renoveringar -

Ärren idag, fyra veckor efter op.

juli 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det precis fyra veckor sedan jag opererade ögonlocken. Ögonbrynen hade trillat ner och låg på ögonlocken och sattes på plats igen 1 juli. Operationen gick bra och kändes knappt alls. När bedövningen släppte kändes det däremot som om hela pannan och hjärnan skulle explodera, jag har sällan haft så ont. Inte ens när jag födde barn! Men det vara bara några timmar den kvällen, efter det har allt gått smidigt och läkt bra.

Jag har haft keps på mej så fort jag varit ute i solen och skyddat ärren så gott jag kunnat. För några dagar sedan vågade jag mej på att noppa ögonbrynen som börjat liknad en regnskog… så nu är de iaf lite snyggare. Och på rätt plats! När jag kommer hem kanske jag vågar gå och klippa mej… om hon lovar att vara försiktigt när hon klipper luggen.

Vinsten i den här operationen är att jag inte längre störs av skav pga ögonfranskanten som vikts in och låg mot ögat. Jag är heller inte lika trött i ögonen och har inte samma tyngd i ansiktet. Jag behöver inte anstränga mej för att hålla ögonen öppna och sikten är helt fri! Det här är förstås det som betyder mest för mej och det jag själv märker mest av. Andra säger att jag ser piggare ut.

Jag skulle alltså lyfta ögonbrynen och fick därför snittet ovanför ögonbrynen. De flesta behöver bara lyfta ögonlocken och får då snittet under ögonbrynen. Ni ser själva här brevid hur det såg ut från början och hur det ser ut idag.

Ärren syns ganska mycket tycker jag, så jag drar över luggen så mycket jag kan för att dölja dem. Men jag hoppas att de bleknar med tiden. Ett av de underliggande stygnen har smitit och krypit ut på utsidan, det har jag försökt att klippa bort. Men det är lite risky business eftersom jag inte har någon känsel i pannan… Klickar ni på bilderna blir de större. Oavsett om ärren syns eller inte, så ångrar jag mej inte! Ärren får synas hur mycket som helst, jag ser ju!!!

Börjar bli lite nojjig…

juli 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En månad kvar! Sen ska jag göra min hittills största och mest efterlängtade operation. E-kupan ska bli en C! Nu börjar jag bli riktigt nojjig… stod framför spegeln i morse och tänkte att det kanske är en onödig operation ändå. Folk vill ju faktiskt ha min storlek och tycker det är både snyggt och läckert med stora bröst. Men så tänker jag också på när jag testade yoga som jag verkligen vill kunna göra och hur jag nästan kvävdes när jag gjorde vissa övningar. Å jag vet ju hur ont jag ständigt har i rygg och nacke… så jo, en operation är faktiskt nödvändig. Men läskig!

Måndagsvägningen visade tre hekto ner, så jag närmar mej vikten jag måste ha innan operation. Nu är det 8 hekto var, då är läkaren nöjd. Det måste jag nå innan 19 augusti… jag hoppas jag hinner, annars vete sjutton vad som händer. Så jag kämpar på och tackar gudarna för Viktväktarnas App som håller reda på mitt liv åt mej. Det hade fungerat utan den, men allt är mycket enklare med – så jag kör på. Allt jag äter vägs och skrivs upp och de två promenaderna om dagen omformar mej sakta men säkert. Jag ser fram emot vintern och våren när jag kommer att kunna träna på ett helt annat sätt, för att inte tala om sömnen… jag undrar hur mycket bättre jag kommer att sova.

Men idag är ingen bra dag. Jag är trött och kroppen är seg och motarbetar mej. Så planen idag är att fixa naglarna och att i eftermiddag cykla iväg till Golfklubben som min bror och svägerska driver och käka lite glass (jo, man får göra det även om man jobbar för att gå ner i vikt). Vi har en ny cykelbana som vi inte testat åt alla håll än, det ska vi göra idag.

Vi kämpar på och har bara en vecka kvar här i paradiset. Sen är vi tillbaka i verkligheten igen, ja… nästan iaf. I vanliga fall hade vi åkt hem, tagit hand om varor och planerat en öppning. Nu åker vi hem och… gör ingenting! Jo, Martin fortsätter att söka jobb och jag förbereder inför operationen. Det är lite att fixa faktiskt, måste köpa sån där tvål inför operationstvätt, medicinsk behå, träffa narkosläkare, lämna blodprover, tvätta och städa grundligt och en massa annat. Så tiden kommer nog att gå snabbt och sen är jag där. Framme. 15 års väntan är över. Undrar hur jag ser ut sen?

Jäkla skit!

juli 14, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Asså det här med vikt, faaaan va jag e trött på det!!! Å ändå måste jag ju hela tiden ha det med mej och sköta mej, annars vet jag ju inte vad som händer den dagen jag ska läggas på operationsbordet. Om de kontrollväger mej just nu, så åker jag ut med huvet före. I mitt fall handlar det ju inte bara om att ha en trivselvikt, jag MÅSTE ha rätt vikt för att opereras.

Å just precis idag så tyckte vågen att den skulle lägga på 0,9 mot vad den sa förra veckan. Så nu är jag riktig förbannad, irriterad och less på ungefär allt. Så illa har jag faktiskt inte skött mej och planen var ju att jag skulle gå ner 0,3. Men visst, en kropp som motarbetar mej genom att göra ont och kräva värktabletter, dålig sömn och lite pengastress gör ju knappast saken lättare.

Så nu planerar vi för ett nytt ”träningsläger” på Öland. Tanken är att vi ska åka ner på onsdag eller torsdag och stanna 2-3 veckor. På den tiden ska vi sköta oss och verkligen göra vad vi kan för att gå ner i vikt. Jag MÅSTE väga max 60,5 när jag har narkossamtalet 19/8. Det är sista gången vågen styr mitt liv!!!

Idag kom vi iaf ut på första långpromenaden på drygt 2 veckor. Sedan min ögonoperation har det varit svårt att komma igång igen. Motivation är ju inte något man bara får, iaf inte jag… jag måste tvinga mej ut oavsett humör. Visst har vi varit ute och gått, men det har varit högst motvilligt och ganska korta rundor. Men idag blev det av, man får ta en dag i taget och klappa sej på axeln när man lyckas.

Men nu har jag verkligen inga ursäkter kvar. Nu har jag inget val. Drygt 6 veckor kvar till operation och ungefär 2 kg ska bort på den tiden. Ok… jag snittar 0,2 per vecka… så 1,4 kg ska jag väl klara och med lite överväxel ett halvt kilo till. Så ska väl läkaren vara nöjd sen, hoppas jag.

Fy va jag är trött på det här!

Stygnen är borta – så här blev det!

juli 7, 2014 Marlene Kommentarer 3 kommentarer

Före

Här kommer ett inlägg om ALLT om min ögonlocksoperation, ögonlocksplastik, pannlyft… kalla det vad ni vill. All den info som jag själv letade efter innan jag skulle opereras, men aldrig hittade. Det är säkert fler som undrar hur ingreppet går till, hur ont det gör, hur resultatet blir osv. Alltså ska jag försöka berätta så utförligt som jag bara kan, så att allt är glasklart för den som vill och behöver veta.

Jag tyckte väl iofs att ögonlocken hängde, särskilt som den ögonskugga jag ibland hade inte syntes alls… men det var väl inget större problem lixom? Visst fick jag titta under lugg för att se nåt, jag hade skav av ögonfransarnas rötter in i ögonen och visst skymdes väl sikten lite… men att det var så illa som det var och att jag faktiskt kunde få hjälp med det hade jag ingen aning om.

Direkt efter operation

Hur som helst så fick jag tipset att kolla upp mina ögonlock och bad därför om en remiss av min husläkare. Jag blev kallad till en synfältsundersökning där jag fick slappna av pannan så mycket jag kunde och sen skulle jag titta på en massa lampor och trycka på en knapp varje gång en lampa lyste. Sen fick jag göra om testet med ögonlocken upptejpade där de egentligen ska sitta och det var då jag insåg hur lite jag såg. Jag hade missat mängder med lampor i den första omgången och förstod att jag faktiskt skulle få svårt att köra bil och i värsta fall förlora körkortet om jag inte gjorde något åt detta.

24 timmar efter op

Sen började väntan på en operationstid, det tog ganska precis 3 månader och en väldans massa tjat. Förra tisdagen var det dax. Ögonläkaren började med att rita och mäta i pannan hur han skulle skära och sen fick jag mängder med bedövningssprutor. Jag tror att jag slutade räkna nånstans vid 20… När bedövningen satt där den skulle började han lossa hundfliken som skulle bort över det vänstra ögonlocket. Direkt när första ögat var färdig kändes det en otrolig skillnad. Ögat var lätt och ville gärna vara öppet, till skillnad från innan då det var tungt och bara ville blunda. Efter ungefär två timmar var båda ögonen fixade och det var bara att gå hem och läka.

48 timmar efter op

Av operationen kände jag inte ett enda dugg från det att bedövningen satt där den skulle, men sen… när bedövningen släppte JÄKLAR va ont det gjorde! Pannan gick inte att röra, det bultade och värkte ända in i pannbenet. Jag åt citodon utan hjälp, mina superalvedon (extra starka) plus en ipren hjälpte bättre. Mängder med is i en liten påse hjälpte också för stunden. Så det tog jag för att få sova lite och dagen efter var allt mycket bättre!

3 dagar efter op

Dagen efter operation var pannan rejält svullen och ögonlocken skiftade i rödlila. Andra dagen var pannan lite mindre svullen med ögonlocken var kanonstora. Tredje dagen var ögonlocken bättre men då hade svullnaden trillat ner under ögonen istället. Men jag slapp blåtirorna som vi var rätt säkra på att jag skulle få eftersom jag blödde så mycket under operationen. Här brevid ser ni bilder dag för dag hur allt förändrades, klickar ni på dem så blir de större. Fortfarande gick det åt en himla massa is för att lindra både värk, svullnad och klåda.

4 dagar efter op

Igår, 5 dagar efter operation såg jag nästan normal ut och tog bara en alvedon på morgonen. Fortfarande dunkar såren när jag går, så promenader har jag inte gett mej på än. Med lite mascara så kan man nästan inte se att jag gjort nåt, förutom stygnen i pannan alltså. Sedan operationen har jag inte haft känning av några ögonfransar som skavt i ögat eller den där tyngden över ögat som förut alltid gjorde att jag nästan alltid tog av mej glasögonen och blundade. Jätteskönt!

Idag, utan stygn

Och idag tog jag alltså bort stygnen! Jag har varit i solen massor de här dagarna, men skyddat ögonen med både solglasögon och keps. Så pannan är helt vit medan resten av kroppen är brun, men det ser ju ingen eftersom jag fortfarande ska ha keps för att skydda ärren ett bra tag framöver. Typ resten av sommaren och den där löpningen kan jag glömma ett tag till… Jag ska inte göra något som påverkar ögonbrynen på ganska länge, så det gäller att låta bli att tex nysa. OM jag får för mej att nysa ska jag hålla i hela ansiktet för att hålla ögonbrynen på plats.

Kan jag rekommendera detta till andra? Absolut! Bara man är medveten om att det kan göra jäkligt ont och att man inte får ligga ner och sova de första 2-3 dygnen. Den vanligaste ögonlocksoperationen görs genom att lägga ett snitt under ögonbrynen, den kostar ca 20 000 kr. Den operationen som jag gjorde är inte lika vanlig och lite knepigare, den kostar ca 40 000 kr. Om man gör det privat alltså. Jag hade så stort synfältsbortfall att jag blev godkänd att göra min operation via landstinget och betalade alltså bara en patientavgift, vilket säkert sticker i ögonen på en och annan. Men det var inte jag som godkände mej, det var faktiskt en läkare! Jag hade ingen aning om att mina problem var så stora som de faktiskt var förrän jag hade gjort den där synfältsundersökningen, något som läkaren tydligen såg direkt.

Lite skillnad va?

Jag är så troligt glad att ha detta gjort! Det har gjort riktigt jäkla skitont, men det var det värt! Jag ser! Ögonen är lätta och jag känner mej mycket piggare. Jag har en naturlig hållning på huvudet när jag ser rakt fram och behöver inte böja huvudet bakåt och se snorkig ut för att se något. För mej var det absolut ingen lyxoperation. Jag känner redan i huvud och nacke vilken skillnad det är och hur konstigt jag varit tvungen att hålla huvudet för att se allt jag behövt och ändå alltså missat massor. Nu ska jag bara ta hand om mina ärr så att de läker fint, så kommer de snart inte att synas alls. Å andra sidan bryr jag mej inte så mycket om att de syns, det viktiga är ju att jag ser. Om 3 månader ska jag på återbesök, så får vi se om Doktor G tycker att jag har skött mej 🙂

Så om du känner att dina ögon är tunga, att du hela tiden får in ögonfransar i ögonen och att det skaver, att mörkerkörning är ett allt större problem mm – be om remiss för att åtminstone kolla upp saken. Det kan ju faktiskt vara så att du inte ser det du behöver. Det är INGEN lyxoperation, särskilt inte om du har lika stora synfältsbortfall som jag hade. Det här är min berättelse, vad jag vet den enda som finns om detta… hoppas det kan hjälpa någon. Tack Doktor G för att du hjälpte mej!

Solen kan ta livet av mej!

juli 4, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag sitter i solen och läker. Jag älskar sol och värme men är väl medveten om att det kan skada mej. Jag har redan haft hudförändringar så jag borde nog vara mer försiktig. Men jag älskar det! Att känna solens strålar mot huden, varma vindar som knappt svalkar… tanken att man kan dö av det, slår jag ifrån mej. Solen kan döda, men får jag inte sol så dör jag. Det är mitt val. Så jag väljer solen, kalla mej korkad… men jag älskar den. Vi har pratat om det här hemma, å jag tror att både barnen och Martin har förstått att solen gör mej levande och får mej att leva. Så jag sitter lugnt kvar i min solstol och njuter de få timmar solen finns där för mej.

Många har reagerat på att jag solar nu när jag är nyopererad och de är uppriktigt oroliga för mina operationssår. Men jag är inte dum! Även om jag kan verka otroligt korkad när det gäller just solen så har jag både solglasögon och keps för att skydda mina sår. I det fallet är jag väldigt noga. Så ni kan vara lugna, såren är väl skyddade och kommer inte att ta skada. Å jag dricker förstås mängder med vatten medan jag sitter där.

Idag har den mesta svullnaden trillat ner under ögonen så jag ser lite lätt påssjuk ut. Jag börjar även få gulgröna blåtiror på ögonlocken, men det gör inte ont utan är mest irriterande. Jag ser lixom kindbenen torna upp sej under ögonen när jag tittar rakt fram. Hoppas det är borta imorrn. Men jag ser! Inget skymmer sikten framåt längre och ögonen känns lättare. Nu ser jag skillnaden när jag tittar i spegeln. Jag har ju faktiskt två ögon istället för springor, jag ser ju nästan normal ut.

Jag har fått frågan om varför jag skriver så mycket om operationen och detaljer om läkningen. Om det är för att man ska tycka synd om mej… självklart är det inte så! När jag ska göra ett ingrepp så letar jag alltid efter andras erfarenheter för att få veta allt och lite till. Jag vill ha full koll! Men oftast hittar jag bara kliniska läkarberättelser, knappt en enda gång har jag hittat en ”riktigt” persons egen berättelse nedskriven. Alltså gör jag bara det som fattas. Så andra kan leta och hitta det som jag letade efter och inte hittade, en personlig erfarenhet från ett ingrepp som någon kanske ska göra. De flesta vill faktiskt veta vad man ska utsätta för, om det gör ont, hur ont, eftervård osv.

Alltså skriver jag och försöker vara så detaljrik som möjligt. För att min medmänniska inte ska behöva undra lika mycket som jag. Inte för att ni ska tycka synd om mej utan för att vara till hjälp. Dessutom ivrigt påhejad av de läkare som utfört mina ingrepp. De är väl medvetna om hur lite information som finns, särskilt när det gäller ingrepp för kvinnor i de ”nedre regionerna”. Så jag skriver för att informera och i bästa fall lugna. Å jag får mängder med positiv respons! Varje mail gör mej så otroligt glad; jag har hjälpt ytterligare en medmänniska, med besvär, att hitta rätt.

Lite sånt sitter jag och tänker på i min solstol medan jag njuter av solen, läser eller lyssnar på radion. Vi människor kan hjälpa varandra på en mängd olika sätt och med små medel. Det här är mitt sätt. Jag må vara korkad som fortsätter att sola, men jag är inte korkad när det gäller att hjälpa mina medmänniskor. I det fallet gör jag faktiskt så gott jag kan och ibland blir det riktigt bra!

Jag och Shrek är ganska lika

juli 3, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Här gör man en operation för att få ett större synfält och slippa tyngden från ögonlocken… haha! 48 timmar efter operationen är det knappt nåt synfält alls och VÄLDIGT tunga ögonlock. Jag är ganska svullen kan man väl säga. Ögonlocken är större och tyngre än någonsin och det är svullet även under, värsta påsarna, snart har jag bara glipor till ögon. Jag ser ut som Shreks syrra ungefär 🙂

Jaja, tålamod finns det tydligen något som heter. Jag undrar mest om det finns i lakritssmak…

För att fördriva tiden kollar vi på film. Jag får ju inte göra något som höjer mitt blodtryck, så att ligga i soffan och kolla på tv är en lagom jobbig syssla. För ett tag sedan var jag på en lunch med SF Anytime och fick veta det mesta om SF´s filmutbud och hur enkelt det är att välja en film och se den i sin egen tv. Jag som avskyr teknik och fjärrkontroller fick testa att starta en film och jag klarade det faktiskt! Om jag klarar det så gör även minsta barnunge det. Fast det är mycket som minsta barnunge klarar när det gäller teknik, som jag inte gör… så det kanske inte säger så mycket.

På SF Anytime finns det massor med filmer och serier, den dyraste kostar 49 kr. Det är ju helt ok om man sitter där hela familjen en regnig dag. Poppa popcornen hemma, så blir det en riktigt billig biovisning som även den fattigaste mäktar med. Nästan iaf… Vår plånbok börjar bli riktigt tunn nu, så detta passar iaf oss väldigt bra. Det finns ju filmer som bara kostar 19 kr, som hittat! Jag säjer inte att det är istället för bio, men ett billigare alternativ för oss som måste ha lite koll på pengarna och inte har några spännande tillval på tv´n.

Igår kollade vi på ”12 Years a slave” (39kr), en otroligt bra film! En sån där film som rymmer alla känslor på en gång. Man blir både upprörd, äcklad, berörd och till slut glad igen. Å jag som inte ska ha något pulshöjande… nåja. På önskelistan nu ligger Frost, Hallå Hallå och Monika Z. Med tanke på hur jag ser ut och mår så kommer det bli en hel del soffläge och eftersom det inte finns något på tv mer än fotboll så blir det nog några filmer till.

Jaja, jag får väl leta reda på det där tålamodet antar jag, även om det inte finns med lakritssmak, och inse att den här läkningen kommer att ta tid. Jag trodde ju att det skulle vara bättre idag och istället blev det helt tvärtom. Så nu slutar jag att tro och anta och försöker ta det som det kommer istället. Men på tisdag ska jag sitta ett pass i tingsrätten, då kan jag inte se ut som jag gått en boxningsmatch… faktiskt! Tålamodet får sträcka sej fram till lördag, sen måste det gå åt rätt håll!

Börjar få blåtiror och en himla bra vinst!

juli 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så har det gått ett dygn sedan Doktor G lyfte mina ögonlock på plats. Kvällen igår var INTE kul! Jag hade svinont och visste knappt vad jag skulle göra. Trodde absolut inte att jag skulle få sova något alls, men det gick faktiskt ganska bra. Så bra det kan när man måste sitta och sova…

Men i morse var smärtan faktiskt nästan borta! Däremot är jag rejält svullen. Jämnsvullen från öra till öra kan man nog säga. Snygga blåtiror börjar synas på varje ögonlock också, blir nog himla snyggt följande dagar.

Fortfarande ska jag ha huvudet högt och vad passar då bättre än att ta plats i solstolen? Jag hade turen att vinna ett par slipade solglasögon av Favoptic som jag fick hem häromdagen. Så perfekt tajming! Så med solglasögon och keps är jag utrustad för en dag i solen. Enda förhållningsordern är att hålla såren undan från solens strålar och det gör jag ju. Så ett stort tack till Favoptic som underlättat detta för mej 🙂

Det som är himla bra med glasögonen förutom att de skyddar mina sår och ögon är att de är tillverkade av PET-flaskor. Så både skydd för solens strålar i ögonen, de täcker såren och är miljövänliga! Det kan ju knappast bli bättre. Å vad det är skoj att vinna grejer! Nu hoppas jag bara att det ska bli lite mer ”blingiga” bågar i sortimentet, så jag kan köpa lite coolare vardagsbågar till hösten.

Med solbrillorna på näsan och kepsen på skallen sitter jag alltså och kurerar mej. Här i Tumba har vi sol och 21 grader varmt, men det pratas om regn en bit härifrån så vi får väl se vad som händer. Blir det sämre lägger jag mej i soffan istället och kollar på ytterligare en film. Igår blev det 12 Years a slave, i förmiddags The Instant Gardener. Sämre kan man ha det lixom.

Just det! Jag vill bara poängtera att min operation inte har det minsta med utseende att göra. Jag hade inte ens funderat på att göra den om det inte visat sej att jag hade så begränsat synfält som jag faktiskt hade. Jag hade inte ens fått göra den om det bara hade handlat om det… så nu kan ni sluta snacka om lyxingrepp. OCH… jag är INTE sjukskriven!

Nu gör det ont!

juli 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Före…

Så var det dax! Ögonbrynen skulle sättas på plats igen. Ögonlocksplastik, pannlyft… kalla det vad man vill. Det som började med en liten remiss till ögonläkaren för att kolla lite gråstarr och hängande ögonlock, slutade i ett pannlyft kanske man kan säga.

Efter att ha röjt hemma, städat av och bytt lakan i sängen så var det dax att duscha av sej, sätta på rena kläder, äta frukost och gå iväg till ögonkliniken. Jag har hela 250 meter att gå ungefär, det ligger bara tvärs över gatan. Men Martin följde med som ledsagare ändå. Jag hade tid 9.30, men vi gick dit i god tid och var där redan strax efter 9. Å tur var väl det! I väntrummet satt min fröken från mellanstadiet och väntade på sin man som gjorde samma grej som jag skulle göra. Hans operation drog ut lite på tiden, så vi hade gott om tid att prata.

Ny sminkning…

10.15 kom maken ut med sin nya ögonbryn och meddelade att det inte var så farligt men att man fick lite ont i nacken av att ligga så länge. Jag gick med Doktor G in, han placerade mej på en stol för att rita lite på mej. Han var verkligen inget vidare på att lägga en snygg makeup den killen inte… ja, ni ser ju bilden. Han får gå kurs helt enkelt! Men strecken var kanske inte till för att göra mej snygg? Inte just då iaf…

Medan strecken torkade passade Martin på att ta en bild och sen var det på med tossor och mössa och lägga sej till rätta. Jag blev tvättad och fick en getingsvärm i panna, med det menar jag en miljon nålstick med bedövning. DET gjorde ont! Medan bedövningen började ta så fick jag en sån där operationsduk över skallen med hål bara över ögon och panna. Å när jag inte kände Doktor G´s tjyvnyp längre satte han kniven i mej.

… efter!

Nu såg jag ju inte vad han pysslade med, men efteråt såg jag och han berättade lite under tiden. Som ni ser på hans streck så har han ritat en slags kil, den skar han bort. Så nu är jag flera gram lättare! Efter att ha lättat lite på huden, bränt en massa små blodkärl så har han sedan sytt ihop kanterna igen. En och annan rynka borde alltså ha försvunnit på vägen. Två timmar tog alltsammans och sen kunde jag gå ut till Martin med mina nya ögon.

Redan när första ögat var färdig kände jag en otrolig skillnad. Helt plötsligt kändes ögat lätt och jag ville inte bara blunda utan kunde ha ögat öppet utan minsta ansträngning. Jag hade ingen aning om att ögonlocket varit så tungt. Skillnaden var överväldigande faktiskt. Å när båda ögonen var fixade så insåg jag hur mycket mer jag såg och hur ljust det var. Att ha en massa tungt hängande över ögat är mer begränsande än man kan tro och man fattar det inte fullt utan förrän hänget är borta. Så det var en tydlig förändring omedelbart.

Av ingreppet kändes ingenting! När bedövningen väl fanns där så kände jag inte ett dugg, Doktor G kunde skära och sy bäst han ville. Det var lite jobbigt att ligga där i två timmar, benen och rumpan somnade först med dessa kunde jag röra lite på. När bakhuvudet domnad fick jag be honom sluta lite då och då så jag kunde röra lite på skallen och få igång blodet i bakhuvudet igen. Men jag tycker ändå att allt gick väldigt bra.

Med ett gäng förhgållningsorder kunde vi gå hem och placera mej i soffan. Inget blodtryckshöjande på nåt sätt på två dygn (kära barn, håll er på mattan tack!), huvudet i högläge även när jag sover, vila, lugn och ro. Fullständig service alltså! Tur att Martin är hemma hos mej 🙂

Så jag parkerade i soffan, Martin åkte och köpte pizza som jag kunde halvsitta i soffan och äta. Vi åt, kollade på tv och slöade. Medan Martin åkte och handlade tog jag fram en liten spegel och pincett och kunde äntligen börja noppa ögonbrynen lite försiktigt. Bara i underkant förstås, eftersom stygnen sitter i överkant. Men ändå! Den värsta bushen är borta och jag börjar se ut som en människa igen. Där nånstans började bedövningen släppa och nu gör det ganska ont faktiskt. Så det fick bli ett litet ontpiller och ispåse. Det gör ont i hela skallen, inte bara i såret. Så jag ska lägga mej i soffan igen med ispåse på ögonen en stund.

På måndag ska stygnen tas bort och sen är det lite svullet ytterligare en vecka. Men sen så ska man kunna se det slutgiltiga resultatet. Nu ser jag mest förvånad ut tycker Martin, förvånad över att det inte var värre kanske. Jag tycker att jag ser jättekonstig ut, men det är väl bara att vänja sej antar jag. Nu ser jag ju! Världen öppnade sej på nåt sätt och blev mycket större!

Nu när ni vet hur det går till så är det bara att be om remiss från er husläkare om bedömning för era hängande ögonlock. Uppfyller ni kriterierna så är det snart ni som ligger under kniven 🙂

Jag ska bara opereras lite först…

juni 30, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag längtar tillbaka till Öland! Allt är lixom mycket enklare där… där tar vi våra två promenader om dagen, äter bra mat och tar hand om oss ordentligt. Sedan vi kom hem har vi haft flera slarvdagar, bara tagit en promenad om dagen och haft en massa annat i tankarna. Å då blir resultatet därefter… 0,2 minus. Visst är jag nöjd, det är ju ändå ett minus – men ändå…

Vi kämpar på, men den här veckan blir det knepigt. Imorrn är dagen D för ögonen. Då ska ögonbrynen lyftas på plats så att jag får tillbaka hela mitt synfält igen. Det ska bli väldigt skönt att slippa ögonfranstrån som fastnar i ögonen och skaver. Som det är nu är ögonlocken så tunga att roten på ögonfransen viks in och ligger och skaver mot ögat. Imorrn hoppas jag att det är borta. Sen blir det till att ta det extremt lugnt tills stygnen är tagna i början på nästa vecka. Men så fort allt ser bra ut då packar vi hop oss igen och kör de 50 milen till paradiset.

Uppe i hörnet ser ni hur jag ser ut idag, så får vi se om det syns någon skillnad om en vecka. Spännande värre! Som ni ser så är det inte mycket till ögon kvar och för att se något måste jag rynka pannan så mycket att jag får ont i skallen. Man får dessutom en lite uppnosig uppsyn eftersom man hellre lyfter hakan för att se än att rynka pannan och då ser man lite fisförnäm ut. Å det påverkar även nacken… så det ska bli himla skönt att få detta gjort. Å när stygnen är borta kan jag trimma ögonbrynen igen, det fick jag inte göra innan…

Alltså ska jag bara opereras lite först, sen får jag åka till Öland
igen. Men innan dess borde jag faktiskt röja det där jäkla förrådet… I
övrigt är det mesta färdigt inför morgondagen; sängen är renbäddad,
sovrummet och resten av hemmet är hyfsat städat och nästan all tvätt
tvättad. Ska bara dammsuga också så ska det väl vara så liten
infektionsrisk som det bara är möjligt. Så nu är det bara att låta
ögonläkaren göra sitt och sen bosätta sej i soffan några dagar.Wish me luck!

Jag är faktiskt inte det minsta orolig, ser bara fram emot att få det gjort. Nästa operation är värre… men nu tar vi en sak i taget. Återkommer imorrn med hur allt gick och hur läget är då 🙂

Tre bra grejer

juni 5, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Just nu går det runt en utmaning på Facebook där man ska skriva upp tre positiva grejer varje kväll under sju dagar. Jag blev utmanad och ska skriva mina sista tre idag, men jag funderar på om man inte borde fortsätta. Det är bra att fundera över positiva saker så man inte glömmer hur bra man har det.

Jag brukar ha ganska lätt att se det positiva i livet och ta vara på glädjestunder. Den första dagen av utmaningen var enkel, så även andra och tredje dagen. Men när trasslet med operationerna blev för mycket och en massa annan skit gjorde sej påmind var det inte riktigt lika enkelt. En av dagarna gick det bara inte att komma på tre grejer och det skrämde mej lite faktiskt. Att inte hitta tre små saker som är bra på ett helt dygn är ju ganska sorgligt. Så det blev att tänka lite till och till slut kom jag på något ändå.

För jag har ju ett bra liv! Ett väldigt bra liv! Jag har i princip allt jag önskar och lite till. Jag är frisk (nåja, nästan…), jag har ett hem, jag får äta varje dag, jag har två fina barn som har jobb bägge två, jag har bägge mina föräldrar i livet och jag har världens bästa man och en galen hund. Vi kan resa lite då och då, har pengar så vi klarar oss och har tid att umgås med varandra och nära och kära.

Vi bor i ett land där det råder fred och vi får uttrycka vår åsikt utan att riskera straff. Det finns ju oändligt mycket att vara tacksam över och ändå tog det stopp bara för att jag haft en jobbig dag med en massa bråk om operationstider och en massa annat. EN dag med motgångar och pga det var det svårt att se allt bra.

Då tänker jag på Gambia och synsättet där. Där har man oftast mat på bordet (eller i koppen, man har oftast inget bord…) och tak över huvudet, that´s it! Det är svårt att få jobb och de flesta har dåligt med eller inga pengar alls. Många är sjuka i malaria eller har magmask, MEN alla har ett stort leende! Man har varandra, man har sin familj och man hjälps åt! Jag har aldrig hört en enda av mina vänner gnälla eller tycka synd om sej själva och när vi blev av med alla våra pengar erbjöds vi hjälp av de som knappt har något alls ”Because we are family…”.

I Gambia är det självklart att man hjälps åt och att man är tacksam och gläds över det man faktiskt har. Jag har ju alltid tänkt så förut, hur kunde jag glömma det? Det är dax att återigen få tillbaka mitt Gambiska tankesätt. Jag har ju så otroligt mycket att vara tacksam över och det händer ju faktiskt bra saker hela tiden.

Just idag är jag lite extra tacksam över att jag faktiskt lyckats få en operationstid! Efter mycket tjat gick jag (istället för att ringa) upp till ögonmottagningen och sekreteraren tog ett eget beslut och bokade in mej. Så den 1 Juli ska jag äntligen operera ögonlocken/ögonbrynen så att de kommer på rätt plats igen. Snart kommer jag att se som jag ska igen och det känns så himla bra!

Vad har du att vara tacksam över?

Kan man fuska?

juni 5, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Finns det några genvägar för att gå ner i vikt? Kan man fuska på nåt sätt? Jag tror inte det, men helt säker är jag inte efter att ha testat Fat Burner och One Cheat från Fitnessguru.

Maj var en total katastrof när det gäller vikten, jag gick upp 3,1 kg! Bara sista veckan hade jag gått upp 2,1 kg, så det var alltså där det var som värst. Men då vägde jag mej efter en superstressig vecka, examenshelg med alldeles för mycket att äta och den där roliga veckan i månaden när de flesta flickor går upp i vikt… så lite missvisande var det nog och det ser jag idag när jag redan tagit bort 1,5 kg av dem.

Men frågan är hur illa det varit om jag inte tagit de här pillrena? Jag har ju väldigt lätt att lägga på mej och under en period med stress, dålig sömn och fel mat kan det bli hur mycket plus som helst. Och dessa brukar sitta som berget och ta låååång tid att ta bort. Nu är det alltså bara 1,6 kg kvar att ta bort och det har gått väldigt fort att komma tillbaka. Nu när jag både äter rätt, rör på mej och sover hyfsat… Martin har ju också gått upp och snarkofagen håller mej vaken om nätterna… men när sömnen är helt och hållet på plats och veckorna blir ännu lugnare DÅ ska det nog vara gjort på ett kick att koma ner i rätt kilon igen.

Jag brukar ha knepigt med magen, särskilt vid stress, men inte ens det har jag haft problem med. Kanske är det pillrenas förtjänst? Vad vet jag… mer än att tro kan försätta berg! Nu är vi iaf på banan igen, hyfsat… jag har inte längre tillgång till Viktväktarnas App på mobilen men skriver ner vad jag äter på ett papper istället. Motionen är igång igen, även om jag fortfarande inte hinner springa som jag skulle vilja… Å sömnen ska väl bli bättre när jag får mindre att göra och Martin går ner i vikt. Bara det där med att äta middag vid 18-tiden varje dag är ju en hit för hela kroppen! Det var länge sedan vi kunde göra det och det har varit riktigt skönt att vara ”normal”. Det kan jag vänja mej vid snabbt! Aldrig mer kvällsjobb! Iaf inte varje dag och varje vecka, någon enstaka gång är det väl ok.

Så det känns lovande, även om jag inte haft måndagens höga vikt på ett par år och kände mej rejält plufsig. Nu är det mesta borta och då ska jag fortsätta ner igen, först ska målvikten tas och sedan nästa mål. Jag börjar må bra igen, även om jag fortfarande inte kan acceptera att min operation blir försenad. Tänk bara hur bra jag ska må när den väl är gjord 🙂

Lillfingret fick egen diagnos…

juni 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så var det alltså besök hos Dr Torsten igen och naturligtvis kom jag hem med en bunt nya diagnoser och lärde mej lite nya latinska ord. Jag reagerar knappt längre och stackars Torsten bara tittar oroligt på mej och frågar hur jag mår när han ger mej nyhetsläget. Men vi tar det från början…

Jag var kallad till röntgen av ryggen 8.30 och tid att träffa Dr T 9.30. Röntgen tog tid och jag hann precis ner till mottagningen i tid. Dr T börjar med att kolla knölen på handen och upptäcker att det är en på g även på andra handen, den hade jag inte sett själv. Han konstaterar att det rör sej om ett sk ganglion som han förklarar som ungefär ett brock. ”Ganglion kan syfta på en svulst vid leder eller senor orsakad av läckande ledvätska” står det på Wikipedia. I mitt fall har tydligen ledvätska läckt ut och bildat ett slags bråsk. Den opereras bort om jag vill och då ska jag säga till, men det är inte farligt.

Medan han klämde på handen och runt tumleden så frågade han om händerna ofta domnar. Senast igår pratade Martin och jag om att jag snart måste ta tag i just den biten, men klara av dagens besök först. Mina händer domnar när jag springer, ligger i soffan och läser eller leker med mobilen osv. När Dr T frågade började jag bara skratta och sa att det ju var nästa besöks frågeställning och att han väl fick vänta lite. Men detta var alltså anledningen till att han kollade lite närmare på mej och konstaterade att jag har karpaltunnelsyndrom på bägge händerna. Då trodde jag att man ska ha jätteont och svårt att greppa, men det var tydligen de där domningarna som var det tydligaste kännetecknet. Jahaja… å när han ändå var på gång frågade han om mina fingrar låser sej i böjt läge. Jamen vaddå? Mitt lillfinger har gjort det sedan säkert 20 år tillbaka och är orsaken till att jag inte längre kan virka eller sticka. Så även lillfingret fick ett eget namn; triggerfinger! Å allt detta ska nu opereras, men inte förrän jag säger till själv. Det är inte akut, men måste fixas. Jaja, ska bara fixa lite annat först lixom…

Sen var det ryggens tur. Röntgensvaret sa att man rygg ser ut att vara ungefär i den ålder den är och att man ser lite artros lite överallt. Men nu blev det både grekiska och latin och jag fattade inte ens hälften… MEN det är inget allvarligt fel, inga diskbråck eller anat fel på ryggrad eller kotor. Men jag har fått remiss till sjukgymnast som ska jobba med mej och inte bara ge mej övningar att göra hemma. Jag ska träffa arbetsterapeut också för att få skenor till händerna, en för natten som minskar trycket på handleden och en för dagtid som avlastar hela handen och tummen.

När jag kom hem försökte jag förstå allt som sagts men gav upp, jag vet att jag har ont men inte överjävligt, att det är några små fel och att dessa ska fixas när jag säger till. Så när jag ändå var igång slog jag en ny signal till St Göran för att ännu en gång fråga om min bröstoperation och den här gången fick jag faktiskt vet lite mer än jag gjort de fyra senaste gångerna som jag ringt. Idag fick jag veta att enbart cancerpatienter kommer att få operationer under sommaren och att jag förmodligen kan utnyttja vårdgarantin som innebär att jag ska söka vård någon annanstans. Men jag skulle bli uppringd för mer info, så nu väntar jag igen… Jag har väl ringt dit sisådär 4-5 gånger nu och alltid blivit lovad att någon ska ringa upp, hittills har INGEN gjort det! Så vi får väl se hur det blir den här gången… Jag ger dem till imorrn, annars tar jag själv kontakt med vårdgarantikansliet.

Så nu sitter jag här med några nya diagnoser igen. Jag har ju sagt att mitt liv är ett skämt och en följetong. Kanske borde skriva en sjukhussåpa…?

Mitt nya liv!

maj 31, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Från och med nu är jag alltså Lyxsambo och gör vad jag vill när jag vill! Detta innebär att vi numera kan leva som vi lärt under alla dessa 14 år på Viktväktarna. Då menar jag inte att vi ”fuskat” eller så, inte alls! Vi har för det mesta ätit som man ska, men inte på normala tider… våra middagar har intagits vid 22-tiden och det är ju inte riktigt vad vi rekommenderar. Från och med nu kan vi faktiskt äta middag på normal middagstid VARJE dag!

Så medan vi åt frukost idag fixade vi nästa veckas matsedel och det känns riktigt lyxigt att veta att kvällarna är våra och att vi kan äta middag vid 18-tiden precis som vi rekommenderar våra medlemmar att göra. Vi kan dessutom äta lunch vid 12 och sedan slippa stressa iväg till jobbet direkt efter. En sån enkel sak är alltså lyx för oss 🙂

Mitt nya liv innebär också att träningen ska få lite mer tid och bättre kvalitet. Maj har ju varit en katastrof både när det gäller stress och värk, de kan ju ha med varandra att göra kanske… Så nu ska även sömnen bli bättre när jag slipper att lägga mej nyäten sent på kvällen. Alltså kanske jag vaknar lite piggare vid 8-tiden på morgonen och då kan gå ut med Baileys direkt efter frukost en längre tur. Å med de lediga kvällarna kanske jag även kan ta en löptur med eller (helst) utan hund ute eller inne.

Men det viktigaste är ändå maten och sömnen, motionen kommer sist och är en bonus när allt annat funkar. Jag vill gå ner fem kilo men måste gå ner iaf tre och då är det maten som är avgörande. Nu måste jag få ordning på kilona innan det är dax för operationerna. Å eftersom jag inte vet om jag har värk eller inte, så är det viktigt att planera maten i förväg och att allt finns hemma. Jag vet ju inte ens när jag vaknar om jag kan klarar att handla och bära… så bra mat måste alltid finnas hemma!

Mitt nya liv innebär alltså att få ordning på kroppen, nå min målvikt och bli så stark som möjligt för att må så bra som möjligt. Planen är också att ha ordning hemma eftersom det blir mindre stress då och att sova så bra som möjligt för att orka med dagen på ett bra sätt. Sen har vi ju det där med skrattet. Men det är inget problem, sånt kommer naturligt hemma hos oss 🙂

Uselt humör!

maj 21, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det berömda ekorrhjulet snurrar lite för fort just nu och jag känner att jag inte hinner med mej själv. Det är svårt att vakna på mornarna men jag har tider att passa och måste upp och vaknar därför på ett uselt humör varenda dag. Att starta dagen dålig är inget bra upplägg för resten av dagen lixom…

Jag tyckte jag hade koll på läget förra veckan, men sonens blindtarmsoperation raserade en hel del och fick bägaren att rinna över. Det var ju en himla tur att en del av jobbet inför EU-valet ställdes in, då blev det iaf några luckor i schemat. På de luckorna hade jag tänkt ut och springa, men det har jag varken hunnit eller orkat. Så på måndag kommer jag att dö! Då ska jag nämligen springa Vårruset och i år är jag alltså i sämre form än förra året å då var jag alltså nyopererad…

Vikten ökar och jag kan återigen titulera mej som överviktig, eller som i mina ögon; tjock! Skulle läkaren väga mej just precis idag, så skulle jag få nobben på operationen… Jag har ont precis överallt, som jag får när jag väger för mycket och inte rör på mej ordentligt. Samtidigt har jag inte lust att göra något heller…

Jag har iaf till slut fått ordning på sonens mobiltrassel. Han blev ju lurad/hotad/pressad att köpa ut en telefon med låst abonnemang på 24 månader och nu har vi iaf fått ordning på allt detta med nummer som ska flyttas, abonnemang som ska avslutas och det ena med det tredje. En stor eloge till alla på Tele2 och Comviq som hjälpt oss! Det tog 6-7 veckor att få ordning på allt, men nu hoppas jag ha ringt det sista samtalet i det ärendet. Å vi slapp koppla in Polisen, det var väldigt skönt!

Men fortfarande hänger de där operationstiderna i luften. Jag får inte veta något alls om nånting och ingen vet något om vårdgarantin och vad som händer om jag inte får operationerna innan juni och de tre månaderna tar slut. Jag ringer och blir lovad att man ska ringa tillbaka, men inget händer. Självklart påverkar det humöret!

Idag har jag iaf en ledig förmiddag och solen skiner. Jag tror att alla telefonsamtal är avklarade, men har några mail jag måste svara på. Martin sitter fastklistrad vid den datorn jag har mailen på, så jag får smyga dit när han är på toa eller nåt. Hans examensarbete ska vara klart inom kort och nästa onsdag tar han sin examen. DÅ kanske allt kan lugna ner sej igen. Samma dag jobbar vi även sista dagen på Viktväktarna och ska lämna över allt till vår efterträdare. Det ska bli så skönt när allt är klart, just nu känns det som jag ska kvävas av allt!

Rätt man på rätt plats!

maj 12, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag håller ju på att förändra/förbättra mitt liv och min kropp och kallar projektet för min kroppsrenovering. Allt började för ungefär 3 år sedan då jag äntligen fick tid att börja tänka på mej själv igen. Jag tog tag i min vikt och mina sömnproblem och sen har det bara rullat på. Jag har haft turen att träffa på två läkare som tar sina patienter på allvar och älskar sitt jobb och det är det definitivt inte alla som gör…

Dr Kompis på Järna Vårdcentral (ja, jag åker 5-6 mil bara för att träffa en bra läkare) och Dr Torsten på Södertälje Sjukhus. Två män helt och hållet på rätt plats! De här två har nog räddat både livet och förståndet på mej. De hör saker jag inte säger och hittar diagnoser jag inte visste att jag hade… Sen hjälper de mej att leva lite mer smärtfritt och hittar lösningar på problemen. De är guld värda!

Idag ringde Dr T upp mej och konversationen lät ungefär så här:
– Hej! Ringer för att kolla läget med dej. Hur mår höfter, rygg och tumme?
– Jorå, höfterna är ok, jag kan springa igen! Ryggen kanske vi borde
kolla eftersom ingen gjort det ordentligt förut och tummen är värre.
– Ok, åk till drop-in-röntgen och hälsa från mej så börjar vi där med ryggen. Hur menar du att tummen är värre?
– Det är en svullnad stor som en stenkula längst ner mot handleden och det knastrar när jag rör den.
– Å SPÄNNANDE! Det vill jag se!

Inga konstigheter och inget krångel bara ett genuint intresse och fortfarande nyfiken på sitt jobb. Så nu ska jag bara pallra mej iväg till Södertälje och göra en röntgen på ryggen och då särskilt ländryggen. Tummen är redan röntgad men sedan det gjordes har jag alltså fått den där ömmande knölen. Den syns inte så bra på bilden uppe till höger, men när jag håller upp handen så är den stor som en stenkula ungefär, hård och öm. Jag har svårt att greppa runt saker, tex när jag tar en tallrik eller något annat som väger lite. Nåt fel är det ju, så det är skönt att bli tagen på allvar vad det än kan tänkas vara.

Jag är väl medveten om att jag har haft tur! Det är många av mina vänner som söker vård och inte blir tagna på allvar. Jag uppmanar alla att byta vårdcentral om de inte är nöjda. Man kanske får åka en bit, men vad gör det när man får rätt bemötande? Jag gör vad som helst och åker hur långt som helst för att få rätt hjälp och må så bra som möjligt. För det är jag värd! Å det är du med – så ta hand om dej!