värk -

Tror jag satte stopp i tid…

mars 28, 2024 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

Jag har varit rejält utbränd två gånger, den senaste för bara något år sedan. Sådär så stressen tagit över både knopp och kropp och gjort hela mej rejält sjuk. Nu var det nära, men jag tror att jag satte stopp i tid.

Efter förra veckans rejs med läkarbesök, Martins körkort, lämning av gamla bilen och hämtning av den nya och i kombination med kylan som aldrig släpper, fick jag ett rejält bakslag. Jag trodde att jag hade hyfsad koll, men det hade jag tydligen inte. Eller jo… lite… för den här gången satte jag stopp.

Förr har jag mest reagerat med trötthet och totalt hjärnsläpp när stressen blivit för stor. Ont i kroppen har jag alltid, så det är inget jag reagerar särskilt på. Men den här gången fick jag ont i magen och mådde illa, så som när jag var gravid. Är det något jag inte fixar så är det illamående. 38 veckor (spydde typ 5-10 ggr per dag), två graviditeter, det räcker för en hel livstid. Jag fixar det inte!

Jag fattade snabbt att det var magkatarr och avbokade allt. Illamående skulle bort direkt, det fick kosta vad som helst! Så hela den här veckan har jag varit nästan helt ledig. Jag har sovit massor, läst ungefär lika mycket, tränat och vilat. Jag har försakat en del jobb som jag borde gjort, men den här gången gick hälsan först. Ändå har jag faktiskt hittat på receptet till både en förrätt och en efterrätt (publiceras på lördag i duifokus.se), men det var för att jag fick lust – inte för att jag var tvungen. Det är stor skillnad!

I tre dagar har jag alltså bara tagit det lugnt och idag mår jag helt ok igen. Magen känns nästan som vanligt, men minsta lilla stresspåslag eller fel mat kör direkt igång illamåendet. Ni med magkatarr vet hur det suger i magen och man inte vet om man är hungrig eller om det är katarren som spökar. Så jag har småätit morötter och frukt i flera dagar, eftersom det känns bättre när magsystemet har lite i sej. Nu hoppas jag att dagens utlovade sushi inte ska ställa till något…

Jag trodde verkligen att jag hade koll, men så är det tydligen inte. Jag verkar dessutom bli än mer stresskänslig med åren. Men jag mår alltid bättre när solen och värmen kommer, så jag hoppas att det bara ska bli bättre from nu. Och from nästa vecka ser livet lite annorlunda ut och kan ge oss lite mer lugn, det ska jag berätta om då.

Kroppen är rätt klok ändå och stänger av när man själv inte fattar att man borde stänga av. Även om det är lite irriterande och även frustrerande att inte orka så mycket som man tror. Men samtidigt inser jag ju att ett heltidsjobb som anställd aldrig skulle funka. Jag måste kunna välja bort jobb när det behövs och kunna sova middag på dagarna. För att helt enkelt orka.

Den här veckan har jag tagit hand om mej och min hälsa, nu är det bara att fortsätta. För hälsan är ju faktiskt det viktigaste vi har och om inte vi tar hand om oss, vem ska då göra det? Å om vi inte tar hand om oss, hur ska vi då orka ta hand om andra?

—

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Dagarna går…

januari 11, 2022 Marlene Kommentarer 9 kommentarer

Även om vi är i den spanska solen, så ser dagarna ut ungefär som hemma faktiskt. De här två veckorna har vi lagt på vår hälsa och det känns väldigt bra.

Drygt halva tiden på ”jobbmestern” har gått. Första veckan jobbade vi mån – tis, sen var vi lediga resten av veckan och nu kommer vi jobba nästan som vanligt tills vi åker hem. Men vi passar såklart på att utnyttja solen så mycket vi bara kan också.

Dagarna ser ut ungefär som hemma. En arbetsdag vaknar Martin vid 5 och jag vid 7.30. Det blir frukost som vanligt, jag har t.o.m. knäckebröd med mej för att starta dagen på bästa sätt. När jag vaknat och ätit tar vi morgonpromenaden, en halvtimma ungefär, precis som vanligt.

Sen äter vi sallad eller gårdagens rester till lunch, och middag som vanligt på kvällen. Förra veckan åt vi en del middagar ute, men eftersom smittan ökar även här – har vi bestämt oss för corontän de sista dagarna. För att inte riskera att bli kvar här pga sjukdom, det kostar lite för mycket om det skulle hända. Så vi håller oss på vår kant nu. Om vi mot all förmodan skulle bli sjuka, så vill vi bli det hemma.

Vi har verkligen hållit oss undan och gjort vad vi kan för att inte bli smittade men jag känner mej faktiskt säkrare här än i Sverige. Här använder alla munskydd och de flesta gör det tom korrekt… bara en sån sak… i butiker står kontrollanter och se till att inte för många är inne samtidigt, resten får stå i kö utanför. Polisen ser till att restriktionerna följs och även om man inte får böter, så får man en tillsägelse. Vi har inte munskydd när vi är ute och går, iaf inte om vi garanterat kan hålla avstånd. Känslan är att man visar mer hänsyn här än i Sverige.

Dagarna avslutas, också precis som hemma, med en promenad, ibland i solnedgången. Med våra två promenader får vi ihop drygt en timmes fysisk aktivitet och ofta drygt 10 000 steg. Däremot har jag inte tränat särskilt mycket, jag har mest prioriterat vila och återhämtning och får köra igång på riktigt med träningen när jag kommer hem igen. Eller också får jag ett ryck här och kör ett pass, man vet aldrig.

Men vi har ju våra trappor… 175 steg… ibland är de sååå jobbiga, men de ska göras och ingår i vår dagliga rutin. Första dagen var det nästan en utmaning att komma upp utan att lungorna skulle sprängas och benen ge upp, men jag inbillar mej att det går lättare och lättare för varje dag. Men vissa dagar vete sjutton… det är ett litet träningspass att ta sej upp och det är inte många fler än vi som går där.

Här om dagen såg vi ett gäng som körde trappträning och rusade upp och ner som värsta gasellerna. Lite sugen blev jag faktiskt att hänga på, men jag hade nog dött. Men bara tanken att jag blev sugen är ett framsteg. Det betyder ändå att gnistan finns där.

Tanken med resan var att ta hand om oss, och det har vi verkligen gjort. Jag har mest legat i solen och läst och plöjt böcker som aldrig förr. Jag mår mycket bättre i kroppen och känner mej hyfsat avkopplad. Så nu hoppas jag att känsla sitter i tills värmen kommer tillbaka i Sverige, i typ april… hoppas kan man ju alltid.

Resan var otroligt välbehövlig, det är länge sedan min kropp mådde så här bra. Dagarna har lixom bara passerat och visst har vi gjort en del utflykter, men mest har vi bara varit. Och det har varit sååå skönt! Nu står jag nog ut lite till, vintern är tack o lov slut snart. Nåja, om 1,5 månad är det iaf vår enligt almanackan 🙂

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Den stora tröttheten rullar in…

november 13, 2020 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Väderomslag, kyla, mörker och fibromyalgi är ingen bra kombination. I alla fall inte för mej. Hela min kropp säger ifrån och av alla olika symptom så är tröttheten värst.

Den här hösten har varit ganska bra när det gäller väder och temperatur. Att ha 8-9 plus grader i november är ju inte särskilt vanligt, men jag är väldigt glad för det. Därför har jag mått bättre än jag brukar göra så här långt, men nu känner jag hur kroppen börjar märka av årstiden och mörkret. Jag är såååå trött!

De vanligaste kännetecknen för fibro brukar vara värk som vandrar runt i kroppen, hjärndimma och trötthet. För mej är det just tröttheten som är jobbigast, men även hjärndimman som innebär att jag inte hittar ord och ibland helt enkelt inte orkar tänka. Å så börjar det bli nu. Tröttheten är total! Den här hösten har som sagt varit ok, det är först nu den senaste veckan som den blivit ett problem.

Ju tröttare jag blir desto sämre fungerar skallen. Nu när jag skriver har jag röda streck under nästan vartenda ord, felstavningar som fixas innan texten publiceras. Ögonen svider av trötthet och inte ens med glasögon ser jag skarpt. I nuläget vet jag inte om jag behöver ny styrka på glasögonen eller om det helt enkelt är fibron som stökar.

Sedan i tisdags sitter jag med min ljusterapilampa och jobbar. De står framför mej och bombarderar mej med starkt ljus några timmar per dag. Idag sa Martin åt mej att jag måste börja sova middag igen, det brukar vara det enda som hjälper och han kan se skillnad när jag tar min tupplur på eftermiddagen. Han brukar ha rätt, så idag är det tupplur som gäller igen.

Värk kan man vänja sej vid, trötthet är bara irriterande. Det är inte normalt att vara trött dygnet runt, att börja gäspa kl 19, trots att man sover mellan 22.30 och 7.30. Så nu börjar ”operations höst vs fibro”! Nu måste jag prioritera sömn med kvalité och hoppas att det fungerar lika bra som det brukar göra. Så from idag schemaläggs en tupplur varje eftermiddag, tills dagarna blir ljusare igen.

Vanliga år skulle jag haft en resa till solen att se fram emot, som brukar pigga upp rejält, men så blir det inte i år. Jäkla skitcorona!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook, och mej på instagram

Usch så tråkigt det är nu!

oktober 22, 2020 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

Jag är lite låg just nu. Irriterad över världsläget och corona, frustrerad över min (fibro)värk som kommer med väderomslagen och less på tröttheten som kommer med värken.

Jag brukar inte gnälla, men då och då trillar även jag ner på botten och måste få spy ur mej lite. Hösten är här och jag avskyr den! Väderomslagen gör ont i kroppen, just nu är det varannandagsväder och alltså ont hela tiden. Det är svårt att beskriva värken som min fibromyalgi ger och den ser olika ut för alla drabbade såklart. Jag mår sämst oktober – mars, andra mår bäst då.

Min värk sitter oftast i smalbenen och händerna och kommer lixom inifrån skelettet. Jag har områden på hela kroppen som är iskalla och inte går att värma upp hur mycket jag än klär mej. Det enda som lindrar såna dagar är att ligga under mitt tjocka täcke, fullt påklädd och med värmedynan på max. Jag vet andra som sätter sej i bastun med vinterjackan på. Det där med att klä sej efter väder, funkar alltså inte på mej, jag fryser inifrån.

Ändå är det varken värken eller att jag fryser som är värst, utan tröttheten. Jag är konstant trött. Så där så ögonen svider och bara vill gå igen. Jag sover oftast mellan 22.30 och 7.30 och är ändå så trött att ögonen går ihop vid 15-tiden. Oftast sover jag en stund på eftermiddagen, för att jag helt enkelt inte kan hålla mej vaken.

Nu har jag en konstaterad sömnstörning, och gjort utredning som visat att jag inte kommer ner i djupsömn. Så att jag är trött är inte så konstigt, men rätt irriterande för jag tycker ju att jag sover bra och oftast himla gott. Men min läkare har rekommenderat mej att sova middag, eftersom det är enda gången jag faktiskt får lite djupsömn.

Å så här är det alltså fram till februari/mars ungefär. När vädret blir stabilare och värmen kommer tillbaka. Att åka iväg på vintern är alltså ett sätt att helt enkelt stå ut och få må bra ett par veckor. Att få en liten paus från värk, kyla och trötthet. I år blir det väldigt jobbigt! Jag får nästan panik när jag tänker på att jag ska klara nästan ett halvår utan minsta paus. Särskilt som jag redan nu är sämre än på flera år och vintern sägs bli riktigt kall och lång.

Vår plan att bo utomlands under vinterhalvåret är alltså inte bara taget ur luften, utan finns en förklaring till. Min kropp orkar inte en hel vinter med kyla, snö och mörker. Jag undrar i vilket skick jag kommer att vara nästa år… vågar knappt tänka på det. Massage och ljusterapi/ljusrum funkar lite, men det är ju så dyrt och inget man kan göra så ofta som det skulle behövas. Dessutom vågar jag inte göra det heller just nu medan corona härjar.

Så! Nu har jag gnällt färdigt. Man får gnälla, men bara en stund, man får inte bli ett offer. Så jag kommer att fortsätta ta hand om mej och göra så gott jag kan med kost, promenader och träning. Jag har en ljusterapilampa som lyser medan jag jobbar. Det är lixom enda sättet att minimera skadan. Å så får det vara tills vi kan resa igen och sedan bo i värmen. Den dagen är en bit bort, men den finns där!!!

Hur klarar ni vårt mörka halvår? Ni kanske gillar det?

Jag är inte den som gnäller men…

augusti 19, 2020 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi som lever med fibromyalgi har en ganska spännande vardag. Tröttheten finns alltid där och ligger som en våt, tung filt över allt jag gör. Värken kommer och går, dessutom flyttar den på sej – man vet lixom aldrig hur nästa dag ser ut. Senaste månaderna har varit värre än vanligt. Jag är inte den som gnäller, men nu börjar det bli jobbigt.

Fibromyalgi är ett kroniskt smärtsyndrom som kännetecknas av långvarig, utbredd smärta, ömhet, sömnstörning och trötthet. Själva ordet fibromyalgi betyder värk i muskler och bindväv. Orsaken är fortfarande till stor del okänd. Det finns studier som visat att personer med fibromyalgi har förändringar i muskelvävnaden, en ökad smärtaktivering i det centrala nervsystemet och att det ofta förekommer psykisk överbelastning i samband med sjukdomen. Men man vet inte vad som utlöser sjukdomen och det finns heller inte någon särskild behandling eller medicin.

För mej är det tröttheten som är värst, men den har jag ändå lärt mej att leva med på något sätt. Jag ställer nästan aldrig någon väckarklocka eftersom jag mår bäst av att vakna av mej själv och jag sover middag ibland. När det gäller värken vet jag att väderomslag, kyla, höst och vinter är extra jobbiga – ett helvete när värdet hoppar fram och tillbaka. Värsta värken sitter i knogarna och smalbenen, men det har jag också lärt mej att hantera. Trodde jag…

De senaste månaderna har värken börjat byta ”utseende”. Den har börjat slå till på nätterna mer och mer och väcker mej. Min trötthet blir knappast bättre av att vakna av värk på nätterna. Jag har lagt upp ett lager av värktabletter och ett stort glas vatten vid sängen, så vakentiden ska bli så kort som möjligt – men det blir ändå så att det tar någon halvtimme-timme att somna om. Å detta irriterar mej något enormt!

Jag gillar inte värktabletter eller medicin och försöker hålla det på en så låg nivå som möjligt. Alltså vill jag inte ta en tablett innan sänggående IFALL jag får ont, för det händer ju inte varje natt. Jag har inte heller lyckats hitta något mönster eller anledning. Vid väderomslag får jag ont, så är det bara – men senaste tiden har ju värdet varit ganska stadigt, ändå händer det. Just nu sitter jag med rejält ont i händerna/knogarna och har svårt att skriva. Händerna är också iskalla, trots att det är nästan 30 grader varmt ute.

Värmen har varit min räddning under alla år, det jag hängt upp mitt välmående på. Om jag får ont då också har jag lixom ingen väg ut känns det som. Vad gör jag då? Jag orkar inte ens tänka tanken!

Så kommer funderingarna: kan det vara något annat än fibro som spökar? Det är väldigt lätt att se fibron som en förklaring till allt konstigt som händer i min kropp och då inte bry sej om att söka hjälp för nya symptom. Det finns ju ändå inget botemedel…

Nu är det som det är. Värmen är fortfarande min bästa kompis. Vad den nya värken beror på och kommer ifrån kanske jag aldrig får veta. Som med så mycket annat i min oförklarliga kropp. Hela jag är snart en gåta 😛

Inte kul längre…

juni 24, 2020 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vilken kvinna älskar inte skor? Förr var det något av det bästa jag visste och jag hade mängder! Men så är det inte längre, allt på grund av en väldigt proffsig ortoped.

Jag har alltid vetat att jag är lite sned i kroppen, men det har inte varit något som stört mej (eller hur!) och ingen inom vården har sagt något om det. Min kompis som är kiropraktor har knäckt till mej när jag sett för jäklig ut och så har det varit ok ett tag. Ont i höfter och rygg har jag haft, men inte tänkt så mycket på.

Men så fick jag väldigt ont i benet för några år sedan, vilket visade sej vara en infektion i smalbenet som sedan spridit sej i kroppen. Vilket gjorde att min Dr Kompis skickade mej till en ortoped för att hitta orsaken, så infektionen inte skulle återkomma. Dr Torsten (ortopeden) klämde, kände och sträckte på mej och konstaterade på ungefär 3 sekunder att mitt vänsterben är 3 centimeter längre än höger och att det påverkar värken i knän, höfter och längdrygg rätt mycket. 3 centimeter är rätt mycket i just det här fallet… Jag ”halkar” även inåt med fotlederna, vilket också påverkar nämnda områden. Dr Torsten skickade mej direkt vidare till Ortopedtekniker med order om klack på höger sko och inlägg i bägge skorna. Där försvann glädjen att köpa skor.

Numera måste alltså mina skor ha en sula som går att bygga om, dvs skäras i och sätta i en kil (klack), de måste också ha plats för inläggen. Nätta, söta skor är numera ett minne blott, pumps likaså. Jag har dem ändå ibland och straffas med värk förstås.

Jag får bygga om två par skor gratis per år, vilket gör att jag måste välja rätt noga. Ska det vara gympaskor som man använder ofta, eller vinterskor så man inte fryser om fötterna, hikingskor, träningsskor, snyggskor, snyggstövlar osv osv. Jag har fått två inlägg gratis från början, alla andra får jag betala ca 1500 kr för. De inlägg jag fått är rejäla saker som inte slits första taget, sen har jag även köpt en lite nättare variant som jag kan ha i tex snyggstövlar och boots. Jag har också fått några lösa klackar att lägga i skon, under hälen, som nödlösning.

Det gäller alltså att planera lite. Jag kan gå i skor utan både klack och inlägg, men då får jag ont och behöver oftast besöka kiropraktorn efter. Så det är ju självklart att skor jag använder ofta ska byggas om. Alltså har jag både träningsdojjor och promenadskor som är fixade. Såklart vill man ha någon schysst vardagssko också som inte är foträt gjord av goretex, så jag har även några sneakers fixade. Å nu var det dax igen, att ta ut årets skor. Jag var alltså tvungen att gå på skojakt, och jag avskyr det!

Nästan alla gympaskor har coola sulor med mönster och olika färger. De går inte att bygga om! Jag vet att Salomon och Adidas brukar funka, så det blir lixom att titta efter just dem. I söndags åkte vi till XXL, de hade rea och vi tänkte att där ska vi väl kunna hitta något. Ofta slutar det med att jag går hem tomhänt och Martin köper massor. Vi kliver in på XXL på Heron City och humöret sjunker direkt. Inte en enda sko med en helt vanlig sula finns där! Adidas finns definitivt inte. Jag blir sur och vill åka hem nästan direkt, men där finns en till sportaffär bara några meter bort. Vi går dit.

Sportringen hade iofs ingen rea med massor med skor (Adidas, jabba) och bra priser ändå. Jag hittade faktiskt en sko nästan direkt, halleluja! Jag är inte helt säker på att den fungerar, men Yacob som bygger mina skor säger att han klarar det mesta – så han får väl visa vad han går för. Skon var från Exani, som jag aldrig hört talas om, och superskön. Mina 36,5 har blivit 37-38 för att få plats med inläggen. Jag tycker fötterna ser jättestora ut!

Så ser jag en Adidassko som jag tycker är helt ok, hittar rätt storlek på vänsterskon – men högerdojjan är väck. Personalen börjar leta, hittade den inte. Humöret sjunker lite igen, så gör en i personalen ett nytt försök på lagret och hittar den! Den har en helt perfekt sula, Yacob kommer bli nöjd. Ena paret är nedsatt, inte det andra – men det gör inget. Jag har hittat två par skor, nästan utan problem och är nöjd. I mitt fall gäller det alltså numera att hitta skor som funkar och är hyfsat snygga, inte som är snygga och sitter bra. Å därför är det inte kul att köpa skor längre!

Men visst, det är ju ett lyxproblem. Jag bor dessutom i ett land där man hjälper såna som mej. Men nog sjutton saknar jag att bara kunna gå in och ta en sko i min storlek, utan tanke på något annat. Men nu är det som det är. Årets skor är hittade och inköpta, imorrn åker vi till Yacob i Södertälje och lämnar dem. Sen väntar nästa utmaning, skavsåren. Jag har så svårt att gå in nya skor och får stora skavsår efter bara några steg. Jag får till och med skavsår när jag tar fram väl ingångna skor från förr säsongen, varje gång när sommarskorna ska fram igen. Så tröttsamt, de var ju så sköna när jag ställde undan dem.

Jag brukar tänka att jag iaf har fötter, det är det ju inte alla som har. Å jag har skor, det är det inte heller alla som har. Så det är väl rätt bra egentligen antar jag, var bara tvungen att gnälla lite 🙂

7 frågor och svar om bröstförminskning

april 24, 2020 Marlene Kommentarer 5 kommentarer

Jag får mängder med frågor om bröstförminskningen jag gjorde för drygt 5 år sedan. Jag tänkte att jag drar de vanligaste och kanske viktigaste frågorna och svaren här.

Hur gör man för att få en bröstförminskning på landstingets bekostnad?

För att få en bröstförminskning av landstinget måste man uppfylla en hel del kriterier, som socialstyrelsen bestämt. Det första är att inte ha över bmi 25. Det är ingen ide att ens fundera om man ligger över.

Först ber om man om remiss från sin husläkare. H*n frågar om dina besvär och anledningen till varför du ber om hjälp och tar även bilder. Har du tillräckliga besvär blir du sedan kallad till en sköterska på bröstklinik för vidare utredning. Sköterskan väger dej och mäter dina bröst både längd och vikt. Här ska du utveckla dina besvär mer i detalj och du får veta allt om operationen och eventuella komplikationer. Det är den här personen som sedan beviljar eller avslår, oftast får du veta det direkt vid besöket.

Hur går operationen till?

Vid en bröstförminskning läggs snittet under bröstet och upp mot bröstvårtan, som ett uppånervänt T. Bröstvårtan flyttas, den skärs alltså bort från sin gamla plats och sys fast på en ny plats. Min operation tog ungefär tre timmar och gjordes på Sankt Görans Sjukhus. Man är självklart sövd under tiden.

Får man välja vilken storlek?

Nej, inte om det är via landstinget – då bestämmer kirurgen. Ofta tar man bort hälften, men tittar även på kroppsstorleken i övrigt. Det blir inget lyft, utan en förminskning. Vill man bestämma själv och även få ett lyft, får man gå till en privat klinik. För mej var det enda viktiga att brösten blev mindre, allt annat som tex utseende var betydelselöst. 7,4 hekto bröst tog man bort på mej, det är nog ganska normalt.

Gör det ont efter operationen?

Det är förstås individuellt, men jag hade inte ont en enda sekund. Det var svårt att följa rekommendationer att vara helt stilla när man känner sej oövervinnerlig och bara vill lära känna sin nya kropp, när det inte gör ett dugg ont. Men jag gjorde så gott jag kunde. Det enda som var obehagligt var att lyfta armarna, mest pga stygnen, men det skulle jag ju också undvika de första veckorna.

Vad är skillnaden?

Jag hade en E-kupa och fick en C-kupa. Allt är bättre! Jag kan röra mej som jag vill, springa, hoppa och göra yoga. Jag kan sova på mage, har sällan ont i nacken och ryggen och även huvudvärken är mer sällsynt. Jag kan ha vilka kläder jag vill och behöver faktiskt inte ens ha behå hela tiden.

Finns det något negativt?

Inte vad jag tycker. Men jag har ingen känsel runt bröstvårtan, detta stör mej dock inget särskilt. Jag fick även som små ”hundöron” nedanför armhålorna, där fettvävnaden är tjockast och brösten lixom övergår i rygg. Detta korrigerades ett år efter operationen, men försvann inte helt ändå. Numera ser jag även min mage, det gjorde jag inte förut, och den är lite för stor för min smak – så det jobbar jag på nu 🙂

Kan du rekommendera en bröstförminskning?

Absolut! Det är något av det bästa jag gjort för mej själv. Jag rör mej fritt, jag sover bättre, jag känner mej mer proportionerlig i min kropp och trivs numera i den, kan ha samma storlek på under- och överdel i kläder och mår överhuvudtaget mycket bättre och är gladare. Jag ser bara fördelar!

Hoppas detta ger några svar på de frågor du har haft. Finns det fler är det bara att skicka iväg en kommentar. På instagram @marlenerinda ser ni mitt nya aktiva liv, jag vill absolut inte tillbaka till det gamla 🙂

Viktväktare även på semestern

februari 6, 2020 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Vi följer Viktväktarnas kostprogram sedan ca 20 år tillbaka och har hållit vikten de senaste 15 åren. Under den tiden har vi lärt oss rätt mycket, bla att det faktiskt funkar att vara Viktväktare även på semestern. Om man vill 🙂

Vi reser rätt mycket och har samma inställning vad det gäller vikten vid varje resa – det får gärna stå still på vågen men går det lite upp är det ok. Man kan lixom inte vara för hård mot sej själv i alla lägen, då blir det inte bra.

Så hur gör man då som Viktväktare på en resa? Mitt enklaste svar är ”man gör inte så stor grej av det”. Men allt beror förstås på vilken slags resa det är och hur ofta man reser. Är man på sitt livs första utlandssemester – ja, men skit i allt och njut av nya miljöer, annorlunda smaker och ledighet. Det kommer bli plus på vågen, men det kan ni ta hand om sen. Det kommer ta en extra månad kanske att nå målet, men då är det så.

Åker man däremot på en eller ett par resor varje år så kan man göra upp en annan plan, där man står still i vikt eller iaf nästan. Då gäller det att packa ner bekväma skor! Vi ser alla platser vi besöker, med fötterna. Vi tar en promenad efter frukost och en före middagen. Vi kan gå både kort och långt, blir det för lång tar vi buss eller taxi tillbaka. Sen kan man förstås även ta några extra simturer eller testa gymmet om det finns något på hotellet. Rörelse och motion går alltid att få till.

Maten då? Många väljer all inclusive och det har även vi börjat göra – det är nämligen enklare när det gäller att ha koll. Självklart kan det vara knepigt när det finns så mycket att välja på och mängderna är galna. Men man måste ju inte äta allt bara för att man får…

När vi ska äta all inclusive tar vi alltid ett varv runt matsalen först för att kolla in vad som finns. Är det första dagen på semestern så smakar vi lite på det som ser godast ut utan att tänka så mycket på SP-värden. Då vill vi mest kolla läget och kvaliteten på det som bjuds.

Första dagen får man göra lite som man vill, det tar vi igen sen. Resten av dagarna går man också ett varv först och väljer sedan EN av rätterna och fyller upp tallriken med grönsaker. Det bjuds alltid på ett välfyllt efterrättsbord och då tar vi en smakbit av det som ser gott ut, inte en hel bit. Till maten dricker vi cola zero eller vatten, vill vi ha vin eller annan alkohol så dricker vi det efteråt som lite extra mys på kvällen. Men vi är rätt dåliga på att dricka alkohol och det är en fördel om man tänker på vikten.

Blir det mat från meny så är det svårare att räkna ut vad rätten innehåller och hur den är tillagad. Då försöker vi att välja det som är mest ”rent”, alltså undvika friterat och panerat, be om såser vid sidan om osv. Grillad fisk eller en köttbit är smarta val på resor när man äter från menyer. Men det är svårt att veta, därför föredrar vi numera all inclusive.

Många som har semester ska ”unna” sej, ett ord som jag avskyr. För mej är ordet en ursäkt att göra sånt man inte borde… Då ska man äta och dricka saker man inte brukar och gärna i stora mängder. Vi tillåter oss istället att äta detta på lördagarna året om men i mindre mängder, så blir det inte lika lockande att ”go bananaz” på semestern.

Efter drygt 15 år som sk Guldmedlem (färdig och målviktig) är mina knep dessa:

* Bestäm innan att det är ok att gå upp lite och kör igång med programmet dagen efter du kommer hem igen. Väntar man är det lätt att dagarna bara går och då kommer kilona.

* Packa ner bekväma skor och använd fötterna överallt och ta en extra promenad varje dag.

* Ta ett varv runt buffén och gör medvetna val, man måste inte äta mycket bara för att man kan. Ta hellre en liten bit, om du är nyfiken på en rätt, än en hel portion.

* Drick vatten till maten och alkoholen efter, eller avstå helt från alkoholen. Man måste inte dricka bara för att det är semester. Men är det vinet till maten som betyder mest, så drick det då – men räkna med ett större plus på vågen.

* Å banna inte dej själv när det går åt skogen, vi är bara människor. Kör upp på banan igen bara och följ programmet så är du snart tillbaka i rutinerna igen.

* NJUT! På semestern ska man njuta, men det kanske går att fixa njutning med annat än mat och dryck? Kanske är det att se soluppgången och ta ett bad i gryningen eller att ta en lång promenad längst stranden på kvällen i solnedgången.

Blir det för mycket en dag så gör det inget – det kommer ju en ny dag då man har möjlighet att göra bättre val. Viktväktarna är för resten av livet, då gäller det att hitta ett sätt som fungerar – som man kan leva med resten av livet. Vad spelar det då för roll om viktresan tar någon vecka eller månad längre? Huvudsaken är väl att man faktiskt kommer i mål och sedan stannar där.

Det är genom att göra misstag man lär sej och under viktresan gör man mängder med misstag. Det om något är jag väldigt medveten om efter 20 år med VV, men så länge man inte ger upp har man inte misslyckats.

Åk på semester och hitta ditt sätt att komma hela vägen in i mål – men glöm inte att njuta på vägen. Du har bara ett liv – gör det bästa av det! Det viktigaste av allt: Ha en riktigt härlig resa!

Häng med på mina resor med jobb, mat, träning, upplevelser och solnedgångar i mängder: instagram @marlenerinda

Jag kämpar på

januari 24, 2020 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu är det 1,5 månad sedan mitt gym stängde och jag började träna hemma. Det funkar faktiskt jättebra, jag har hittat övningar att komma åt muskler som jag inte kommit åt förut. Och äntligen ser det ut som att knäoperationen faktiskt lyckats!

Jag har alltid gillat att springa, det fick jag sluta med för något år sedan när knät började göra för ont. Bägge knäna faktiskt, men det ena var värre än det andra. Detta opererades i maj förra året och då blev det ännu värre. Jag var så besviken!

Jag kämpade på med min cirkelträning på Curves och trivdes bra med det, även om jag gärna hade kombinerat det med lite hårdare träning. Så stängde Curves väldigt plötsligt och jag var tvungen att hitta ett alternativ. Alternativet var inte att sluta träna!

Jag hittade på ett program med hantlar som ändrats och utökats vartefter och som fungerar jättebra. Jag känner att musklerna får jobba på ett annat sätt som förr och jag kan jobba lite extra med en muskelgrupp om jag vill det. Efter mitt program brukar jag ta 30 minuter på löpbandet, gång… men så en dag för ett par veckor sedan tänkte jag att knät känns ju rätt bra faktiskt… kanske man skulle våga… så jag sprang. Inte så långt och inte särskilt snabbt, men jag sprang och det gjorde inte det minsta ont. Jag var såååå glad!

Sedan dess har jag kört mitt program och sedan varvat med gång/löpning en halvtimme. Som mest har jag sprungit 2 km i ett streck och knät känns fortfarande bra. Det gör däremot inte ryggen. Jag blir så trött! Så här har det varit ett tag, när jag ökar promenaderna så får jag ont i länd/korsryggen. Det borde alltså vara nåt med höfterna eller bäckenet. Jag pratade med min kiropraktor som skickade mej till sjukgymnasten som jag träffade idag.

Han tyckte att mitt program var helt ok, men att det tränar mest axlar, överkropp och lite mage. Så jag fick några övningar till av honom, som jag även kan göra på semestern. Så nu har jag lite att jobba på och hoppas att ryggen ska kännas bättre. Gör den inte det ska jag få springa och gå på deras löpband för att se om något i steget är fel. Skönt att bli taget på allvar och lyssnad på 🙂

Här är lite av mitt program för hemma träning, alla övningar funkar även på tex ett hotellrum:

Uppvärmning, dansa på stället, armbåge mot knä osv.
benböj med en hantel i vardera hand 10 st
Tåhävningar 10 st
Stå bredbent ha armarna längst sidan lyft rak ut från kroppen åt sidan, bägge armarna samtidigt 10 st (med hantlar)
Stå bredbent ha armarna längst sidan, lyft rakt fram 10 st (med hantlar)
Stå på alla fyra, kissande hunden 10 st med varje ben
Stå kvar på alla fyra, skjut rygg och svanka 10 st
Ligg på mage, ha armarna framåt och lyft överkroppen 10 st
Ligg på mage, lyft överkroppen, ta en hantel i ena handen, byt hand bakom ryggen 5 st åt varje håll
Ligg på mage, lyft en armen – titta ner åt benet på samma sida 10 st
Plankan på knä eller tå, så länge du orkar
Ligg på rygg, lyft bäckenet 10 st
Ligg på rygg, lyft fötterna och håll så länge du orkar

Detta är på ett ungefär det jag gör, plus ett par övningar som jag inte kan förklara i skrift – jag ska filma alltsammans nån dag så kan ni se. Det finns ett par övningar filmade på instagram @marlenerinda – där kan ni titta och fler kommer. De här övningarna gör man sedan hur många varv man vill av – jag gör bara ett än så länge.

Jag gör bara sånt som alla kan göra. Inga hopp eller krångligheter som kräver någon styrka eller större koordination. Man kan sitta på en pilatesboll eller på en stol och göra fler av övningarna och man börjar självklart med lätta tyngder eller inga tyngder alls. Det ska vara hyfsat enkelt men vara effektivt och inte ta för lång tid – då blir det gjort!

Å vilken träning är bäst? Jo, den som blir av 🙂

Jag älskar fotmassage!

oktober 14, 2019 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

*** I samarbete med 24.se ***

Jag tror att de allra flesta är som jag och älskar massage. Jag tror också att många är som jag när det gäller pengar och är lite snåla, särskilt när det gäller ens eget välbefinnande. Jag menar… hur ofta går du på massage? Knappast så ofta som du borde eller skulle vilja, antar jag. Det är helt enkelt liiiite för dyrt, eller också är man liiiite för snål 😉

Låt säga att ett besök hos massör kostar runt 500 kronor, två blir alltså 1000. För de pengarna kan du få en maskin som gör jobbet och ger dej njutningen VARJE dag! Iallafall om du skyndar dej, just nu har nämligen 24.se fotmassage för 799 kr (ord pris 1499).

Det är alltså en elektrisk fotmasserare som effektivt lindrar smärta och obehag i benen och förbättra din blodcirkulation med hjälp av värme och tryckteknik. Man sätter bara i sladden så blir fötterna masserade och hela du mår bra. Funkar även för att värma upp frusna fötter, eftersom maskinen blir varm och skön.

Just den här apparaten har akupunkturfunktion, uppvärmningsfunktion och tryckteknik, ungefär som zonterapi som tar hand om dina fötter. Den är designad för att komma åt alla punkter från tårna till hälarna, vilket är både avkopplande och effektiv.

Du blir piggare, då den förbättrar och ökar blodcirkulationen genom att massera zonterapi zoner. Massagen löser även upp spänning och stress i musklerna och hjälper fötterna att slappna av. Det är en kombination av klassisk knådande massage och värme och ger massage på akupunkturpunkterna på dina fötter. Så himla skönt för trötta fötter efter en dag på stående fot. Guld värt efter en dag ute i skogen eller som hejjande förälder på en kall fotbollsplan eller ishall.

Så om du är som jag och älskar massage, har iskalla fötter, men är lite för ekonomisk (läs snål), så köper du din egen apparat och kan få massage varenda dag!

Det där folk inte ser…

maj 23, 2019 Marlene Kommentarer 5 kommentarer

Är jag en hemsk människa som inte vill ha regn? Alla andra ser fram emot några regniga dagar, själv bävar jag. Självklart är jag högst medveten om att vår natur behöver regnet, men samtidigt vet jag vad det gör med min kropp…

Det är redan vattningsförbud i delar av vårt land och fler kommer det att bli. Vi behöver regn för att fylla grundvattendepåerna och växterna behöver det förstås. Dessutom packar fukten ihop aspluddet så det inte går att fjutta på, vilket förstås är extra bra efter att vi haft över 40 bränder på bara några timmar här i Botkyrka. Jag fattar allt detta, ändå avskyr jag det!

Regnet och väderomslaget ger nämligen värk i precis varenda millimeter av min kropp. Värken gör mej så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Självklart blir jag även på ett skitdåligt humör, det blir man av värk och trötthet. Men det är ingen som ser detta, såna här dagar stannar jag inomhus, bokar av allt och lever mitt liv i soffan tillsammans med hunden.

Jag får ofta höra ”Du som ser så pigg och fräsch ut” eller ”Vänta du bara tills du blir gammal, då får du ont på riktigt”… äh… va? Bara för att jag har ont behöver jag väl inte se ut som ett vrak när jag vistas bland folk? Å vem är du att förringa min värk och sia om min framtid? Vi som har fibromyalgi och andra dolda sjukdomar/funktionshinder tas oftast inte på allvar. Syns det inte – så finns det inte. Men jag finns! Min sjukdom finns! Min värk finns definitivt och är högst verklig! Särskilt dagar med väderomslag och regn!

Vi är många som ligger utslagna just precis nu. Medan många andra njuter av regn och en friskare luft, kryper vi ihop i en liten hög i soffan. Vi avbokar allt, tar på oss kläder som inte gör ont, sväljer värktabletter, somnar om och hoppas att värken ska vara lite mindre när vi vaknar. Ni ser inte detta, men det är min och mångas verklighet just precis idag. Värken sitter långt in i skelettet, men även utanpå huden och i varenda muskel. Det enda som lindrar är att sova.

Jag vet att naturen behöver detta och att ni är många som njuter. Ni får det! Jag säger absolut inget om det. Själv lider jag mej igenom detta och hoppas att det snart blir sol och varmt igen. För min kropps skull, för att jag vill fungera.

Döm aldrig andra människor, ni har ingen aning om vad de går igenom. Respektera alla, det finns orsaker till att man är som man är. Idag är en riktigt dålig dag, jag hoppas att det bara blir en… Imorgon har jag lixom inte tid.

Matsedel v 21 – med Morsdagsbonus

maj 20, 2019 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så här i andra delen av maj brukar föräldrar bli lite stressade. De med mindre barn skall gå på en mängd avslutningar, grillkvällar och annat som har med fritidsaktiviteter och (för)skola att göra. De med äldre barn har kanske konformationer och studenter att klara av. Mottagningar ska arrangeras, mat ska planeras och lagas. Stressen ökar och känns påtagligt i kroppen och syns förmodligen även på vågen.

Stress är inget bra alls för den som ska hålla sin vikt eller gå ner i vikt. Stress ökar nämligen kortisolet i kroppen som gör att vi samlar vätska och vätska väger ju som bekant. Man kan känna detta på tex ringar som sitter hårdare och strumpor som ger märken på benen. Lösningen på detta är förstås att sluta stressa, men det kan ju vara lättare sagt än gjort. För att få bort vätska ur kroppen behöver man oftast dricka mer, hur ologiskt det än kan låta. Kan vara bra att komma ihåg varma sommardagar är kroppen känns svullen.

Det bästa är förstås att inte stressa alls, men det vet ju alla redan. Men är man stressad och får ett plus på vågen, kan det ju ändå skönt att veta vad som kan vara orsaken när man ändå tycker att man skött sej. Nu vet ni!

Att stress kan vara livsfarligt och att jag fått en mängd obotliga följdsjukdomar av detta, vet ni som följt mej ett tag. Därför är jag lite extra kinkig med detta, både när det gäller mej och alla runt mej. Se upp för stressen, hamna inte där jag hamnade – det är inget att sträva efter alls. Jag är rätt bra på att ta det lugnt numera, planering är en av de saker jag är noga med.

Här kommer därför veckans matsedel, det mesta är både snabb- och lättlagat. Och en hel del passar till matlådan dagen efter eller i frysen. Allt för att slippa stress 🙂

Måndag: Shakshuka 2 SP Flex

Tisdag: Ugnsbakad fisk med linser 1 SP Flex

Onsdag: Kyckling i tomatsås 2 SP Flex plus pasta

Torsdag: Cannelloni m kasslerfyllning fr 7 SP Flex

Fredag: Tacogryta 4 SP Flex plus ris

Lördag: Grillade räkor m jordnötssås 0 SP Flex för räkorna, lägg till SP för tillbehör

Söndag: Kyckling och broccoli i grönpepparsås 3 SP Flex plus pasta

Morsdagsbonus: Syrensaft 0 SP

På söndag är det Morsdag, vi firar inte det särskilt mycket. Men jag vet att ni är många som gör det, särskilt ni som har yngre barn. En lättare variant av Äppelkaka eller Rabarberkaka kanske passar bra? Klicka på kakan ni är nyfikna på, så kommer ni till receptet.

Ha en fin vecka och stressa lugnt 🙂

PS. Häng med mej på instagram @marlenerinda om ni vill. Mitt liv som guldmedlem sedan många, många år tillbaka. Ett rörigt liv med träning, mat, gala, kändisar och glamour – men även lite skit i hörnen.

Det började droppa blod från knät…

maj 15, 2019 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det har gått en vecka sedan operationen och jag har (nästan) följt allt som min läkare sagt till mej. Hans rekommendation var att leva som vanlig och känna efter, så det har jag gjort. Han sa också att förbanden skulle tas bort efter en vecka, det gjorde jag också… det gick ju sådär…

Det finns mängder med rekommendationer efter en knäartroskopi, jag valde att lyssna på min läkare. Han sa inte ens att jag skulle hålla mej lugn samma dag eller dagen efter, utan leva på som vanligt. Så det gjorde jag och blev därför lite ställd när en sköterska ringde mej dagen efter operationen och frågade om jag satt högt med benet. Ähum… asså… jag är bara ute på lite bus, svarade jag. Då hade jag gått på stan och var på pressträff och käkade hamburgare för glatta livet. Men visst, jag böjde så lite som möjligt på benet och gick inte särskilt snabbt. Hon hummade lite och sa bara att jag skulle ringa direkt om jag fick feber eller kände att något var fel.

Under helgen har jag tagit det lugnt faktiskt, iaf enligt mej – jag har pysslat på här hemma medan Martin varit på jobbresa. Gått några långsamma och korta promenader med hunden, annars inte mycket alls. Duktiga jag! Igår var det dax att ta bort förbanden, enligt läkarordination. Allt såg fint ut, jag klädde mej och åkte in till stan.

Jag var först på en härlig pressfrukost med Engelbert och deras fina smycken och sen gick jag runt en snabbis på Stockholm Beauty Week. Då känner jag helt plötsligt hur det är blött utanpå byxorna och att det rinner längst benet. På nåt sätt har ena operationshålet börjat blöda igen. Jag letar efter plåster och frågar till slut en kvinna på plats, hon hittar inget och frågar om det går bra med silvertejp och skrattar. Ja, va f-n ska man göra? Jag måste ju få stopp på blödningen på nåt sätt. Så det fick bli en servett och silvertejp som nödlösning tills jag kom hem. Martin kallade mej för värsta Mac Gyver 🙂

Väl hemma inspekterar jag knät och kan inte förstå hur det kan komma så mycket blod ur ett sånt litet hål. Asså, det fanns lixom inte ens ett hål! Men på nåt sätt har det ändå blött igenom byxorna. Ni som nu tycker att jag är helt puckad och oroar er för infektion mm kan vara lugna. Jag har ätit antiinflammatoriska tabletter ända sedan operationen och detta var alltså dag 7 efter operationen, det var kirurgen som sa att jag skulle ta bort förbanden – inte mitt egna påhitt. Allt såg fint ut, ena hålet syntes inte ens och på det andra fanns en pytteliten fin skorpa. Ändå lyckades det på något sätt börja sippra blod ur hålet som knappt fanns…

Enligt min läkare skulle jag ju leva som vanligt och han tyckte att jag kunde börja träna direkt i fredags. Jag väntade dock till idag och var ändå lite tveksam. Igår tyckte jag att knät kändes värre än innan operationen, ostadigare och mer värk. Att träna idag kändes inte alls bra, utan väldigt läskigt faktiskt. Men jag tänkte att det kan ju inte bli värre, då hade han inte sagt att jag ska leva som vanligt. Å nån gång måste jag ju sätta igång igen, jag åker till gymmet men tar det extremt lugnt. Så det gjorde jag!

Att träna var nog det bästa jag kunde göra! Jag tog det verkligen jättelugnt och försiktigt och efteråt kändes knät helt annorlunda. Det gjorde inte alls lika ont, kändes mycket mjukare, stabilare och friskare. Det behövdes nog en genomgång av muskler och lite ny cirkulation i knät efter allt som varit där inne och petat och grejat. Det gör inte alls lika ont nu som i morse och jag hoppas att jag nu kan känna att operationen gjort nytta eftersom det igår kändes rätt surt med en ny och annorlunda värk.

Till er som undrat hur länge det hörs vågor/kluckande inne i knät efter en artroskopi har jag nu ett svar. För mej var ljuden borta i slutet av dag två, alltså ca 48 timmar efter operationen. Det ska tydligen gå snabbast om man använder knät, vilket jag gjorde. Det som låter är nämligen luft som finns i leden efter operationen och att det behöver smörjas med ledvätska som fylls på vart efter man använder kroppsdelen. Så ljuden är helt normala och försvinner, men det låter för jäkla läskigt!

Igår kändes det rätt surt att ha fått ont i knät på ett helt nytt sätt, nu känns det betydligt bättre. Efter dagens träning mår både jag och knät bättre och kanske kanske har operationen ändå gjort nytta. Jag har återbesök om 6 veckor, man får väl ge sej till tåls tills dess kanske?

Drömmen är ju att kunna springa igen och gå normalt uppför trappor. Här handlar inte drömmen om att bli rik inte, nope – jag vill bara ha en kropp som fungerar. Men jag blir gärna rik också 🙂

Matsedel v 20

maj 13, 2019 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så skönt att det är ny vecka! Förra veckan var riktigt jobbig med operation och en massa andra grejer som jag inte riktigt kan berätta om.

Jag konstaterade snabbt att en sövning med dropp ger ungefär 2 kg plus på vågen och medicinen för att hålla borta eventuella infektioner samt värktabletter gav ytterligare ett kilo, så med tre kilo plus på vågen är det bara att bita ihop och ta tag i eländet igen. Men när man vet anledningen till pluset är det betydligt lättar än när det är oförklarligt.

Nu har vi en hyfsat lugn vecka framför oss och vädret ska bli bättre och locka till fler promenader så gott jag kan med knät. Nu ser jag framåt igen!

Här är veckans matsedel:

Måndag: Tomatsoppa 3 SP Flex för hela satsen

Tisdag: Torsk med äggsås 3 SP Flex plus potatis

Onsdag: Kyckling med mozzarella fr 3 SP Flex

Torsdag: Gratinerad kassler 3 SP Flex plus ris

Fredag: Somrig sallad med lax och sparris 4 SP Flex

Lördag: Zucchinigratäng med grillat 1 SP Flex

Söndag: Pasta med lövbiff och rostade grönsaker 3 SP Flex plus ris

Eurovisionbonus: Rabarberkaka 9 SP Flex för hela

En vecka med lättare mat nu när värmen ska komma tillbaka. Självklart ska det vara lite gott till eurovision, det får bli en kaka med de spröda rabarberna som börjar bli fina nu. En riktigt god kaka som är både lätt- och snabblagad och det går att ta andra bär och frukter också om man vill.

Ha en fin vecka, det ska jag verkligen försöka ha!

Mycket skit fanns i knät…

maj 8, 2019 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Operationen är överstökad och jag överlevde! Fy så rädd jag var innan, men allt gick bra och det var absolut värt att göra operationen eftersom man hittade en massa skit i knät.

Efter många om och men blev det alltså operation igår, eller rättare sagt en knäatroskopi. Man öppnar inte hela knät utan gör bara två små hål och går in med ett instrument som gör hela jobbet. Kl 14.30 var det min tur, men inte förrän ett par timmar senare var det dax – man var bara liiiite efter schemat kan man väl säga.

Jag fick byta om till operationskläder, inte sterilgröna eller tråkigt vita – utan blå minsann. Åsså en käck mössa, för att hålla allt hår borta. Eftersom det var många timmar sedan jag åt och även drack och huvudvärken började kännas fick jag dropp också. Efter några mindre fina selfies var det dax att låsa in telefonen, pussa maken och knalla in till operationssalen. Där packade man in mej i operationsdukar från topp till tå och när allt var klart fick jag andas i en mask och sen vet jag inget mer förrän någon ropade mitt namn och det var dax att vakna igen.

Den där känslan efter att man varit sövd är bara så jobbig. Man vill vara vaken, men ögonen orkar inte vara öppna. Efter en stund kom läkaren in och sa att det mesta såg fint ut i knät men att där hade funnits massor med brosk, både löst och ojämnt. Så man tog bort det lösa och slipande ner insidan av knäskålen så det skulle bli jämnt och fint. Han förstod att jag haft ont och lovade att knät ska fungera bättre nu.

Någon frågade om de skulle hämta Martin och jag sa ja, snart stod han där och såg väldigt lättad ut. Jag fick en macka och te och kunde efter en stund ta bort droppet och klä om. Lite vingligt och dimmigt fortfarande, men jag ville bara hem. Försökte titta på mobilen, men det var jag för dimmig för. Kunde bara lägga ut en bild där jag var nyvaken, så alla oroliga skulle se att allt var ok.

Än kändes knappt något i knät, det var väl förpackat med ett stort bandage och bedövning. Förhållningsordern var inte så komplicerad, mest ”ta det lugnt med lev ungefär som vanligt”. Jag hade läst lite innan där vissa tyckte att man skulle boka av allt och bara ligga med benet högt i två dygn, andra att använda benet så mycket som möjligt särskilt böja det. Så jag tänkte att ett mellanting kunde väl vara smart… å gick ändå mer än jag tänkt.

Natten gick bra även om det ibland var svårt att ligga som jag är van vid. Jag sover oftast på mage med ena benet uppdraget, oftast det vänstra… det gick ju inte. Sen körde dagen igång, idag skulle bilen lämnas in, då verkstaden som fixade den för ett år sedan hade slarvat och nu skulle göra om jobbet. Hur i hela friden skulle jag ta mej därifrån? Det löste sej med pappas hjälp, som sedan även hjälpte mej när bilen skulle hämtas. Under tiden åkte jag in till stan på presslunch inför hamburgerfestivalen. Å väl där ringde en sköterska från kliniken och undrar om jag tar det lugnt… ähh hum… njae… Hon bara suckade och sa att jag skulle ringa om det var något 🙂

Jag åkte iaf hem efter lunchen och gick raka vägen till sängen och somnade som en död. Så nog är kroppen påverkad alltid. Knät då? Ja, det låter som medelhavet har flyttat in där. De kluckar och har sej, låter faktiskt inte riktigt klokt. Det är tydligen luft som låter, och kommer att vara borta om ett par dagar. Men det gör inte ont, känns bara lite obehagligt av kluckande. Jag ska känna efter själv, vad jag klarar och inte klarar och kan nog säga att det inte blir någon träning den här veckan iaf. Knappt ens hundpromenader, jag vågar inte riskera att Baileys ska dra till och överraska mej. Det brukar vara knäna som tar såna smällar, det har hänt förr om man säger så…

Det känns så skönt att ha detta gjort, även om nästa knä också ska göras. Men då vet jag att jag inte ska boka in något ett par dagar efter, iaf inte som kräver en massa steg och då vet jag också att det kommer låta konstigt i knät. Att hela havet stormar typ. Men det viktigaste är att jag vet att den här kliniken (Telge Ortopedi) inte använder morfin och att jag kommer att vakna efter operationen. De är helt nya, bara 4 månader gamla – men trevliga, kunniga och säkra! De är dock värdelösa på att svara i telefon, men det fick också sin förklaring och snart har de nog alla bitar på plats. Bara det där att de ringer dagen efter och kollar upp en. Det gillar jag, det har hänt två gånger nu och bara från ställen i Södertälje.

Nu är allt över och jag är nöjd. Det var inte min tur den här gången heller. Not Today eller Yesterday 🙂