Bilder dag 2 efter operationen -

Bilder dag 2 efter operationen

augusti 31, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Före, dagen efter och idag.

Nu börjar det känns riktigt bra faktiskt!
Det bästa av allt är att jag hittat en ställning i sängen, så jag fått
sova och att magen funkar igen. Att inte ha varit på toa ordentligt sedan i torsdag gör att man till slut får panik. Men nu är det problemet också ur världen, tack o lov!

Jag lyckades med hjälp av fyra kuddar lägga mej på sidan och kunde på så sätt få en riktigt hyfsad sömn inatt. Så jag känner mej ganska pigg faktiskt, även om jag vet att jag kommer att sova middag minst en gång ändå idag.

Idag har jag dessutom tagit första duschen efter operationen och jösses va skönt det var! Nu doftar jag av min egen tvål igen istället för den där äckliga operationsregöringen. När jag skulle duscha åkte de yttersta kompresserna av, enligt doktorns instruktioner. Så nu fick jag se lite till av resultatet, inte så illa faktiskt. Inte alls så mycket blod som jag trodde och inte heller så långa snittytor som jag trodde. Allt helt, rent och fint. Så nu har jag bara tejp över såren. Några blåmärken börjar synas och sidorna är ännu mer svullna, men det gör inte särskilt ont.

Jag ser ut som en ångvält kört över mej ungefär. Ganska platt och bred, men det ska väl ordna sej med tiden antar jag. Jag har inte särskilt ont, bara när jag reser mej och lite när jag går. Jag kan röra armarna så länge jag inte sträcker dem för långt över huvudet, då stramar det lite i såren. Så det blir en lugn dag även idag, ända tills på tisdag har jag lovat mej själv att inte göra mycket mer än ligga på soffan.

Av det jag ser idag är jag, trots svullnaden, riktigt nöjd. Den här storleken passar min kropp bättre, jag tycker att jag andas lättare nu när trycket är mindre, jag får aha-uppleveleser flera gånger om dagen när jag upptäcker att jag kan göra saker på ett annat sätt än tidigare. Bland annat så spiller jag direkt ner i knät istället för att spillet stannar halvvägs 🙂

Så nu ska den här otåliga människan utrusta sej med tålamod och låta läkningen ta den tid den tar, INTE LÄTT! Nästa måndag ska jag tillbaka till läkaren och ta bort tejpen och se resultatet och sen ska jag ta hand om tejpningen själv 5-6 månader. Jag ska ta det helt lugnt 3-4 veckor, får inte träna på 6-8 veckor… sen får vi se hur jag mår. Så det tar lite tid att komma tillbaka, men då får det väl göra det då. Jag har väntat i 15 år, jag vet hur man gör när man väntar.

Men vad säger ni? Visst är det skillnad, även om det är svullet?

AKO med perfekt tajming

augusti 30, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I onsdags fick jag himla kul post., ett paket fullt med AKO-kola. Ni vet de där som fanns förr i olika smaker, men som varit försvunna ett tag. Vecka 37 är de tillbaka i butikerna i tre olika smaker; choklad-, grädd- och mintkola. Chokladen är min favorit!

Jag la direkt ut en bild på Instagram och fick många tummar upp och kommentarer om att man saknat dem och undran om när de kommer ut på marknaden. Vecka 37 alltså. En av frågorna var om de är glutenfria och även det har jag svar på: JA de är glutenfria! En god nyhet även där alltså.

Så igår när jag kom hem från sjukhuset laddade jag med mina tre påsar AKO-kola, Salmiakki och Cola Breeze från Goody good stuff och sen stannade jag i soffan resten av kvällen. Godiset kommer att räcka hela helgen tror jag. En stor Cola Zero till det så behöver man lixom inget mer 🙂

Å hur mår jag idag då? Jo tack, jag har väl inte sovit sådär superbra kanske. Men det kan jag ju göra lite då och då de närmaste dagarna. Så länge jag är stilla så känns det nästan ingenting, men när jag går känns varje steg och det är rejält svullet längst sidorna. Men det gör alltså inte alls så ont som jag trodde och det är en stor lättnad. Imorrn ska jag ta bort de översta förbanden och ta en dusch, då får ni se bild, om det går att ta någon som inte avslöjar allt för mycket…

Snart ska Martin hämta hem pälsbollen så jag får sällskap i soffan och i bästa fall får vi hem bägge barnen till lunch eller middag. Vi får väl se, de lever ju sina egna liv.

Glöm inte att tävla om presentkort i Mysshopen! Bara en dag kvar nu och vinstchansen är stoooor!

Bröstförminskningen gjord!

augusti 29, 2014 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Äntligen hemma!
Allt har gått bra, men jag höll på att bli kvar över natten. Som tur var ändrade läkarna åsikt och släppte hem mej. Men vi tar det från början…

Klockan 5 i morse stod jag återigen i duschen och tvättade bort mina baciller igen, två gånger som jag blivit tillsagd. Något jag vägrade erkänna just då var att jag reagerade på rengöringsmedlet och blev ganska tjock i halsen… men det försvann innan jag träffade personalen. Å sen glömde jag bort det. Vet inte vad som hänt om jag hade sagt något…

Jaja, klockan 6 kom min pappa och hämta mej och Martin. Det var väldigt skönt att ha honom med hela dagen, även om han nog hade ganska tråkigt. Vi var där alldeles för tidigt, men man vet ju inte med stockholmstrafiken och bättre tidigt än för sent. Jag skulle ju in först, så vi tänkte inte chansa. Vid 7 blev jag hämtad, inskriven och fick byta kläder. Till såna där ubersexiga operationskläder med knästrumpor, bautatrosor och framknäppt skjorta. Men jag fick faktiskt en morgonrock att dra över allt, det var nytt!

Jag blev ritade på, en massa streck som värsta picasso-målningen. Medan läkaren målade, lyfte melonerna och hade sej, konstarerade hon att det var himla tunga grejer. De kanske inte var så superstora, men väldigt tunga. Hon ”vek” ihop bröstet och visade på ett ungefär hur det skulle bli. Jag konstaterade att jag inte skulle se så stor skillnad, eftersom mitt perspektiv ovanifrån kommer att vara ungefär lika. I spegeln kommer jag däremot att se stor skillnad eftersom det mesta är under och sånt jag inte ser uppifrån. Hon frågade vad jag önskade för storlek och jag sa att det gärna fick bli en liten C.

Vid 7.30 la jag mej på operationsbordet och gjordes färdig för operation. Jag vet bara att jag fick kanylen i handen och sen är jag inte med igen förrän på uppvaket när jag frågar vad klockan är och svaret var 12.10. Jag bad också om att få min telefon, men somnade om igen. 12.34 skickade jag sms till Martin att jag levde och sen somnade jag igen. Jag fick ligga länge på uppvaket och kom inte upp på avdelningen igen förrän strax innan 14. Då kom Martin och satt ho mej resten av dagen. Å han hade Salmiakki med till mej!

Det var två kvinnliga läkare som opererade mej, den ena träffade jag vid första besöket och den andra var den som ritade på mej. Jag kände mej absolut i trygga händer. Det är första gången jag är i en operationssal full med folk och alla är kvinnor. Bägge kom upp efter operationen och berättade att allt hade gått som planerat och att de tagit bort nästan 4 hg per sida. De kunde inte ta så mycket som de brukar göra, eftersom det inte hade varit ”jag” då. Så en C, möjligen en liten D kan det ha blivit. Det är helt ok för mej, jag tycker de är jättesmå! Men man vet inte förrän om 6-12 månader, när allt ”hängt” till sej.Då först ser man hur det blivit och om några korrigeringar behöver göras.

Operationen gick alltså bra, men det hade varit svårt att väcka mej och första budet jag fick var att jag pga detta samt lågt blodtryck skulle få vara kvar för övervakning över natten. Min sömnapné i kombination med morfin är tydligen inte så bra, så man var helt enkelt lite orolig för mej. Pga detta fick man även byta ut min smärtstillande medicin till en utan morfin. Å jag hade verkligen väldigt svårt att vakna, det kände jag själv. Jag var vaken 30-40 minuter och sov 20-30 minuter hela eftermiddagen. Men vid 17 kände jag mej helt ok och blodtrycket hade gått upp till 110/60. Så jag fick faktiskt tillåtelse att åka hem ändå!

Så det var bara att dra av sej de sexiga kläderna och hoppa i onepiecen istället. Å som en liten telletubbie knallade jag ut genom dörrarna vid 18.30 och åkte hem. Å då kände jag skillnaden! Nästan 8 hg lättare på framsidan gör skillnad. Jag kan se min mage! Det har jag bara gjort i spegeln sedan jag var typ 14… Å jag kan ligga uppallad på kuddar utan att ha tuttar under hakan och nästan kvävas. Fattar ni hur skönt det är?

Så länge jag sitter eller ligger still så har jag inte ont alls. Men när jag reser mej så stramar det och varje steg dunkar i såren. Men absolut inte på samma nivå som när jag opererade ögonlocken. Jag ska ändå ta smärtstillande med infektionshämmande två gånger per dagen för sälkerhets skull och för att kunna sova. Jag känner att såren börjar svullna under armarna och hettar litegran, så jag får hålla koll ordentligt så det inte blir nåt trassel.

Hade jag inte tagit smärtstillande så hade jag nog öppnat en flaska champagne. Blommor fick jag av Senior! Tänk att den här dagen faktiskt kom. I november 1999 blev jag godkänd första gången, men var tvungen att hoppa av tåget pga barn alla sjukdomar etc. Men nu är det faktiskt gjort. Bättre sent än aldrig. Å jag måste faktiskt säga att det inte var alls så farligt som jag trodde, även om jag inte ska ropa hej riktigt än förstås. Jag är så glad att jag tog tag i detta igen och att det gick vägen. Jag slipper min E-kupa!!!

Ps. Apropå tuttar… missa inte tävlingen, bara två dagar kvar!

Vad ser ni?

augusti 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det här är ett väldigt utelämnande inlägg. Ganska naket och direkt från insidan av min skalle. Ärligt om ni frågar mej. Naivt kanske, om ni frågar någon annan.

När jag ser mej själv i spegeln med kläder på ser jag helt ok ut, förutom de där melonerna på överkroppen som aldrig passar i några kläder. När jag ser mej själv utan kläder är det värre… då ser jag förstås också de där melonerna, men även en otroligt ful mage. Eller magar, det ser lixom ut som någon dragit åt runt midjan och skapat en över- och en undermage. Där är det tänkt att bli muskler och en enda mage till nästa sommar.

Jag ser också hur sned jag är och hur ojämt långa benen faktiskt är. Den där klacken på 12 mm som jag har på ett par av mina skor är faktiskt befogad och inte alls någon lyx från landstinget.

Det ni ser på bilden är 156,5 cm och 58,6 kg. En ok vikt till den längden. Ni ser också en E-kupa som kanske inte ser så problematiskt ut i era ögon. Men den hindrar mej alltså från att träna som jag vill, göra yoga, sova gott och ha vilka kläder jag vill. Den ger mej även ryggont och värk i nacke och eventuellt bidrar trycket över bröstet till den sömnapné som jag har. Där är läkarna inte helt säkra, men forskning pågår.

Imorrn har jag förmodligen en C-kupa istället och kommer att sova ännu sämre några veckor. Jag ska nämligen sitta upp och sova och får inte ligga på mage. Fatta vilket underbart humör jag kommer att vara på. Men jag är redo! Eller är jag det? Har jag tagit fel beslut? Kommer jag att ångra mej? Tror faktiskt inte det. Jag har väntat i 15 år!

Jag längtar till våren då jag ska börja träna som jag alltid drömt om och bygga en starkare kropp. Då ska min bild av mej själv förändras och jag ska ge allt för att må så bra jag någonsin kan. Just nu ser jag bara stora meloner som är i vägen vad jag än gör och en ful mage. Ni ser säkert något annat, men det är ni de.

Att lägga ut bilder på sej själv när man är nästan naken är ju helt sinnesjukt egentligen. Men jag vill ha något att jämför med efter operationen och tänker att jag måste se sanningen i vitögat. Min sanning. Jag tycker inte om det jag ser, nästa år hoppas jag att jag gör det.

Helt slut!

augusti 20, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu ska jag berätta hur allt gick igår. När vi kom hem på eftermiddagen var jag helt slut och kollapsade i soffan. Jag orkade inte sätta mej upprätt ens och skriva och för en gångs skull lyssnade jag på kroppen och gjorde som den ville. Jag låg som en diva på soffan hela kvällen och jäste.

Iaf… vi drog iväg till stan vid 12. Innan hade jag haft svårt att välja kläder, det blev ju höst på direkten! Men vi kom iaf iväg och tog sikte på Kungsholmen. Först hälsade vi på hos en kompis som hade en kasse med grejer till Bloggdagens goodiebag. Stackars Martin fick bära runt på den resten av dagen… men men, vi trodde ju inte att den skulle vara så stor…

Redan strax efter 13 checkade vi in på St Göran, trots att jag inte hade tid förrän kl 14. Vid 14.20 undrade jag om vi var bortglömda, då hade vi väntat över en timme och ingen hade ens tittat åt vårt håll. Men strax efter blev jag iaf uppropad och fick träffa mannen som ska sköta min överlevnad och sen till att jag andas men inte känner något nästa fredag. Han heter Gunnar och det gör min pappa också, så det blir nog bra 🙂

Vi gick igenom mina uppgifter och ingreppet, men ganska flyktigt. Han var mest intresserad av en del andra saker som gäller mina tidigare diagnoser… å inte sjutton vägde han mej heller!!! Men han tyckte kanske att jag såg ”normal” ut? Vad vet jag… Besöket tog max en kvart och sen sprang vi iväg och åt. Vi hade ju inte vågat göra det innan eftersom jag inte visste om jag skulle vägas eller inte. Medan vi åt öppnade sej himlen och regnet vräkte ner!

Jag var helt slut, så istället för att åka tillbaka in till city och kolla efter skor till mej så tog vi direktbussen till Tumba som går från Fridhemsplan och sen kollapsade jag alltså. Inte hjälpte det att sonen trasslade lite igen på kvällen, men det var inget värre än vi varit med om förr. Vi klarar det mesta och är rätt härdade numera, tyvärr. Men varje sån liten ”brandhärd” gör mej väldigt trött och jag behöver energi just nu, inte mer av det som gör mej trött.

Å just nu är jag trött! Så ett par dagar har hundpromenaderna uteblivit, jag har inte orkat helt enkelt. Martin har fått gå ensam med Baileys och jag har pysslat här hemma istället. Nu har vi ju tvätt för tre igen… Att hösten kom så plötsligt är väldigt jobbigt. Värmen får mej att må så himla bra och direkt när tempen faller så blir kroppen som ovillig att göra något. Ungefär som ormarna alltså, jag kanske var orm i mitt förra liv?

Nu ska jag iväg till Curves och prata om Bloggdagen och sen in till stan med Annelie och gå på ett par vintriga pressvisningar. Sen ska vi se om jag kan leta rätt på de där skorna jag behöver, vi får se om jag orkar.

Ha en riktigt bra dag everyhopa!

Jag klarar det!!!

augusti 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I början av sommaren såg det ganska hopplöst ut. För bara två veckor sedan såg det nästan lika hopplöst ut… men förra veckan började jag se ljuset och nu är jag faktiskt nästan säker på att jag klarar det, Det handlar förstås om vikten som socialstyrelsen satt för att godkänna min bröstförminskning. BMI ska vara max 25, det går inte att förhandla om.

Måndagen efter vi slutade jobba på Viktväktarna vägde jag 63,8. Målet var 59 blankt. Då skulle jag vara säker på att inte bli hemskickad från operationsbordet. Jo, det kan man tydligen bli om man väger för mycket. Jag är kort, med kläder har jag ett BMI på 24.98 när jag väger 60,6. Dit var jag alltså tvungen att ta mej. Skulle det gå? Jag hade ingen större förhoppning. Särskilt inte som jag tidigare snittat 0,1-0,2 när jag skött mej exemplariskt.

Förra måndagen (vi väger oss på måndagar) vägde jag 59,9 utan kläder och 60,4 med de kläder jag tänkte ha vid nästa läkarbesök. Då började jag tro att det var möjligt. Idag sa vågen 58,7 och med ganska tunga kläder 59,7. Så imorrn när jag träffar narkosläkaren kommer han/hon bli nöjd. Jag har gått ner sedan första besöket, precis som de ville och jag har nu ett BMI på 23,97. Jag klarade det!!!

Om 11 dagar ligger jag i bästa fall på uppvaket och operationen är över. Jag väger som jag ska nu och så fort läkningen är klar ska jag börja bygga en starkare och smidigare kropp. Jag vill ha en kropp som bär mej och gör det jag vill. Jag har inte gått ner i vikt för att bli snygg, utan för att leva längre och få en stark kropp. För att må så bra som möjligt. Snart börjat kapitel 728 i mitt liv, kapitlet då jag kan röra mej som jag vill 🙂

Bara 14 dagar kvar!!!

augusti 15, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

14 dagar, 2 veckor… fattar ni att operationen snart är över! Om exakt två veckor ligger jag och kvider i soffan av smärta… antar jag. Jag vet ju inte. Har bara hört att det ska göra för jäkligt ont efteråt. Å det verkar faktiskt som att allt ska gå vägen! Imorse visade vågen 59,2 och det räcker för att inte bli hemskickad. Jag tror att jag klarar det!

Så nu börjar förberedelserna på riktigt. Trädgården är städad och allt skräp är bortkört. Det blev höstrensning lite tidigare än vanligt och mycket mer än vanligt. Nu är det gjort och hela trädgården ser helt tom ut. Vi har klippt bort allt som blommat klart, klippt häckar och trimmat buskar. Det är riktigt fint och prydligt och känns skönt att ha fixat redan nu. Annars hade det ju inte blivit gjort förrän kanske i oktober och det känns lite för sent. Då ska ju julslingorna redan vara uppe 🙂

Nästa stora projekt blir att städa huset grundligt. Allt ska torkas och inte en gnutta damm ska finnas kvar med tanke på infektionsrisken. Dagen innan operationen lämnar vi bort pälsbollen till mina föräldrar, tvättar all textil och byter lakan i alla sängar. Då borde vi ju ha gjort vad vi kunnat tycker jag.

Det närmar sej med stormsteg och nästa vecka är det dax att träffa narkosläkaren. Där ska jag väl vägas och mätas antar jag, vi ska prata mediciner osv. Veckan därpå ska jag lämna blodprover och köpa en speciell behå som jag sedan ska ha närmaste tiden efter operationen. Jag måste tänka ut mat som man kan äta med en hand alternativt med sked, liggande i soffan. Jag har nämligen hört att man inte kan använda armarna särskilt bra direkt efter och särskilt inte att hålla något med båda händerna framför sej. Så taco är alltså uteslutet. Det kanske är nu jag ska dricka såna där shaker, om nån annan skakar dem åt mej alltså…

Jag känner mej faktiskt redo! Jag är definitivt redo att bli av med tyngden och säger gladeligen bye bye till E-kuporna. Just nu känns det ungefär som sista veckorna av en graviditet. Då fick det göra hur ont som helst, bara ungen kom ut. Nu får det göra hur ont som helst och bli vilka ärr som helst bara det blir gjort. Å jag vet att många av er tycker att ingreppet är onödigt och gärna skulle ha mina bröst. Men ni är inte jag och ni lever inte i min kropp. Ok?!

Jag kan inte röra mej ordentligt, kan inte ligga bekvämt och sova, kan inte träna som jag vill, kan inte klä mej som jag vill. Jag kan inte leva som jag vill helt enkelt! Om två veckor kommer det vara ännu värre, men sen… sen ska jag göra allt det där som jag vill göra. I min nya C-kupa, eller vad det nu blir 🙂

Jag kommer att lägga ut före- och efterbilder. I bikini!

Studio St Paul´s jul

augusti 15, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sista stället på tisdagens rundvandring var Studio St Paul. Vi gick från Ringvägen till St Paulsgatan och självklart gick vi lite fel och tog omvägar som inte var några genvägar direkt. Med trötta fötter och väldigt törstiga kom vi iaf till slut fram och blev välkomnade med valfri dricka och glass! Så perfekt!

När vi vilat fötterna lite gick vi runt och tittade på alla fina grejer. Även här var det många ”åh”, ”vill ha” och suckar över allt fint. Även här kunde man se det silvervita temat och att det är ok att blanda nytt och gammalt.

Jag föll totalt för kuddarna och plädarna i lila, som ni ser längst ner till höger i bilden. Det skulle passa perfekt hemma hos mej!

Nöjda med en lång och rolig dag traskade vi sedan vidare mot tåget. Vi var helt slut och hade sååå ont i fötterna, men var såååå nöjda med dagen. Såna här pressdagar när man går från ett event till nästa är jätteroliga och man får så otroligt många nya idéer.

Men eftersom jag och Nadja envisas med att gå mellan alla adresser är det också väldigt utmattande. Men va sjutton! Vi får motion och behöver inte tänka på vad vi stoppar i oss av allt gott som det bjuds på. Så när jag kom hem hade jag gått drygt 19 000 steg, nästan 1,5 mil! Jag bad Martin komma och möta mej vid tåget med mina gympadojor så jag kunde gå hem också. När jag väl kom hem så landade jag i soffan och vägrade gå en meter till. Jag var helt slut. Å det var jag även dagen efter… det gjorde ont precis överallt. Men det var det värt!

Kändismingel på låssas…

augusti 7, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag har Martin och jag minglat med Carola, Jan Johansen, Anna Book mfl… mitt på förmiddagen och regisserat av Jonas Gardell. Nä, jag har inte fått solsting, det är faktiskt sant! Vi har nämligen varit statister. Vi har med i en filmsnutt som ska visas varenda kväll så länge musikalen Livet Är En Schlager kommer att visas.

Direktiven var festklätt i dova färger. Så igår gick jag igenom garderoben och ratade plagg efter plagg, tills jag hittade den perfekta utstyrseln. En paljettklänning och en massa bling förstås! I morse vaknade jag vid 5 av en hög smäll. Det gick knappt att räkna tiden mellan åskan och blixten, så nära var det. Men när vi åkte hemifrån vid 7 regnade det bara, då var åskan borta. Men det där regnandet var inte så bara… tågen gick iofs på tid, men inne i stan var det kaos!

Trots att vi varit ute i god tid så blev vi sena och till slut ringde produktionen och efterlyste oss. Spårvagnen ut till Cirkus var nämligen inställd pga översvämning och extrabussarna hade man inte fått fram än. Men fram kom vi till slut och var då rätt blöta. Det var bara att torka upp lite snabbt, byta kläder och fixa sminket. Håret fick jag hjälp med av personal på plats. Hade vi varit där tidigare hade jag fått hjälp med sminket också, det är ju lite surt att ha missat den chansen. Nu när jag har ögonlock 🙂

Jaja, vi delades in i två grupper och som tur var så hamnade jag och Martin i samma grupp. Vi fick ta plats på scen där man placerat ut en bar. Allt kommer att se ut som en del av en balkong när scenen är redigerad. Där skulle vi alltså stå och mingla, dricka champagne och småprata. Christer Lindarw kollade kritiskt igenom oss, vissa fick byta kläder
medan andra var ok. Jag fick till och med en komplimang för min klänning
innan han dekorerade mej med ett riktigt blingigt halsband. Den här scenen ska ingå i musikalen Livet Är En Schlager och ni som sett filmen vet att Mona (huvudpersonen) är på sitt livs första kändisfest och inte är riktigt hemtam… om man säger så.

I en del av scenen kommer Jan Johansen in, av honom får jag en kram. Vi har setts som hastigast förut och har gemensamma bekanta, så det var skoj. Sen kommer Carola in och Mona blir alldeles starstruck förstås, eftersom hon döpt sitt första barn efter henne. Hon har för övrigt döpt alla sina barn efter sångerskor; Anna Book, Lena PH… Mona spelas av Helene Sjöholm, som jag också träffat som hastigast när vi bägge jobbade på olika teatrar för hundra år sedan. Iaf… när hon får se Carola kastar hon sej igenom hela minglet för att få prata med Carola. Det innebär att i scenen puttar hon undan mej och ett par till samtidigt som vi står och pratar med Carola.

Det tog ganska lång tid att få ihop detta. Stackars Gardell höll på att få en psykbryt på vissa statister, eftersom ingen knappt lyssnade på honom utan bara stod och glodde på Carola. Efter 45 minuter hade jag svinont i fötterna och försökte efter bästa förmåga att avlasta dem så mycket jag kunde, ivrigt påhejad av Johan Glans. Det tog nog 90 minuter att få ihop allt och då hade även Anna Book kommit in i salongen. Så när vi var klara pratade vi lite snabbt med varandra, men hann inte göra så mycket mer innan nästa grupp skulle in och göra sitt.

Sen var vi alltså klara. Vi tog lite bilder i foajén och bytte sedan om till vanliga sommarkläder igen. Och innan vi skulle gå därifrån fick vi dagens arvode; biljetter till publikrepet i september. Ska bli väldigt intressant att se hur de här filmsnuttarna ska vävas in i föreställningen och hur mycket som syns av oss. Kul var det iaf, även om jag var helt slut och sov i två timmar när vi kom hem. Kroppen orkar inte mer än så tyvärr. Så är livet med fibromyalgi… jag börjar så sakta vänja mej.

Snygga var vi iaf och Martin var oslagbar i sin glittriga frack. Vill ni se oss är det bara att skaffa biljetter. Musikalen har premiär 11/9. Se den!

Ärren idag, fyra veckor efter op.

juli 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det precis fyra veckor sedan jag opererade ögonlocken. Ögonbrynen hade trillat ner och låg på ögonlocken och sattes på plats igen 1 juli. Operationen gick bra och kändes knappt alls. När bedövningen släppte kändes det däremot som om hela pannan och hjärnan skulle explodera, jag har sällan haft så ont. Inte ens när jag födde barn! Men det vara bara några timmar den kvällen, efter det har allt gått smidigt och läkt bra.

Jag har haft keps på mej så fort jag varit ute i solen och skyddat ärren så gott jag kunnat. För några dagar sedan vågade jag mej på att noppa ögonbrynen som börjat liknad en regnskog… så nu är de iaf lite snyggare. Och på rätt plats! När jag kommer hem kanske jag vågar gå och klippa mej… om hon lovar att vara försiktigt när hon klipper luggen.

Vinsten i den här operationen är att jag inte längre störs av skav pga ögonfranskanten som vikts in och låg mot ögat. Jag är heller inte lika trött i ögonen och har inte samma tyngd i ansiktet. Jag behöver inte anstränga mej för att hålla ögonen öppna och sikten är helt fri! Det här är förstås det som betyder mest för mej och det jag själv märker mest av. Andra säger att jag ser piggare ut.

Jag skulle alltså lyfta ögonbrynen och fick därför snittet ovanför ögonbrynen. De flesta behöver bara lyfta ögonlocken och får då snittet under ögonbrynen. Ni ser själva här brevid hur det såg ut från början och hur det ser ut idag.

Ärren syns ganska mycket tycker jag, så jag drar över luggen så mycket jag kan för att dölja dem. Men jag hoppas att de bleknar med tiden. Ett av de underliggande stygnen har smitit och krypit ut på utsidan, det har jag försökt att klippa bort. Men det är lite risky business eftersom jag inte har någon känsel i pannan… Klickar ni på bilderna blir de större. Oavsett om ärren syns eller inte, så ångrar jag mej inte! Ärren får synas hur mycket som helst, jag ser ju!!!

Börjar bli lite nojjig…

juli 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En månad kvar! Sen ska jag göra min hittills största och mest efterlängtade operation. E-kupan ska bli en C! Nu börjar jag bli riktigt nojjig… stod framför spegeln i morse och tänkte att det kanske är en onödig operation ändå. Folk vill ju faktiskt ha min storlek och tycker det är både snyggt och läckert med stora bröst. Men så tänker jag också på när jag testade yoga som jag verkligen vill kunna göra och hur jag nästan kvävdes när jag gjorde vissa övningar. Å jag vet ju hur ont jag ständigt har i rygg och nacke… så jo, en operation är faktiskt nödvändig. Men läskig!

Måndagsvägningen visade tre hekto ner, så jag närmar mej vikten jag måste ha innan operation. Nu är det 8 hekto var, då är läkaren nöjd. Det måste jag nå innan 19 augusti… jag hoppas jag hinner, annars vete sjutton vad som händer. Så jag kämpar på och tackar gudarna för Viktväktarnas App som håller reda på mitt liv åt mej. Det hade fungerat utan den, men allt är mycket enklare med – så jag kör på. Allt jag äter vägs och skrivs upp och de två promenaderna om dagen omformar mej sakta men säkert. Jag ser fram emot vintern och våren när jag kommer att kunna träna på ett helt annat sätt, för att inte tala om sömnen… jag undrar hur mycket bättre jag kommer att sova.

Men idag är ingen bra dag. Jag är trött och kroppen är seg och motarbetar mej. Så planen idag är att fixa naglarna och att i eftermiddag cykla iväg till Golfklubben som min bror och svägerska driver och käka lite glass (jo, man får göra det även om man jobbar för att gå ner i vikt). Vi har en ny cykelbana som vi inte testat åt alla håll än, det ska vi göra idag.

Vi kämpar på och har bara en vecka kvar här i paradiset. Sen är vi tillbaka i verkligheten igen, ja… nästan iaf. I vanliga fall hade vi åkt hem, tagit hand om varor och planerat en öppning. Nu åker vi hem och… gör ingenting! Jo, Martin fortsätter att söka jobb och jag förbereder inför operationen. Det är lite att fixa faktiskt, måste köpa sån där tvål inför operationstvätt, medicinsk behå, träffa narkosläkare, lämna blodprover, tvätta och städa grundligt och en massa annat. Så tiden kommer nog att gå snabbt och sen är jag där. Framme. 15 års väntan är över. Undrar hur jag ser ut sen?

I´m back!

juli 21, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det var med stor förväntan jag klev upp på vågen i morse. Jag visste att det var ner, frågan var bara hur mycket. Målet var att ta bort de 9 hg som jag gick upp förra veckan, så jag var tillbaka till den vikt jag hade när jag kom hem från Öland sist. Å visst fixade jag det!

1,3 kg tog jag bort! WOW! Fasiken va jag är bra! Nu är jag alltså normalviktig igen och har ett ynka kilo kvar till min målvikt. Men jag vill ligga på 59,5 när jag träffar narkosläkaren den 19/8, så det inte blir minsta lilla frågetecken om min vikt. Så 1,5 kg till ska alltså bort och det kan bli tight… planen är att ta 2-3 hg per vecka och då klarar jag det nästan…

Så nu lägger vi i nästa växel. Maten planeras fortfarande en vecka framåt, lagas från grunden och läggs in i Viktväktarnas app. Hittills har vi går ca 4 km två gånger per dag, idag har vi ökat den ena promenaden till drygt 5 km den andra återstår att se. Det börjar rycka lite i joggingtarmen, så vi får väl se vad som händer med den biten. Men fortfarande så är det promenader som är min grej och som funkar i längden. Vi brukar säga att vi gör en Ralf, vi går oss ner i vikt. Ni vet han i svenska Biggest Loser som gick ner 75 kg genom att gå, han var i för dåligt skick för att träna. Så man ska inte förringa promenader, det fungerar alldeles utmärkt. Å det bästa är att det inte kostar något, nästan alla kan göra det och man kan göra det överallt.

Jag vet att folk inte tycker att vi är riktigt kloka som ägnar oss åt viktnedgång på semestern. Men det är så det funkar som bäst för oss. Särskilt när vi är här på Öland där inga störmoment finns alls. Om drygt en månad ligger jag på operationsbordet igen och sen hoppas jag verkligen kunna återta mitt liv på ett lite mindre viktstressat sätt. Då hoppas jag kunna sova bättre och röra mej lättare och på så sätt må så bra det någonsin är möjligt.

Tack för allt ert stöd och all pepp! Ni är guld värda 🙂

Dålig dag…

juli 19, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår var en riktigt dålig dag. Kroppen motarbetade mej totalt, den gjorde ont och jag var trött. Det var trögt att komma igång på morgonen och jag tror att klockan var över 11 innan vi kom ut på första promenaden. Våra knappa 4 km gick långsamt och jag ville egentligen bara vända om och gå hem igen. Men runt kom vi och jag var ganska övertygad om att det inte skulle bli så mycket mer än det.

Vi åt lunch, jag fixade naglarna och Martin fixade ordning cyklarna. Jag var extremt godissugen och vi behövde handla lite smågrejer så vi cyklade iväg till Snäckan som är ett ställe som har ungefär allt och till himla bra pris. Vi hittade det vi skulle och cyklade hem. Sen satte jag mej ute och läste och 2,35 hg smågodis senare var jag ganska nöjd med livet igen. Så det blev faktiskt en promenad till senare på kvällen.

Jag får sällan såna där toksug efter något, men när jag får det så är det lixom ingen idé att stå emot. Å vad gör väl en påse godis då och då? Huvudsaken är ju att det inte blir varenda dag och att man är medveten om konsekvenserna. Jag kanske inte går ner lika mycket den här veckan som jag hade gjort utan godiset, men vad gör det i det långa loppet. Nu har jag fått mitt godis och kan tänka på nåt annat 🙂

Idag när jag vaknade kändes kroppen mycket bättre! Idag har jag ingen värk alls och hade sovit bra. Så dagens promenad gick betydligt snabbare och ikväll ska vi nog ta ett längre varv. Nu börjar det bli rejält varmt, för att Baileys ska orka måste vi anpassa oss efter honom. Vi måste komma ut innan det blir mer än 21-22 grader, annars är risken att han tuppar av igen. Nu vet vi vad han lider av och hur vi ska hantera det, å en av sakerna är att han inte får bli för varm och uttorkad. Så han matas ihärdigt med isbitar och kyls ner i duschen.

Men även om kroppen känns bra idag så är det ändå en tung dag. Idag skulle svågern fyllt år och mina tankar befinner sej hos mina fd svärföräldrar, hans fru och barn. Det är en dag som ska gås igenom, precis som jul, nyår och andra högtidsdagar. Men det känns så onödigt! Hans död är så otroligt onödig och kom alldeles för tidigt. Om man bara hittat hans sjukdom tidigare. OM han fått rätt hjälp från början. Om bara Om inte funnits…

Vi som lever kvar får leva lite extra idag, för hans skull.

Jäkla skit!

juli 14, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Asså det här med vikt, faaaan va jag e trött på det!!! Å ändå måste jag ju hela tiden ha det med mej och sköta mej, annars vet jag ju inte vad som händer den dagen jag ska läggas på operationsbordet. Om de kontrollväger mej just nu, så åker jag ut med huvet före. I mitt fall handlar det ju inte bara om att ha en trivselvikt, jag MÅSTE ha rätt vikt för att opereras.

Å just precis idag så tyckte vågen att den skulle lägga på 0,9 mot vad den sa förra veckan. Så nu är jag riktig förbannad, irriterad och less på ungefär allt. Så illa har jag faktiskt inte skött mej och planen var ju att jag skulle gå ner 0,3. Men visst, en kropp som motarbetar mej genom att göra ont och kräva värktabletter, dålig sömn och lite pengastress gör ju knappast saken lättare.

Så nu planerar vi för ett nytt ”träningsläger” på Öland. Tanken är att vi ska åka ner på onsdag eller torsdag och stanna 2-3 veckor. På den tiden ska vi sköta oss och verkligen göra vad vi kan för att gå ner i vikt. Jag MÅSTE väga max 60,5 när jag har narkossamtalet 19/8. Det är sista gången vågen styr mitt liv!!!

Idag kom vi iaf ut på första långpromenaden på drygt 2 veckor. Sedan min ögonoperation har det varit svårt att komma igång igen. Motivation är ju inte något man bara får, iaf inte jag… jag måste tvinga mej ut oavsett humör. Visst har vi varit ute och gått, men det har varit högst motvilligt och ganska korta rundor. Men idag blev det av, man får ta en dag i taget och klappa sej på axeln när man lyckas.

Men nu har jag verkligen inga ursäkter kvar. Nu har jag inget val. Drygt 6 veckor kvar till operation och ungefär 2 kg ska bort på den tiden. Ok… jag snittar 0,2 per vecka… så 1,4 kg ska jag väl klara och med lite överväxel ett halvt kilo till. Så ska väl läkaren vara nöjd sen, hoppas jag.

Fy va jag är trött på det här!

Äntligen!

juli 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Senior är lite trött på mej, jag har nämligen sagt att vi ska städa förrådet i sisådär 3 veckor, men nu är det faktiskt gjort! Efter lunch idag började jag plocka ut grej för grej och strax innan 21 ikväll var vi färdiga.

Det var totalt kaos där inne! Grejer överallt, en del som ska slängas, en del som ska iväg till second hand, en del som ska med till Gambia och en del som ska säljas. Dessutom stod det en liten byrå längst in som jag ville ha i mitt träningsrum och ett skrivbord som ska bort.

Så vi körde igång och bland det första jag hittade var ett getingbo, så det var bara att åka iväg till ICA och köpa insektsspray för att få bort skiten. Getingboet var ifs i garaget, men vi skulle byta plats på två hyllor och var tvungna att hålla på även där. Så det var bara att förgifta getingarna och fortsätta fixa i förrådet medan getingarna flyttade. Ut med grejerna, ut med hylla, skrivbord och byrå, möblera om lite och in med en annan hylla som tidigare stod i garaget och ut med den andra hyllan till garaget. En liten lätt rokad som tog typ 6 timmar…

Innan vi plockade in alla grejer igen gick vi igenom nästan varenda pryl. Det blev flera stora högar vart efter sorteringen fortskred. Vi har nu en STOR hög som ska till sopen, en något mindre hög som ska till Second Hand, ett par kartonger som ska till loppis eller säljas på Tradera och en lite större hög som ska med till Gambia i november. Hoppas Ving är generösa när det gäller övervikt… många nallar, skrivböcker, pennor och kläder blire…

Jag sorterade och Martin ställde grejerna på rätt plats. Imorrn blir det en tur till sopen och en till Second Hand. Stackars Baileys kunde inte ens komma fram till oss när det var som värst, gången mellan huset och förrådet var helt belamrad. Så jag fick fixa en gång som han kunde ta sej fram genom för att vara med oss.

Vi hittade spår av den lilla mususling som stört oss under vintern. Han eller hon hade ätit upp lite gammal tapet och markväv och gjort ett fint bo och dessutom ätit upp lite av Martins te och en massa popcorn som låg i en låda. Om det var just den musen som vi sedan fick i råttfällan vet jag inte, vet bara att ytterligare en låg död i garaget och dött ganska nyligen. Så nu får vi väl ställa dit en ny fälla för säkerhets skull.

Nu är det alltså ordning! Så himla skönt! Vi är helt slut och ryggarna gör rejält ont. För första gången på väldigt länge sitter jag faktiskt med lite rom och cola i ett glas. Jag som nästan aldrig dricker, men nu var det faktiskt riktigt gott. Jag kommer att sova gott inatt.

Nu vet vi hur mycket grejer vi redan har till Gambia. Vi behöver iaf inte fler gosedjur… inte fler pennor heller tror jag… och inte mer kläder… men en och annan mobil skulle sitta fint. Så säg till om ni har telefoner över som bara ligger, men de måste vara med wifi och obundna.

Nu blir det lite tv och sen sängen. Jag kommer att somna bums!