europa, inte illa!
Efter sisådär 15 000 steg gick vi ombord igen och förberedde oss för middagen. Strax innan matsalen The Grand Buffé öppnade fick vi komma in och fota/filma julbordet. Detta var den allra första dukningen, så det var lite extra peppad personal i köket. Det var inte bara vi som fotade, det gjorde både kockar och servitriser också.
När vi hade vårt material var det dax att börja smaka. Kanske inga sju turer som traditionen säger, men iaf tre eller fyra. Vi har ju lärt oss med åren hur vi ska göra för att helt enkelt inte äta ihjäl oss. Vi testar särskilt alla nyheter samt skinka, Jansson, köttbullar, prinskorv och lutfisk (om det finns). Detta är det som folk är mest nyfikna på. Samt efterrätterna.
Julbordet ombord på Baltic Princess och även de andra siljabåtarna är väldigt fint i år. MEN där finns inga prinskorvar! Jättekonstigt! De fattades även på Viking Glory förra året, så de kanske är på väg bort? Det återstår att se…
Här fanns två särskilt intressanta nyheter, sill med lingon och ingefära samt en rödbetsglaserad lax om var så sjukt god! Tre olika skinkor, gott men inget som stack ut. Jansson var god men lite för lös, köttbullarna små och saftiga, lutfisken helt ok men med för lite sås. Allt var alltså helt ok och några grejer stod ut lite extra. Dessutom var matsalen mysigt julpyntad, sånt gillar vi!
När det sista var filmat var det dax att ta lite ledigt. Då blev det en stund i de olika barerna ombord för att testa lite av årets utbud av drinkar. Vi tar alltid olika så vi kan smaka av varandra. Det blev ett par stycken innan vi gick tillbaka till hytten och somnade ovaggade. Både mätta och otörstiga.
På morgonen hade vi missförstått precis allt och trodde att vi hade hur gott om tid på oss som helst. När vi åkte var det ju vid 18-tiden, så vi tänkte att det skulle vara så nu med. Så var det inte. Båten skulle gå redan vid 8, så det blev att skynda in i det lilla caféet ombord för att köpa frukost och sedan kasta oss av båten med bara några minuters marginal. Den där lugna frukosten som vi sett fram emot var alltså bara att glömma. Hoppsan lixom.
Detta var den första av fem julbordskryssningar. Redan imorrn drar vi till Grisslehamn för nästa. Ni hänger väl med?
För någon vecka sedan var det dax för årets Hälsomässa, eller Allt om Hälsan som den egentligen heter. Dagen började med yoga och slutade med ett väldigt roligt möte 🙂
Jag har besökt mässan vart enda år de senaste 15-20 åren. Under några år runt 2010 jobbade jag även där och stod i Viktväktarnas monter. Det var på den tiden när VV hade en ganska stor shop med både godis, livsmedel och kokböcker. Det var alltid väldigt mycket folk i montern och många som ville veta allt om VV, kostprogrammet och en massa annat. Det var himla kul och jag kan sakna det ibland.
Numera är jag där mest som journalist och lite som digital kreatör. Jag letar efter kul grejer att skriva om samtidigt som Martin och jag samlar material till våra youtube-kanal och sociala medier. Ni kan se filmen vi gjorde längst ner i inlägget.
För media börjar alltid mässan med en frukost, då vi får veta allt som händer under mässan, nyheter och annat som är bra att veta. Sedan ett par år tillbaka har den även börjat med någon form av aktivitet, i år var det yoga. Jag är mer än dålig på yoga och är kanske ensam om att bli superstressad. Övningarna går för snabbt, jag hänger inte med och blir irriterad. Avslappningen på slutet är typ det enda jag kan ta till mej.
Efter yogan var det dax att ta sej an mässan. Vi brukar börja med att gå runt allt så fort vi kan för att filma allt innan det kommer en massa besökare. Sen tar vi ett varv till när vi tittar mer ingående på alla montrar och hälsar på alla vi känner. I år var det framförallt Carina och Jerker som driver Rosenserien som vi ville träffa lite extra och Madeleine som är expert på träning för kvinnor mm. Vi har fått kontakt via instagram och haft lite koll på varandra under en ganska lång tid.
Mässans tema i år var kvinnohälsa och särskilt klimakteriet. Madeleine har tillsammans med en läkare precis öppnat en klinik för kvinnor, klimakteriet, träning och allt annat som hör därtill. Självklart ville jag göra en intervju om detta. Bara att äntligen ses var väldigt roligt. Att vi även fick till en himla bra intervju var en stor bonus. Det finns så mycket att säga och så många myter att slå ihjäl kring kvinnors hälsa. Jag hoppas att vi kunnat bidra med något. Ni kan se intervjun ca 18 minuter in i filmen och får bedöma själva.
En rolig mässa som dessutom är viktig. Vi kommer tillbaka nästa år igen 🙂
Förra veckan fick vi chansen att träffa Kalle Moraeus inför nypremiären av ”Den svenska sångboken”. Eftersom vi planerar för att fira en ”riktig” midsommar i Orsa nästa år, var det med flera anledningar vi ville träffa honom. Det blev ett bra snack där några pusselbitar trillade på plats.
”Den svenska sångboken” är en konsert med svenska hits kanske man kan säga. Kalle Moraeus, Gunilla Backman, Johan Boding och Micke ”Nord” Andersson har tillsammans kokat ner runt 1000 favoriter till en cirka tre timmar lång show. Allt från Bellman till Miss Li enkelt sagt. Vi drog till Västerås för att vara med vid nypremiären av showen som var helt suverän!
I början av veckan träffade vi Kalle Moraeus som var i Stockholm för en sk pressdag. Vi passade på att prata lite om vår planerade midsommar i Orsa, när vi ändå fick chansen att träffa honom. Nästa år ska vi nämligen vara med och uppfylla en dröm som en kompis har om att uppleva en äkta Dala-midsommar. Vi kommer att vara i Orsa under hela midsommarveckan, följa kyrkbåtarna, klä midsommarstången och hela kviddevitten. Självklart ville vi veta Kalles bästa tips, eftersom han bor i just Orsa.
Vi fick några tips och även om det inte är helt bestämt än i detalj, så ser det ut som att vi ska fira midsommarafton på Kalles gård. Vi kommer såklart att göra en film om allt, samt skriva en artikel, så vi hoppas att även få en intervju med Kalle på plats i Orsa med alla hans midsommartips och kanske några roliga anekdoter. Mer om det när det närmar sej 🙂
I tisdags fick vi äntligen hämta husbilen, så vi packade ihop oss och drog till Västerås i onsdags. På torsdagen gick vi från campingen in till stan, en liten promenad på nästan sex kilometer. Väl på plats i konserthuset fick vi en galen upplevelse!
Tänk er gamla tidens blandband med alla ens favoriter. Precis så var konserten. En massa härliga favoriter med en massa härliga svenska artister, både gamla och nya. Framförda av otroligt proffsiga svenska musiker. Kalle Moraeus kan ju spela precis vad som helst! Gunilla sjunger som en gudinna, Johan Boding är så himla cool och så otroligt begåvad. Micke ”Nord” hade jag inte hört talas om förutom, men han har spelat med både Roxette och Scorpions mfl. Han var dessutom med på turnén när Eva Dahlgren slog igenom. Så otroligt häftig musiker, cool röst och skön personlighet. Hur har vi kunna missa honom ?
Det blev tre otroligt härliga timmar, där vi verkligen njöt av musiken. Konserten går som turné i Sverige just nu, gå dit om den kommer till er stad och om ni gillar svenska musik. Det är så bra!
Efteråt stannade vi kvar på våra platser medan salongen tömdes. Sen gick vi ner till scenen där Gunilla väntade på oss. Det blev ett glatt återseende och en massa babbel. Gunilla och jag lärde känna varandra redan i slutet av 80-talet när hon jobbade på Cirkus och jag på Oscarsteatern. Sen har vi träffats på lite olika ställen genom åren, mest när hon gått på röda mattan och vi fotat. Ni kanske känner igen henne som en av de svenska Mamma Miorna 🙂
När vi var nästan sist kvar blev typ utsparkade ur konserthuset och började vår väg tillbaka till campingen. Vi orkade inte gå hem mitt i natten, utan tog bussen – hur smidigt som helst. Sen var det bara att börja redigera bilder och skriva recensionen. Den kan ni läsa HÄR.
Förr var Stockholm Beauty Week en hel vecka med skönhet, hud- och hårvård. Numera är det en dag, två gånger om året. Förra tisdagen var det återigen dax. Jag tog sällskap av finaste Annelie och hade en kul dag i skönhetsvärlden.
Förr om åren började Beauty Week med morgonträff för pressen, där vi fick frukost samtidigt som vi fick veta allt om årets utställare. Numera är det inte så, den här gången hade istället Mary Kay bjudit in till en riktigt mysig morgon på Hotell Kungsträdgården, med massor av information om deras både gamla och nya produkter.
Mary Kay är ju tradition. De har lixom funnits jämt. Iaf sedan 60-talet, fick jag veta under frukosten. Jag kommer ihåg när jag var liten, då sålde mammas väninnor antingen Tupperware eller Mary Kay. Känner ni igen det?
Under frukosten fick vi klämma och känna på produkterna, särskilt deras nyhet Clinical Solution PHA+AHA Resurfacer som ska vara ett alternativ till facelift, men utan nålar. Vi får väl se, jag ska ge det en chans. Vi fick nämligen varsin, samt den ascoola vattenflaskan. Visst är det fin!!!
Efter frukosten gick vi den korta biten till Hamburger Börs där hösten Beauty Week skulle gå av stapeln. Det var med lite vemod jag gick in där, det var kanske sista gången. Börsen ska ju läggas ner eftersom hyresvärden tokhöjt hyran. Det är så otroligt sorgligt. Börsen är en av de äldsta nöjeslokalerna i Stockholm, där många stora internationella artister uppträtt. Jag har vänner som jobbar där och är så ledsen för allas skull.
Så det var alltså med alla möjliga känslor jag gick in, men det såg ju inte alls ut som när vi vanligtvis är där. Nu var alla bord och stolar ersatta med en mängd olika försäljningsstånd för olika skönhetsmärken och salonger. Det var galet mycket folk, sådär så jag nästan fick panik. Det gick varken att ta sej framåt eller bakåt under en stund i början av dagen. Jag flydde upp på andra våningen där det var lugnare, tills det gick att gå runt lite iaf.
Jag önskar så att det var en timme på morgonen som var bara för media, vi ska ju faktiskt jobba. En stund då man kan prata med alla utställare i lugn och ro, få den info man behöver och sedan lämna plats för övriga besökare. Som det är nu är det svårt att ställa frågor, särskilt som man inte ens kommer fram till någon att prata med. Tror faktiskt att även utställarna skulle tycka att detta är bättre, så är man av med alla frågvisa journalister och kan inrikta sej på att sälja resten av dagen.
Jag lyckades iaf gå runt lite och ta mej fram till en del, men långt ifrån allt jag var intresserad av. Jag hade helt enkelt inte tid att vänta så länge som hade behövts. Men några höjdpunkter förut Mary Kay blev det iaf, som Hjärtligt. Ett ekologiskt märke med produkter i stora förpackning och refiller till dessa. Sånt gillar jag!
Jag gillar även smycken och stannade till hos Tilva som har stilrena smycken i stål. Så himla fina. Där fanns särskilt några armband som jag fastande för, men även läckra ringar, örhängen och halsband. De har dessutom Börje Salmings smycke, där en del av intäkterna går till forskningen om ALS. Sånt gillar jag! De har flera såna särskilda produkter där delar av pengarna går till forskning, förutom ALS är det bla även Hjärnforskning och Barndiabetes. Självklart vill jag sprida detta vidare och lyfter de såklart gärna här.
Där fanns såklart en massa annat också, typ 70 utställare, som Oriflame, Mili, Mjuuk, Smuuti, Alma Laser, Gilda Liljeblad, Skin Candy, Glam och en massa andra. Dessutom flera salonger som erbjöd behandlingar av olika slag, men kön var lång till dem – så det bidde inget den här gången. Förra gången däremot fick jag en kanonhärlig ansiktsbehandling med botoxmask, jätteskönt!
Stockholm Beauty Week är kul, men lite för mycket folk för min smak. För trångt helt enkelt. Tyvärr, för jag hade gärna gått runt mer och verkligen fått chansen att prata med utställarna. Kanske nästa gång?
Här om kvällen var vi inbjudna av Tourism Ireland till den Irländska puben Liffey i Gamla Stan. Där träffade vi en massa härliga kollegor, Irlandsälskare, åt gott och var med på quiz. En himla härlig kväll!
Ett par gånger om året bjuder Tourism Ireland in till pubkväll. Då blir vi uppdaterade om aktuella saker som händer på Irland, just nu är det Halloween som är på tapeten. Längst upp på Nordirland i Derry, har man faktiskt Europas största firande. Nästan 100 000 personer möts för att fira den läskiga kvällen, de allra flesta utklädda och hela staden är pyntad.
Hade det funnits ett enda rum ledig i staden så hade vi kunnat åka dit nästa vecka, men det finns inte en enda säng ledig. Men det är redan bestämt att vi ska åka dit nästa år istället. Det ska bli så otroligt roligt! Planeringen börjar i augusti, vi kan knappt vänta!!!
Kvällen började med mingel. Vi valde ut ett ledig bord och fick snart sällskap av Helena och Peter från Freedom Travel och bildade lag med dem när det var dax för quiz. Eftersom alla åker husbil blev lagnamnet såklart The Caravaners. Innan quizen fick vi ett par olika presentationer, gott i glasen och snart stod även en tallrik mat framför oss. Jag och Martin hade valt hamburgare, min var med chili och vitlök och hettade lite i munnen. Medan Martin passade på att testa olika ölsorter, drack jag cider och sedan cola zero.
Sen var det alltså dax för quiz och den var sååå svår! Självklart var temat Irland, där har vi alla varit (utom Martin, men snart så) så första delen gick himla bra – vi låg trea eller fyra efter första omgången. Sen gick det utför, tvärneråt kan man nog säga. Det kom sportfrågor, som vi inte hade en aning om. Jag vet inte vilken plats vi slutade på, men det var inte bra iaf 😛
Efter quizen började folk lämna puben, vi var kvar en liten stund och hann prata med folk som vi inte träffar så ofta. Blanda annat Des som är från Tourism Ireland som ska arrangera vår resa och Agneta Sjödin som är en stor Irlandälskare och en person som jag tycker väldigt mycket om. Hennes fina dotter Maja var tillfälligt på besök i Sverige och kom också förbi puben. Ett kul gäng som är kul att hänga med. Självklart avslutades kvällen med varsin Irish Coffe!
Efter en både rolig, god och lärorik kväll åkte vi hem till Tumba igen. Nu drömmer jag om att återvända till Irland och få visa Martin vilket fint land det är. Hoppas kunna ta med honom till någon av alla inställningsplatser för Game of Thrones och något destilleri. HÄR kan ni läsa om när jag var där och se varför jag längtar tillbaka.
Vi är många som älskar Emma Hambergs böcker om Agneta. När jag fick höra att boken “Je m’appelle Agneta” skulle bli teater blev jag väldigt glad. Och nyfiken. Hur skulle det bli? I förra veckan var det premiär och vi var där!
Jag tror att de flesta som följer min blogg har läst boken och vet allt om Agneta. Men om ni inte har gjort det så kan jag berätta att Agneta är en snart 50-årig kvinna, kontorsråtta som inte trivs med sitt jobb och som har en sportfåne till man. Enkelt sagt alltså.
En dag får hon nog och svarar på en annons där man söker au pair till en pojke i Frankrike. Tror hon. Det ser iaf ut så och hon har ingen anledning att tro något annat. Efter några dagar har hon fått jobbet, lämnar allt och drar. Snart visar det sej att pojken är en äldre man som börjat få svårt att ta hand om sej själv. Agnetas jobb är att se till att han har det bra och på vägen hittar hon sej själv kan man väl säga.
Boken är fantastisk! Den innehåller så mycket kärlek, härliga miljöer, roliga karaktärer och massor med mat. Så pass att det faktiskt finns en kokbok som tillhör boken. Allt detta har man lyckats föra över till scen, i en slags monolog fast med två skådespelare. Anna Granath spelar Agneta samt alla andra karaktärer, förutom Einar som spelas av Dag Malmberg. Och hon gör det så bra. Så helt jäkla sjukt bra dessutom. Hon får med maken Magnus kroppsspråk, precis som man ser honom i boken. Alla personer från boken poppar lixom fram och är precis som jag sett dem framför mej. Det är så jäkla bra helt enkelt!
Jag träffade Emma strax innan föreställningen och hon var så nöjd. Å det förstår jag. Nu kan ho med varm hand låta Agneta leva vidare, hon ska nämligen ut på premiär i hela landet. Har ni läst boken så måste ni se föreställningen. Har ni inte läst den kan ni börja med det och sen se teatern. Jag kan nästan lova att ni kommer att älska den.
Jag var på min första ”riktiga” premiär 1986. Då hade jag precis börjat jobba på Svensk Filmindustri och var alldeles ny i den världen. Många galor har det blivit under de här 38 åren, men det finns en som varit på långt många fler än mej, nämligen Leif Schulman. Han släppte nyligen en bok om kändisfester och galor, och vi var med på bokreleasen.
Jag kommer inte ihåg vilken min första filmpremiär var, däremot kommer jag ihåg den första film som jag var med och arrangerade gala för, det var 1987 och Pelle Erövraren med Max von Sydow. 1988 var ett stort premiärår med bla Cocktail och Roger Rabbit. Oj, så roliga fester vi fixade. Efter det har det bara rullat på.
Leif Schulman är infödd i en värld med kända föräldrar och deras minst lika kända vänner. Han gick på sin första fest redan 1966, 20 år före mej alltså. I boken ”Kändisfest” har han valt ut ungefär 80 minnesvärda fester. Så roligt att se och läsa om, jag har faktiskt varit på fler av dem – även några av de på 80 och 90-talet. Han har också delat med sej av lite skvaller bla om Jan Gulliou och Alice Timander. En väldigt fin bok som man gärna kan ha framme. En sk coffetablebook.
Foto Patric Laijronsdotter
Är det fest så är det, den här arrangerad av Alexander Erwik som gillar extra allt. Alltså dök såklart Alice Timander upp på festen, aka Admira Thunderpussy/Adam Risberg. Det var en väääldigt lång Alice, jag har träffat henne – hon var inte kort, men definitivt inte 2 meter lång. Jag hade svårt att se hen i ögonen utan att bryta nacken av mej, om man säger så 😛
Det var en väldigt härlig fest, där många var rejält uppklädda enligt dresskoden. Jag intervjuade såklart Leif om hans bok, men även Alexander om hur man kommer in på gästlistan hos de stora festfixarna. Jag fick även ett snack med härliga Peter Englund som gör det häftigaste kläderna till både fest och mello. Lotta Grey, aka Vimmelmamman, hamnade också framför vår kamera – hon har bevaka mingel för Hänt i nästan 20 år och har en massa kul att berätta. Ni kan se filmen här nedan:
Det blev en sån där uppsluppen och rolig kväll som man inte vill gå hem ifrån. Här fanns gott att äta från Ridderheims, gott i glasen från bla Love Spirit samt glada vänner och bekanta. Whats not to like lixom?
Det var dessutom en unik kväll då fyra av Sveriges största festfixare samlades på Röda Mattan för en gemensam bild med Leif. Här var Mia från Wonderland Event, Alexander från Erwik Communication, Micael Bindefeld samt Daniel från Subito. Ett gäng som definitivt kan fixa fester!
En bra kväll helt enkelt. När vi till slut bröt upp kom Dogge, så vi fick Dogge-Taxi till förorten. Så himla bekvämt att vi bor i närheten av varandra.
När jag hörde att det skulle göras musikal på en massa schlagerlåtar blev jag såklart nyfiken. När ”De e det här vi kallar kärlek” hade urpremiär i Malmö kunde vi inte gå, men nu när den kom till Stockholm var vi på plats. Vicken härlig kväll!
Göta Lejon på Götgatan har renoverats, med varsam hand som man brukar säga. Å det har verkligen blivit fint. Ovanför kassan har man byggt en bar med sittplatser så man kan se ut över entrén och minglet. Men där hade vi inte tid att sitta, vi jobbade ju.
Martin fotade röda mattan, men jag filmade faktiskt inte – det var för trångt att gå runt med en filmkamera och prata med folk. Istället iakttog jag, pratade med folk och bistod Martin så mycket jag kunde. Ett trångt mingel är svårt att jobba i, särskilt när folk tränger sej förbi oss som jobbar för att få egna bilder på ”kändisarna”.
19.30 var det dax att sitta på plats och se ridån gå upp. Vi hade förberett på oss om tre timmar, lite för mycket för vår smak – men det gick blixtsnabbt. Jag tittade inte på klockan en enda gång, plötsligt var det bara slut. Å det var så bra. Ett riktigt glädjepiller! Ni kan läsa vår recension HÄR.
”De e det här vi kallar kärlek” är alltså en musikal baserad på 26 olika schlagerlåtar. Av bla Lasse Holm och Ingela Pling mfl. Ett kanske lite banal historia, men det gör inget. Jag älskar det förutsägbara som känns precis som att läsa en härlig feelgoodbok. Man vet att det ska trassla till sej lite och sen reda ut sej på slutet. Så ska det lixom vara. Mysigt och glatt. Detta kryddas även med 80-talskläder, roliga anekdoter och en och annan humoristisk fundering på framtiden.
De där tre timmarna var absolut inget problem den där gången. När föreställningen var slut dansade man därifrån på lätta steg och nynnade såklart på musiken. Gillar ni schlager och har vägarna förbi Stockholm så måste ni faktiskt se den.
Det har varit ett galet tempo sedan vi kom hem. Innan vi åkte iväg senaste gången var vi på invigning av restaurangen ART, i förra veckan var vi på invigning en ny vinbar – Capannone Bottega. En god kväll kan man nog säga 🙂
Capannone på Roslagsgatan har funnits några år. Martin har varit där och ätit lunch, det har inte jag. Restaurangen har italienskt tema, mat som jag gillar – alltså såg jag fram emot kvällen väldigt mycket. När vi jobbar på ett mingel så dricker vi aldrig något medan vi jobbar, däremot kan vi smyga till oss några smakbitar för att få lite energi. Det var vi tvungna till den är gången, annars hade vi hungrat ihjäl.
Gästerna kom nämligen i två olika omgångar, hälften kom kl 18 – andra halvan kom 19. Baren är nämligen väldigt liten och trång. Hade alla kommit samtidigt hade man inte kunnat vända sej om därinne. Röda Mattan var utanför, där gästerna också fick vänta tills de blev insläppta. När första gänget släpptes ner på undervåningen, fick nästa komma in.
Alltså fick vi ett litet glapp när det inte kom några gäster, då smög jag in och hämtade assietter med italienska delikatesser som torkad skinka, bröd och ost. Så fräscht och gott. Jag skulle kunna äta ihjäl mej på torkad skinka. Det är ju sååå gott. Brödet var något av det godaste jag smakat!
Medan Martin fotade, sprang jag runt och filmade. Efteråt stannade vi faktiskt kvar en stund, det händer inte jätteofta. Men det här stället ville vi utforska lite mer, så vi gick ner till de andra när vi kändes oss färdiga. Hittade två tomma stolar precis vid kvällens DJ, där vi parkerade en stund med varsitt glas vin i handen. Jag drack vitt och Martin tog rött, det är så det brukar vara – därför dricker vi ganska sällan eftersom vi inte kan dela en flaska vin.
Man märker att det är ett bra event när gästerna börjar betala sina drinkar själva och inte bara går iväg när gratisdrickat är slut. Å så var det den här kvällen. Här var dessutom en del gäster som inte brukar ses på såna här bjudningar. Såna är såklart extra roligt att få med på bild.
Jag gillar italienska smaker och var väldigt nöjd med det jag fick smaka under kvällen. Så nu vill jag komma tillbaka för en hel middag. Så mysigt ställe med olivträd som rumsavdelare och mysiga takfönster. Läckert helt enkelt. Så vi kommer tillbaka!
Kolla gärna in filmen här ovan, så ser ni både vilka som var där och hur restaurangen samt vinbaren ser ut.
Höst innebär teater. Medan vi var på mässa i Jönköping hade två teatrar premiärer som vi alltså missade. Det var Svenska Revyn på Scalateatern och Dreamgirls på Chinateatern, dem såg vi ikapp förra veckan. Jag blir sällan stum, men nu hände det.
Jag tycker om att skratta och jag älskar musikaler, att se både revy och musikal på en och samma vecka är alltså inte dumt alls i mitt tycke. En bra start på hösten kan man väl säga. Eftersom vi missat premiärerna behövde vi inte ha några kameror med oss, utan hade lyxen att komma bara några minuter innan föreställningarna började och glida ner i stolarna för att njuta. Men det är ju ett jobb, vi ska ju titta kritiskt för att recensera, så koppla av gör vi inte om ni trodde det.
Det började alltså i onsdags då vi såg Svenska Revyn på Scalateatern. Den börjar redan 18.30, vilket är lyx. Då kommer man ju hem hyfsat tidigt och kan skriva recensionen direkt, utan att stupa av trötthet. Fast inte när föreställningen är tre timmar… vilket denna var. Tre timmar i en väldigt varm salong, helt utan syre. Hjärnan var mos på slutet.
Om jag säger Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg och Johan Ulveson, så fattar ni kanske på ett ungefär vilken slags humor vi pratar om. Henrik älskar ju kupletter och historia och sätter sina kollegor i jobb kan man väl säga. Här avhandlas enkelt sagt en hel del av Sveriges historia, kungar genom åren, lite politik, dialekter och allsång.
Det är roligt, jag blir definitivt road och får skratta – men alldeles för långt. Henrik Dorsin är skicklig, Vanna Rosenberg är en fantastisk sångerska och Johan Ulveson är något av det roligaste som just nu går i ett par skor. Så är det bara. Här är recensionen från Svenska Revyn.
Dagen efter var det dax för en bokrelease, den ska jag skriva om separat. På fredagen gick vi på teater igen, nu var det dax för Dreamgirls. Ända sedan jag fick veta att den skulle komma och särskilt sedan jag fick veta att Laila Adele skulle vara med har jag sett fram emot detta orimligt mycket. Det är ju så spännande när en bekant äntligen får en huvudroll och chansen att äntligen visa upp sin talang. Jag var rätt säker på att detta skulle tända hennes alldeles egna strålkastare. Å så blev det!!!
När vi kom in i salongen visade det sej att vi var fler som missat premiären, där var några bekanta i publiken som hälsa glatt. Ridån gick upp och vi slängdes direkt in i en talangtävling där Laila, Janice och Mary kommer in som Deena, Effie och Lorrel. Allt är hyfsat lugnt fram till strax före pausen, då får Laila sitt första stora solo och tänder den där strålkastaren som jag pratade om tidigare. Publiken sitter först som tända ljus, innan de ställer sej upp och jublar. Helt galet. Stående ovationer mitt i en förställning är väldigt ovanligt. Laila får tre stycken!
Laila och jag lärde känna varandra 2017 då jag tog en bild av henne på Gröna Lund som hon såg och vi började prata. Sedan har åren gått, vi har bla sett henne i shower som Tomas Ledins sidekick och som röst i tecknade filmer. Alltid lika proffsig, ödmjuk och varm – men det stora genombrottet har låtit vänta på sej. Tills nu. Nu har hennes alldeles egna strålkastare tänts och den kommer inte att slockna. Jag satt där i teatersalongen och var stolt som en tupp, att få se henne där på scenen. Stråla av lycka. Vi är alltså inte ens släkt – ändå är jag så stolt över henne.
Publiken var som galen efteråt. Jag var helt utmattad. Efter första solot var jag knockad och skrev genast ett meddelande till henne. ”Satan så bra”, det var också det som sedan stod i recensionen. Den kan ni läsa här. Jag trodde hon skulle vara helt slut efter föreställningen, så jag frågade inte ens om vi kunde ses – men där stod hon när vi kom ut ur salongen. Lite trött såklart, ändå energifylld och lycklig. Hon gör det hon älskar och hon har äntligen slagit igenom. Jag är så glad för hennes skulle och att få vara med på hennes resa.
Dreamgirls kommer att spelas på Chinateatern ända fram till slutet av januari. Här finna alltså chansen för er att köpa en riktigt bra julklapp till era nära och kära. En upplevelse är den absolut bästa presenten i mina ögon, en teaterupplevelse är väldigt fint både att ge bort och att få. Så gör det!
Nu laddar vi om för mer teater, den här veckan blir det faktiskt en premiär också. Häng med på min instagram så ser ni vad jag hittar på @marlenerinda 🙂
Veckan på Elmiamässan är över. Fem dagar med mer än 35 000 besökare, jag har inte ens träffat 2% av dem – men är helt slut. Massor med härliga möten som gett energi, men tagit min röst 😛
Mässan började alltså i onsdags, en vecka sedan redan! Helt galet vad tiden går fort. Sedan dess har det gått i ett. Vår Influencerhörna har varit öppen 10-18 varje dag, utom söndagen då vi hade stängt för att hinna gå runt själva.
Hit har folk kommit för att sitta ner, prata lite, ladda telefonen och få hjälp med olika grejer på sociala medier. Vi har hjälpt till med allt från att byta namn på instagram till att publicera någons första film på youtube. Det är en ära att få förtroendet att göra detta och så himla kul att få hjälpa folk framåt!
Varje dag har vi haft ett stort vinstregn med jättefina priset. Sisådär tio glada vinnare har gått från hörnan varje eftermiddag. Lite att rodda med, men också himla kul att se hur glada alla blivit. Vi har även pratat med olika företag, satt dem in i de regler som gäller för samarbeten och lite annat smått och gott. Vi har alltså gjort en himla massa olika grejer, men främst har vi träffat och pratat med alldeles fantastiska människor som älskar camping. Och vi har haft en livesändning med info från mässan och intervjuer med några som var där. Den kan ni se här nedanför.
Å när dagen varit slut har de gemensamma kvällsmiddagarna tagit vid. Vi är några som samlats vid vår bil, bla våra vänner Helene och Krister Berggren som vi träffar lite då och då och arrangerar nästa husbilsträff med. Men även Anne och Stefan som vi firade midsommar med och ska fira nästa midsommar med också, samt Agneta och Markku som vi träffar alldeles för sällan. Samtliga är himla mysiga och hjärtliga människor som bjuder på sej själva. Och alla har även egna Youtube-kanaler, klicka på deras namn så hittar ni kanalerna.
S
Efter den långa mässdagen har vi alltså ätit middag tillsammans och sedan suttit och pratat till sent. Det har inte blivit jättemycket sömn, men väldigt mycket kvalitetstid med härliga vänner. För så är det verkligen, detta är vänner som vi fått tack vare våra husbilar. Ingen av oss har nog något större nätverk av vänner, men nu har vi hittat varandra. Å det känns så himla fint!
Varje morgon har vi sprungit runt och filmat de olika hallarna, på lördagen blev vi intervjuade av vår egen redaktör till campingtidning vi skriver för och på söndagen kunde vi titta runt på mässan lite mer för vår egen skull. Då pratade vi med olika utställare, roddade samarbeten och tackade våra sponsorer till lotterierna.
Vi träffade även mässans ledningsgrupp som konstaterade att vår hörna är en bra grej och att de vill fortsätta utveckla den. Sverige är unikt vad det gäller influencers inom camping och vi är ju dessutom lite äldre än andra influerare. Många av oss är 55+ och har följare som är minst lika gamla och äldre.
Nog för att det finns många digitala kreatörer som är långt mycket större än vad vi är, men våra följare är en köpstark skara med tid, nyfikenhet och tjockare plånbok än de som kanske följer våra yngre kollegor. Detta börjar företagen att upptäcka och då måste även de utbildas i vad som gäller vid samarbeten. Att det inte är ok att betala med produkter, utan det ska skickas faktura på belopp som går att betala räkningar med.
Det är nämligen så att om man gör ett samarbete mot en produkt, så måste man betala skatt på produkten och då har man ju faktiskt betalat för att göra reklam. Det kan vara ok om det är något man ändå tänkt att köpa, men hur många yoga-byxor eller väskor kan man ha lixom…? Tänk på detta du som funderar på att samarbeta med ett företag. Du ska ha betalt för det jobb du faktiskt gör. Skatt ska betalas och skatteverket granskar fler och fler av oss digitala kreatörer – så gör rätt!
På söndagen landade vi faktiskt ett samarbete, vilket får ni se snart. Det händer inte särskilt ofta eftersom jag inte orkar jiddra med priser och sånt. Det krävs säkert 20 mail innan man kommer överens och bara en förfrågan av kanske 100 ger ett samarbete. Många frågar, men vill inte betala. Men nu gick det alltså i lås, tjoho!
I övrigt tittade vi på det vi skulle, sa bye bye och lämnade mässan. Väldigt trötta, men även tacksamma och nöjda. Å den här gången vet vi ju att vi kommer tillbaka nästa höst, vi behöver inte vänta på besked och fundera.
