Bläddra efter
Etikett: värk

Manligt vs kvinnligt träningstänk…

Manligt vs kvinnligt träningstänk…

Kommentarer 0 kommentarer

När jag började springa för ungefär 100 år sedan tog jag de gympadojor jag hade, shorts och t-shirt från närmaste låda. Så tog jag mej ut och det funkade hur bra som helst. Lite senare insåg jag att ett par bra skor kan vara bra, inte bara för fötterna utan även för resten av kroppen. För 3-4 år sedan köpte jag mina första löparbrallor, på Lidl… billigt och bra!

Förra tisdagen köpte jag mina första riktigt löparthights från Röhnisch, sk shapetights. Såna man får använda skohorn och vasselin för att få på sej. Jag har lixom aldrig fattat vitsen med såna där ”ålaskinn”, men de är faktiskt himla sköna att träna i upptäckte jag. Det tog mej alltså ganska många år att skaffa funktionella löparkläder, de andra har lixom funkat  🙂

Här om dagen tog jag ett snack med Martin. Jag vill ha en träningskompis, vi har tid, han vill både gå ner i vikt och komma i form – kunde han tänka sej att börja träna med mej? Det kunde han visst göra och vi bestämde att vi skulle åka och fixa schyssta skor till honom. Han är stor och tung och behöver bra skor. Så vi har varit runt och kollat lite, men det är inte helt lätt att hitta 46-47.

Medan jag började med skor jag redan hade hemma så har Martin gått loss totalt! Här om dagen kom han hem med byxor, underställ, löparjacka, strumpor och VANTAR!!! Snacka om att gå all in! Idag hittade vi till slut ett par skor som nog ska funka och då börja människan prata om pulsklocka!!! Men hallå? Han har än så länge inte tagit ett enda löparsteg men har redan hela utrustningen och börjar dessutom prata om elektroniska hjälpmedel… jösses!

Men det här resonemanget är tydligen inte helt ovanligt visar det sej när jag bara måste fråga killen i kassan om det är så här det funkar. Enligt honom går tjejer loss på löparkläder och killar på elektronik. Å jag som bara behövde ett par skor från början… Han kan glömma sin pulsklocka!

Nu är iaf bägge två ekiperade till tänderna och träningen kan köra igång. Vi kommer att träna efter Röhnisch Runningschol som Lofsan och Ida satt ihop. Det är både intervallträning och löpning med övningar för parträning. Precis det som jag längtat efter! Så nu ska vi bara leta upp rätt backe och köra igång. Det ska bli väldigt spännande att se om Martin gillar det där med löpning och om det blir som han tror att han kommer att springa ifrån mej inom kort. Jag skiter i vilket. Min önskan har varit att träna ihop med någon och det har jag nu. Springer han ifrån mej så gör han, men då är han ju ganska korkad när han kan ligga bakom mej och kolla in min rumpa istället…  🙂

Så nu kör vi! Som jag längtat!!!

Allt är fel!

Allt är fel!

Kommentarer 0 kommentarer

Ni som följt mej ett tag och känner mej vet att jag för det mesta är en positivt skit som försöker ta dagen som den kommer och gör det bästa av allt. Men ni vet också att jag har mina dagar… idag är en sån dag. Just idag är jag fet, ful och fel!

Det har varit väldigt mycket de senaste veckorna med event, pressvisningar och pengaångest. Så länge jag har att göra och det är roliga saker brukar allt bara tuffa på. Men så kommer en obokad dag och allt trillar ihop som ett korthus. En dag då jag hinner känna efter och allt kommer ikapp mej.

Fast det började redan i onsdags faktiskt. Då satt den där svarta lilla jävulen på ena axeln och sa högt och tydligt till mej att jag inte är värd något. Att andra inte tycker om mej eller vill ha mitt sällskap. Jag gick ensam på några pressvisningar, men hade sällskap mellan ett par av visningarna och träffade förstås bekanta under dagen. Så fort de pratade med varandra eller sneglade åt mitt håll, kom tankarna… de pratar om mej! Vilket de förstås inte alls gör! Varför skulle de göra det? Så jäkla intressant är jag faktisk inte.

Men dåliga dagar kommer de där destruktiva tankarna och självkänslan trillar ner några pinnhål igen.

Känslan av att vara värdelös… den är sååå otroligt jobbig! Nu vet jag att den känslan numera är ganska tillfällig och inte längre sitter i i flera veckor eller månader. Men det räcker med en enda sån dag för att jag ska gå i backen och börja fundera. Vem är jag? Vad ser andra? Vad kan jag förändra/ förbättra? Trots att jag innerst inne vet att jag duger precis som jag är, att det finns folk som gillar mej och trivs i mitt sällskap. Numera vet jag det, för 15 år sedan var det väldigt annorlunda.

Jag har jobbat stenhårt med mej själv under de senaste 15 åren och kommit långt. Ändå hamnar jag i svackor då och då, någon dag varannan månad sådär… å det är när jag är trött och har haft mycket runt mej. Förstås. Det är ju då jag inte orkar tänka rationellt. Så idag tycker jag lite synd om mej själv, trots att jag borde städa, skriva, springa, jobba och en massa annat. Jag har en halvjobbig vecka framför mej, men sen är det helt rent i almanacka.

Jag vet att jag mår bättre av motion, men jag kommer bara inte igång. Jag vill ha tillgång till mitt löpband igen, men det står ihopfällt i sonens rum nu sedan han flyttade hem igen och går knappt att få ut… ute är det blött och kallt… med bra mat mår jag också bra och maten är bra, så länge jag håller mej hemma… men det har jag ju knappt varit… så just nu visar vågen plus ett halv kilo ena veckan och minus tre hekto nästa… i slutändan blir det en långsam uppgång och det sänker mej totalt. Jag måste få ordning på allt! Jag vet bara inte riktigt hur just nu…

Idag är en dålig dag. Imorrn känns det nog bättre.

Intressant upptäckt!

Intressant upptäckt!

Kommentarer 0 kommentarer

Idag skulle jag ha en lugn hemmadag, med städning av alltan, nagelfix och lite småjobb vid datorn. Alltan städade jag och hade precis börjat fixa naglarna när jag uppmärksammas på att en av pressvisningarna imorrn faktiskt är idag! Ops! Det är bara att fixa klart naglarna medan en lätt lunch intas och sen ta tåget in till stan.

Det är när jag går mellan tåget och Pr-stället som det slår mej. Detta hade varit helt omöjligt för bara ett par år sedan. Då mådde jag så dåligt och var så stressad att jag inte kunde göra saker spontant eller ens knappt ta tåget in till stan. Om jag gjorde nåt sånt så var jag utslagen i flera dagar efteråt.

Idag kan jag utan problem ändra mina planer och ta tåget in till stan både en och två gånger samma dag, utan att känna mej det minsta stressad. Jag vet oftast inte ens vad klockan är, utan tar det lugnt när jag går runt i stan och till och från tåget. Har jag ingen tid att passa så får det ta den tid det tar och jag kommer fram när jag gör.

Särskilt tydlig var detta när jag kom fram till centralen och skulle ta tåget hem igen. Jag kommer upp på perrongen och ser tåget mot Södertälje åka iväg framför näsan på mej. Och jag bryr mej inte. Medan folk runt mej står och svär och är superstressade, tittar jag på tavlan och ser att nästan tåg kommer om 7 minuter. Ingen större väntan alltså. När jag numera går till tåget så går jag bara dit utan att ha koll på klockan, det kommer ju tåg nästan hela tiden… Förr var det en strid om sekunderna, även om jag inte hade någon tid att passa… Det låter helt sjukt, men jag vet många som stressar av vanan precis som jag gjorde,

Jag har numera helt kopplat bort stressen i kroppen och det är en befrielse. Det spelar ingen roll om jag kommer fram fem minuter hit eller dit, eller ens en halvtimme åt ena eller andra hållet. Om jag inte har en tid att passa alltså. Men jag har oftast ingen tid att passa och har lärt mej att stressa ner helt. Å jag kan knappt förstå att det är mej det handlar om. Jag som tidigare var så stressad att hjärtat slog dubbelslag och kroppen skrek i protest varenda dag. Att jag har kommit så här långt med mej själv är ett under!!!

Idag när jag gick runt i stan njöt jag av vartenda steg, trots att jag var på Östermalm och poliser sprang runt överallt pga alla rån som skett under dagen. Jag var lugn som en filbunke och stortrivdes där jag gick. Tänk att detta är mitt liv nu! Stressen är borta, njutningen har istället tagit den platsen. Livet är för viktigt och värdefullt för att stressas bort. Jag är både stolt och glad över att jag kommit så långt med mej själv som jag har. Livet är faktiskt bra härligt!!!

Det går ju inte så bra…

Det går ju inte så bra…

Kommentarer 0 kommentarer

För två veckor sedan lovade jag mej själv att ta tag i hälsan igen… och göra en extra ansträngning under oktober. Å vad blev det av det då?

Ja, det började med champagne till lunch direkt på tisdagen, sen var det bakfestival på onsdagen och lakritsbuffé på söndagen… bra start va? Å självklart gick jag upp 2 hekto efter den veckan, men det kunde ha varit mycket värre…

Veckan efter (förra veckan) var det också champagne på tisdagen, men inte till lunch utan till middag. Veckan var sedan ganska lugn och det var inte förrän på fredagen som det trasslade till sej med tingsrätt, akuten och Dogges boksläpp. Men helgen blev bra och vågen tog bort de där 2 hektona igen.

Och igår var jag faktiskt ute och sprang! Jag känner verkligen att jag måste komma igång i kroppen igen. Å det gick tvärdåligt!!! Kroppen var tung, jag höll nästan på att dö av bara 2,5 kilometer, inte kul nånstans. Men jag gjorde det! Jag måste lära mej att vara stolt över att jag faktiskt ger mej ut istället för att vara besviken över att det inte gick så bra.

På eftermiddagen pratade jag med Martin. Jag har saknat en träningskompis och nu när vi bägge är lediga på dagarna så skulle vi ju kunna träna tillsammans. Men jag vet att han inte är det minsta sugen på att springa… samtidigt så vill han också ner i vikt och komma i form igen. Ett himla bra tillfälle alltså. Och han sa OK!!! Han gör verkligen allt för mej  🙂

Så nu ska han bara köpa ett par ordentliga skor och sen ska vi börja köra efter Röhnisch running school. 10 veckors träningsprogram med både löpning och intervallträning för par. Som jag längtat efter att få köra igång och saknat någon att göra det med. Men plötsligt händer det!!!

Så det kanske blir ett aktivt oktober trots allt? Jag vill bara ner ett par kilo till att börja med. Martin har lite mer att jobba på. Men framför allt så vill jag bli smidigt i kroppen igen och få lite muskler. Så nu är planen att komma igång med löpningen, äter bra gör vi redan förutom när det är pressvisningar eller annat skoj (två dagar den här veckan) och sen vill jag börja med yoga också. Jag jobbar med magen, rygg- och bålstyrka hemma i vardagsrummet och inbillar mej att det gör en massa nytta. Å nä… jag har inte stämt av detta med min läkare. Men nu har det gått nästan två månader sedan operationen och jag mår bra!

Vi får helt enkelt se vad som har hänt när oktober är slut… men något mindre ska jag väl vara. I alla fall i bättre form. Hoppas jag!

Börjar bli riktigt orolig…

Börjar bli riktigt orolig…

Kommentarer 0 kommentarer

Jag hade inte tänkt nämna den nya regeringen eller skapa politisk debatt här i bloggen, men nu börjar jag bli riktigt orolig för vad som ska hända i vårt land. Jag pratar förståss om vårdvalet, eftersom det har räddat både mitt liv och förstånd.

Rent
egoistiska kan jag konstatera att om inte vårdvalet funnits så hade jag
fortfarande haft diagnos ”alla är lite trötta på hösten” istället för
att få veta att jag har en kronisk sömnsstörning.

Jag hade
fortfarande haltat fram på två olika långa ben utan att få information
om att jag har rätt att bygga om två par skor om året så att benen blir
lika långa.

Jag hade fortfarande gått runt med värk i kroppen som jag vant mej vid i alla år och trott att alla har, mer eller mindre, istället för att få diagnosen fibromyalgi. 

Jag hade också haft två bomber till bröst och till följd av det haft en begränsad rörlighet, ont i ryggen och nacken.

Dessutom hade jag varit en trafikfara för er alla, eftersom jag knappt såg något pga hängande ögonlock.

Jag sökte hjälp för trötthet och för att jag faktiskt kände mej sjuk. Jag sökte hjälp
på vår närmaste vårdcentral, men de tog inte ens ett blodtryck. Om de hade gjort det så hade de förmodligen upptäckt att jag hade en allvarlig infektion i hela kroppen. Men de gjorde inte ett smack! I flera
år försökte jag få hjälp där, utan framgång. Jag kände mej bara tröttare
och sjukare vart efter tiden gick.

När jag fattade att man fick välja
fritt bland vårdcentralerna i Sverige sökte jag mej långt bort och fick
hjälp direkt. Man undersökte mej från topp till tå och hittade en massa
konstigheter som åtgärdades. Det har tagit tre år av behandlingar att få
mej att må så bra som jag gör idag.

Hade inte vårdvalet funnits
hade jag fortfarande mått väldigt dåligt, förmodligen ännu sämre. Jag är
glad att jag tog hjälpen när jag gjorde, men är nu rädd att jag måste
gå tillbaka till min gamla vårdcentral där jag inte blir tagen på
allvar. Jag har trots allt kroniska sjukdomar och värk och behöver hjälp
även i framtiden.

Å nu vill alltså den nya regeringen ta bort vårdvalet. Vad händer då?
Hellre dör jag än går tillbaka till min närmaste
vårdcentral!

Kunde inte vänta…

Kunde inte vänta…

Kommentarer 0 kommentarer

Nu får det vara nog med vila och läkning! Idag börjar ett nytt liv och det är inte bara för mej utan även för sonen. Han har första dagen på sitt nya jobb och jag vågade mej äntligen ut och springa! Nu kör vi!!!

Rekommendationen var att vänta 2-3 månader, men jag känner mej så pass återställd och mår så himla bra att jag bara var tvungen att testa lite. Inget långpass. Inte fort. Bara liiiite. Sedan i lördags har jag kört med Leilas magövniningar. Det innebär att jag i princip gjort mellan 50 och 100 situps på olika sätt varje kväll. De har blivit fler vart efter och jag orkar mer för varje dag som går. Jag har förvånansvärt nog inte haft någon träningsvärk, men inbillar mej att jag både ser och känner skillnad.

Det har varit massor med roliga pressvisningar och event och när man springer på stan blir det en himla massa steg. I högklackat blir även det en viss träning och tar man 10 000 steg i klackar så har man nästan gjort ett träningspass. Med detta i ryggen och iom att jag vaknade alldeles för tidigt och kände mej utvilad, tog jag beslutet; jag skulle testa att springa! Jag har en perfekt testslinga som är drygt 2 km på helt plan mark.

Så på med underställ, löparbyxor och gympadojjor. Hunden fick ligga kvar i sängen och sova. I med en banan och ett glas vatten och iväg. Vilken grej! Vilken skillnad! Att bara ha en helt vanlig träningsbehå och ändå inte känna något skump, skav eller ont! Helt otroligt! Det kändes nästan som att flyga fram! De där 2 kilometrarna kändes ju hur bra som helst och jag var knappt anfådd när jag kom hem, bara sååå lycklig!!! Att 8 hekto kan göra så mycket!

Fem veckor efter operationen känns det alltså himla bra, tänk då hur det ska kännas när allt är helt läkt. Jag ser våren framför mej… och en sommar när kroppen blivit smidigare och starkare. Jag har kommit igång bra med maten också den här veckan, även om det direkt på tisdagens sabbades med en champangelunch… men nu är jag på banan igen och riktigt känner hur kroppen piggnar till. Bara en sån sak som att vakna utvilad 6.30… det är lixom inte likt mej…

Så jag uppmanar er en en gång. Har ni en stor byst som är i vägen, tynger ner er, gör ont och hindrar er från att leva det liv ni vill leva. Går ner till max BMI 25 och be sen om remiss för en bröstförminskning. Det är det bästa jag gjort! Jag är en ny människa och har ett helt nytt rörligt, smärtfritt liv. Jag såg mej själv på tv igår, i samma kläder som jag har idag å jag ser så lidande ut. Dit vill jag inte tillbaka – jag mår mycket bättre nu.

Jag är på g igen! Äntligen!
 

Lyxoperation? Knappast!

Lyxoperation? Knappast!

Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det precis tre månader sedan min ögonlocksoperation och jag har varit på besiktning på ögonkliniken. Dr G är precis lika nöjd som jag! Fast jag trodde nog att han skulle vara lite fundersam över det som fortfarande hänger, men det var han inte.. just nu… vi får väl se hur det ser ut om 1-2-3 år. När tyngdkraften gjort sitt  🙂

1/7 lyfte Dr G mina ögonlock på rätt plats. De hängde tungt över ögonen och en synfältsundersökning visade att det faktiskt var ganska illa, mycket värre än jag hade uppfattat. Enligt undersökningen missde jag en himla massa saker som jag borde se och därför blev jag godkänd för en operation.

Det var nog det värsta jag gjort! Själva operationen var helt ok, men när bedövningen släppte hade jag så ont att jag nästan fick panik. Å jag är ganska smärttålig. Som jag sa till en vän som opererades häromdagen; jag tar hellre 10 förlossningar än den smärtan… nu har jag iofs haft enkla förlossningar… men ni fattar tror jag. Det gjorde så ini h-v-e ont! En kväll, sen var det svullet och ont, men inte alls i nivå med smärtan första kvällen.

Det var rejält svullet ungefär en vecka och sen var det mesta som vanligt igen. Klart att snitten syntes, men när stygnen var borta och sårskorporna borta så var det lätt att sminka över dem. Å idag syns det nästan inget alls av operationen, det täcker jag med lite concealer och puder. Snart behöver jag inte ens det.

Dr G var alltså nöjd, men visade hur jag skulle massera ögonen. Något som alla egentligen ska göra för att motverka hängande ögonlock och hjälpa ögonen att må bättre. Många gnider sej i och runt ögonen. SLUTA MED DET! Tryck lätt runt ögat lite då och då istället, så får du mer glidmedel i ögat och undviker påsarna under ögonen. Det här ville han att jag skulle förmedla till er alla, så då är det väl bara att göra det då. Alltså Dr G´s ord, inte mina.

Det här var alltså en operation som var nödvändig för mej, inget jag själv kunde rå över eller påverka. Vissa tycker att det är en lyxoperation. Men om ni tittar på före- och efterbilden så ser ni ju vilken skillnad det är och att problemet var ganska ”överhängande”, fniss… fyndigt värre va  😉

Jag skulle vilja uppmana er som *upplever att ögonen är trötta, *måste rynka pannan *gå med huvudet i mysko vinkel för att se allt ni behöver *folk säger att ni ser trötta ut – att söka hjälp. Gör en synfältsundersökning och se hur illa problemet är. Det kanske inte är så illa. Men det kan ju också vara värre än ni tror… å då finns hjälpen där. Visst är det en form av skönhetsingrepp, jag är ju mycket snyggare nu än förr (fniss)… men främst handlar det ju om hälsan och sin egen och andras säkerhet. Att kunna köra bil säkert, att se andra bilar, trafikanter mm som finns brevid eller saker som kommer uppifrån. Att slippa huvud- och nackvärk osv. Men det är också för att slippa bestående skador av skav och problem med ögonmuskler och blinkfunktionen. Det är alltså inte alls något lyxingrepp!

Det spelar ingen roll om du är 25, 45 eller 75. Man kan ha precis samma problem oavsett ålder. Så har du funderingar, sök hjälp! Bättre en gång för mycket än en gång för lite. Jag skulle inte vilja möta mitt fd jag i trafiken…Nu kör jag säkrare, blir inte trött i ögonen och får inte ont i huvudet eller nacken. Jag mår så himla mycket bättre! Å nu har det gått tre månader och jag får äntligen ansa ögonbrynen ordentligt!!! Det är ytligt, jag vet…

Så vad tycker du? Titta på bilden och säg mej sen om det var ett lyxingrepp eller ej? Å som vanlig så uppmanar jag er att fråga vad ni vill. Kan jag hjälpa till så är det guld värt  🙂

Fyra veckor efter bröstförminskningen

Fyra veckor efter bröstförminskningen

Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det precis fyra veckor sedan E-kupan blev en C-kupa och allt har gått mer än bra! Varenda dag kommer jag på nya saker som har förändrats och förbättrats. Senast idag faktiskt. Då satte jag på mej min nya höstjacka som är i rätt storlek och jag kunde dra dragkedjan heeeela vägen upp i halsen!

Förr har jag haft jackor ett par storlekar större, som då hängt som säckar på axlarna och ärmarna uppvikta flera varv. Ändå har det inte alltid gått att stänga den helt, utan en sjal har fått täcka halsringningen för att inte frysa. Men nu kan jag alltså ha 38/40, den sitter perfekt, går att stänga helt och jag ser dessutom vad jag pysslar med när den ska knäppas  🙂

Igår hade jag behå på mej för första gången, inget som rekommenderas riktigt än…. men jag skulle på premiär och ville att klänningen skulle sitta snyggt. Så jag tog ett eget beslut helt enkelt. Det blev dessutom en bygelbehå som läkaren absolut inte rekommenderar, men den var lite för stor och satt inte åt, så jag tyckte det var ok. Det handlade ju ändå bara om några timmar och kändes helt ok. Å jäklar va snyggt klänningen satt!!!

Idag tvättade jag rehab-behån och var tvungen att ha nåt annat så då tog jag en av de nya behåarna utan bygel under förmiddagen och det kändes helt ok det med. Asså… kläderna sitter ju så himla mycket bättre nu och det är rena fröjden att klä sej. Visst är det fortfarande lite svullet i sidorna och det blir lite handtag både på ryggen och i sidorna, men det är en miljoooon gånger bättre än förut.

Läkningen går alltså helt enligt planerna. Ärren börjar mjukna och ligger inte längre som långa korvar under brösten. Alla blåmärken är helt borta och även om ärren är rosa, så tycker jag ändå att de syns förvånansvärt lite. Nu spelar det ju ingen roll eftersom man ändå har behå där ärren går. Brösten börjar få en rundare form och en liten klyfta har börjat visa sej, tyngdlagen hjälper ju till när det gäller den saken. Jag är nästan tillbaka till samma omfång under bysten som jag hade innan, sånär som på tre centimeter. Så lite svullnad återstår.

Som ni ser så händer det mycket på fyra veckor. Men fortfarande är det försiktighet och sunt förnuft som gäller. From idag får jag träna försiktigt, hålla i kopplet själv när vi går med hunden och bära. Men jag får fortfarande inte springa, utföra hårdare träning eller bära tungt. Å fyra veckor till ska jag ha rehab-behån dygnet runt och tejpa såren. Å nu kommer ni inte få några fler bilder förrän på tvåmånadersdagen.

Var det värt det? Har det förbättrat mitt liv? JA!!!!!!! Det var värt precis allt! Kampen mot/med vikten, läkarebesök osv. Det var en himla massa krångel och en lååång väntan innan allt gick i lås, men det var absolut värt väntan och krånglet. Å det har förbättrat mitt liv enormt mycket! Jag har bara haft rejält ont i ryggen ett par gånger på en månad, jag som förr hade värk från morgon till kväll. Jag sover bättre, mår bättre, är piggare, känner mej snyggare, rör mej bättre och får så otroligt många komplimanger. Bara en sån sak!

Den som har problem med stor byst och seriöst vill göra något åt det – sök hjälp!!! Man måste ha under 25 i BMI det är första kravet, ingen idé att be om remiss innan det. Och sen ska varje bröst vara minst 800 ml stort och så ska man förstås ha väsentliga bekymmer av tyngden. Får man ok är det bara att tuta och köra. Operationen gör inte ont, efter gör det inte heller ont, det kliar och hugger lite bara. Kruxet är att hålla sej stilla när man inte tycker att man är särskilt ”sjuk”. Det är enda problemet… åsså att man inte har några kläder kvar som passar, men det är ju ett ganska trevligt problem.

Jag får massor med kommentarer och mail med frågor. Fråga på bara, frågan är väldigt angelägen för väldigt många kvinnor. Det är därför jag inte döljer något utan skriver helt öppet om mitt ingrepp. Jag hittade ingen information, så här finns info för dej som också letar. Håll till godo!

Gör ont inne i skelettet

Gör ont inne i skelettet

Kommentarer 0 kommentarer

Det finns visst dåligt väder! För oss som har fibromyalgi spelar det ingen roll hur vi klär oss, vi fryser ändå. Å just nu är det näst intill outhärdligt!!!

Idag är det 8-9 grader ”varmt”, det regnar och blåser. De flesta tar då på sej en extra tröja, gummistövlar och regnjacka och sen är det bra med det. Jag tar på mej strumpbyxor, kängor, fodrad jacka och jag fryser ändå. Jag är iskall om fingrar, tår, knän och näsa och det gör ont ända in i skelettet.

Det syns inte, är inte svullet eller på annat sätt påverkat. Finns ingen särskild punkt som värker mer än någon annan. Det gör bara fruktansvärt ont, längst där inne. En värk som moler, strålar och dunkar. Det syns inte, men det finns där. Definitivt. 

Smärtan gör mej ofokuserad, irriterad och trött. Jag tar smärtstillande, men det enda som hjälper något sånär är att krypa ner i ett varmt bad och sedan snabbt dra på sej min tjocka onepiece och krypa ner i sängen. Gärna med hunden under samma täcke  🙂

Eftersom det inte syns är det svårt att få utomstående att förstå. Det som inte syns finns ju inte, eller? För mej är smärtan i allra högsta grad verklig. Den påverkar min vardag och stör min tillvaro. Det är hanterbart nästan hela året, men just hösten är för jäklig! De täta väderomslagen och kylan trasslar till det och även om jag försöker att ignorera det så är det svårt när det gör så ont att benen nästan viker sej.

Men jag kliver upp varje dag, klär mej, sminkar mej och försöker göra det bästa av dagen. Visa dagar går bättre än andra. Idag har jag haft en heldag i tingsrätten, i kallaste salen förstås… med sjal över axlarna och varm choklad att dricka har det varit hanterbart. Andra har sett en glad, men frusen, tjej – vad de inte ser är hur ont det gör. Jag visar inte mer än jag måste.

En smärta som förstås är obegriplig för andra. Det är nog bara de som har fibro som vet vad jag pratar om. Hur det känns när skelettet gör ont, att frysa så man skakar trots att man klär sej så varmt man kan och den otroliga tröttheten som bara blir värre ju längre hösten går. Ett minne som sviker, ord som trasslar till sej och alla saker som går i backen eftersom händerna inte är samarbetsvilliga. Jag trodde det var jag som var ofokuserad, klumpig och hade början på alzheimer… men det var något helt annat. Det var fibromyalgi, en av de konstigaste sjukdomar jag stött på.

Det som inte syns finns faktiskt ändå. Döm mej inte. Försökt istället att förstå hur det är att leva med ständig smärta och ständig trötthet. Jag förstår att det är svårt att förstå, jag gör det ju knappt själv. Det enda jag begär är att du respekterar att jag har det så här. Det är inget jag hittar på. Det är faktiskt en sjukdom. Å tråkigt nog är jag en av dem som har den. Så är livet och jag har accepterat. Det här är mitt liv. Försök bara förstå. Döm mej inte.

Tre veckor efter bröstförminskningen

Tre veckor efter bröstförminskningen

Kommentarer 0 kommentarer

Nu börjar jag se resultatet! Det har gått tre veckor och visst är det fortfarande svullet i sidorna, men det mesta har blivit normalt. Tror jag…

Jag börjar återfå känseln, det är bara i själva snittytorna som det fortfarande inte känns något. Men det pirrar till ibland. Huggen är borta och det kliar inte längre, så de där nervtrådarna kanske har hittat varandra igen. Brösten har fått en rundare form och blivit lite större tycker jag, så nu har jag tom fått en liten klyfta igen. Såren har blivit lite mjukare och lite mindre, de är inte längre tjocka korvar som löper under bysten. Så det går framåt!

Jag har alltid sett mej själv som tjock oavsett vad vågen visat. I tisdags såg jag en bild av mej själv där jag faktiskt såg smal ut. Jättekonstigt. Men det är ju det alla säger, så nu måste jag ju tro på både andras och mina egna ögon. Jag är faktiskt smal, över hela kroppen! Fast jag har den där magen som jag råkade hitta efter operationen. Så tänk då när den är borta, jäklar va kul det kommer bli att se sej i spegeln!

Jag letade kläder till eventet jag skulle på igår och gick igenom tröja efter tröja… nu är det dax att rensa! De flesta är i storlek 42/44 och fladdrar i sidorna och ser jättekonstiga ut. Jag har blivit ungefär 10 cm mindre i omkrets och brösten sitter 8-10 cm högre upp, så tröjorna är lixom uttänjda på fel ställe. Många av min tröjor och blusar mm ser ut som säckar. Allt bara hänger. Så det måste bli lite nya kläder. Stackars mej  🙂

Å nu är det bara en vecka kvar av den totala vilan! Sen kan jag iaf börja göra några små magövningar, gå med hunden själv och lite sånt. Och om ytterligare två månader (efter återbesöket) kan jag träna och göra allt jag vill. Det ska bli väldigt spännande att ta första löpturen och testa yoga igen. Jag känner ju att hela jag är lättare, andas lättare och rör mej på ett annat sätt. Det kan ju inte bli annat än bra!

Men vet ni vad jag längtar mest efter? Att få ta ett bad! Att krypa ner i ett varmt skumbad och ligga där tills man ser ut som ett russin. Guuud så skönt! Jag tror att jag får göra det när det gått fyra veckor, men är inte säker. Jag hoppas verkligen det för när hösten kommer och det blir så där läskigt rått och kallt – då är badet min räddning. Så håll tummarna för att det blir så.

Jag säger det igen; jag är så glad att jag tog steget! Bland det bästa jag gjort och något som kommer att höja min livskvalitet med många procent. Så du som vill, men tvekar; gör inte det! Operationen gör inte ont alls, det är bara läkningen som tar en jäkla tid. Men jösses va skönt det är att vara av med E-kupan!

En sk ”ledig” dag…

En sk ”ledig” dag…

Kommentarer 0 kommentarer

Så skönt det var att vakna idag och inte alls må lika dåligt som igår. Direkt kände jag att ”Aha! idag kan jag få en massa gjort” och satte igång!

Det är tre veckor sedan jag röjde ordentligt här hemma inför operationen, sedan dess har nästan allt fått vara. Jag har ju inte fått göra särskilt mycket mer än småplockat lite. Så dammråttorna hade förökat sej till dammflodhästar och låg ungefär överallt. Alltså kan man ju tycka att jag borde börja med dammsugning, men det gick inte för hela vardagsrummet är belamrat med grejer till Lilla Bloggdagen som är i vägen för dammsugaren.

Så jag började med att packa klart alla goodiebags och tränga in dem i ett hörn. Ut på alltan med alla tomma kartonger och en ny hög med allt som ska i nästa goodiebag. En snabbröjning i hallen och sen kunde jag äntligen köra igång dammsugaren. Å där åkte alla dammflodhästar och luften blev lite lättare att andas! Så skönt! Jag hade velat klippa gräset också, men där går gränsen för vad jag klarar än med tanke på alla stygn.

Pappershögar har rensats, goodiebags sedan flera veckor har tömts, jag har kört en tvätt och fixat en massa annat. Äntligen känns det som början på ett hem igen! Tur jag redan från början har ett lättstädat hem, så att det inte tar så lång tid när man väl tar tag i det. Det underlättar att ha få grejer och vuxna barn. Tänk då när Lilla Bloggdagen är över, då får jag tillbaka hela vardagsrummet.

Så den ”lediga” dagen har utnyttjats totalt kan man väl säga. Men nu är jag trött och eftersom jag ska ut på äventyr ikväll igen så är det dax för en tupplur. Sen har vi problemet med vad man ska ha på sej i kväll… men det brukar lösa sej.

Så: hänga en tvätt och sova lite – sen lite VIP – shopping på det. Det låter som en bra plan tycker jag  🙂

En sån dag…

En sån dag…

Kommentarer 0 kommentarer

Idag betalar jag priset för allt skoj jag gjort den senaste tiden. Jag vet ju att smällen kommer, jag vet bara inte när eller hur hård den är… just idag är jag supertrött, har ont i hela kroppen, nacken knastrar när jag rör mej, jag har svårt att få fram rätt ord och hjärnan är lite lätt förvirrad och väldigt seg. Åsså fryser jag förstås, men det gör jag ju nästan jämt.

Ändå var jag i kommunalhuset klockan 9 för att räkna de sista rösterna i valet. Det funkade sådär… men jag hade tur att sitta med en trevlig kille som inte stördes av mina gäspningar eller att jag var tvungen att resa mej var 20:e minut och mjuka upp kroppen. Allt går, eller hur?

Efter lunch gick jag hem för att släppa ut hunden, ge honom mat och åka med Senior till läkaren. Så nu har jag hunnit sitta ner en stund, pysslat lite här hemma och tagit en extra värktablett. Det är inte ofta jag petar i mej smärtstillande, men när det känns så här jäkligt är det nödvändigt och då har jag riktigt bra grejer att ta till.

Jag gör så gott jag kan och är tacksam över att ingen tittar snett på mej eller ifrågasätter min värk. Familjen förstår, men det är det inte alls säkert att utomstående gör. Men där har jag haft tur, jag har också varit helt öppet med att jag har kronisk värk och att det är fibromyalgi. Till och med folk som aldrig hröt talas om det har lyssnat intresserat och respekterat det. Skönt!

Så idag är alltså en dålig dag, de kommer med jämna mellan rum och det vet jag ju. Men jag vet inte om det är bättre eller sämre imorrn… men jag planerar mitt liv ändå och sen får det bli som det blir. Det enda jag vet helt säkert är att jag inte kan stå längre stunder, då får jag ont direkt och då gör det skitont överallt. Väderomslag är också besvärliga.

Smärtan syns förstås inte och det är jag oftast tacksam för. Jag vill inte gå runt och se sjuk ut, även om det hade varit enklare ibland. Idag vet jag att jag ser trött ut, men inte mer än så. Jag har klätt mej som jag brukar, lagt en lätt make, fixat håret och målat naglarna. Jag ser ut som jag brukar göra oavsett om jag har en bra eller dålig dag. Jag når definitivt inte bättre av att gräva ner mej eller se sunkig ut.

Nu ska jag iväg med sonen och sen tillbaka till kommunalhuset och räkna igen. Jag kommer att somna ovaggad ikväll, tack o lov är det inget fel på insomningsmekanismen! Så får vi se hur allt är imorrn. Det visar sej  🙂

En väldigt annorlunda känsla

En väldigt annorlunda känsla

Kommentarer 0 kommentarer

Jag har hållit igång i princip dygnet runt sedan i onsdagsmorse. Jag har gått upp vid 7 och kommit i säng efter midnatt. 5 dagar i sträck. Så som de flesta andra gör alltså. Men för ett halvår sedan hade jag inte orkat det, då hade de räckt med en tidig morgon för att knäcka mej helt.

Nu har jag varit ledig från jobb i drygt 4 månader och jag kan säga att jag inte ens minns när jag mådde så här bra senast. Jag orkar med på ett helt annat sätt än tidigare och njuter av livet och det känns fantastiskt. Idag var jag tvungen att umgås med min fd plågoande och mobbare i flera timmar och när han frågade hur läget var svarade jag bara ”perfekt”. Han tittade förvånat på mej eftersom han precis hört hur vi slitit med alla förtidsröster och hur ögonen gått i kors på oss. Ändå har han aldrig sett mej piggare, gladare och mer välmående än nu. Det känns väldigt skönt att kunna säga så till någon som verkligen försökt att trycka ner en i skorna under flera år. En triumf!

Jag känner mej som 20 igen! Då lekte livet, jag jobbade på 5-6 olika jobb, reste, festade, dansade och hade världens roligaste liv. Precis så känns det nu, men 24 år senare. Visst har jag fortfarande min kroniska smärta, sömnapné och obehag av senaste operationen. Men smärtan är mindre, sömnen bättre och alldeles snart har säkert kroppen återhämtat sej så mycket den kan och såren läkt. Jag andas lättare, känner mej gladare och är otroligt mycket piggare.

Att sluta jobba var ett av mitt livs bästa beslut. Nu ska bara ekonomin lösa sej… att förminska brösten var också ett av mitt livs bästa beslut. Att göra alla mina andra ingrepp bidrar förståss också massor, men de här två har varit livsavgörande. Nu känner jag äntligen att jag har ett friskt liv och att min kropp gör det jag ber den om. Visst har jag mer ont vissa dagar och vintern blir förmodligen lika jäklig som vanligt… men smärtan eller tröttheten är inte alls lika jobbig som tidigare. Nu kan jag ju sova och vila ut när jag vill och behöver. Och så länge man har kul och fullt upp har man inte tid att känna efter lika mycket.

Jag är inget offer för en massa diagnoser! Jag har fribromyalgi, sömnapne och en massa annan skit. Men diagnoserna styr inte mitt liv längre, det gör jag! Det är full fart framåt när allt är lugnt och lite mindre full fart när det är mindre lugnt. Men vill jag göra nåt så gör jag det – ingen smärta stoppar mej. Å även om jag vet att jag får jäkligt ont efter en viss aktivitet, så stoppar det mej inte – jag vet vad jag gör och kalkylerar med smärtan. Vissa dagar kan jag knappt ta mej ur sängen, men då är det så.

Jag mår så himla bra och det är en väldigt annorlunda känsla. Jag är inte van. Men det hoppas jag verkligen att jag ska bli. Jag har fixat till det jag kan på min kropp för att må så bra som möjligt och det har verkligen hjälp. Har du grejer som stör din vardag och som går att fixa – fixa dem! Det kan vara jobbigt att söka vård, kämpa för sin rätt och sedan få vården och göra olika ingrepp. Men det är så värt det! Jag ångrar mej inte! Det tog nästan fyra år av mitt liv att få ordning på allt, men nu är jag framme! Det är lycka att ha en kropp som fungerar!

Ärren efter två veckor

Ärren efter två veckor

Kommentarer 0 kommentarer

Inte är man vacker inte, men det blir bättre och bättre. Idag är det alltså två veckor sedan jag gjorde min bröstförminskning och nu lägger jag om såren själv. Ärren ska tejpas en gång i veckan de närmaste tre månaderna och idag när jag bytte tejp passade jag på att föreviga dem så att ni ska kunna se hur det ser ut. Inte för att visa upp mina behag, utan för att jag vet att flera av er som läser precis gjort er operation eller väntar på den och vill veta vad som väntar.

Jag har nästan vant mej vid mitt nya utseende, även om jag få aha-upplevelser hela tiden. Igår när jag skulle iväg på gala och klädde upp mej så satt klänningen perfekt! Jag hade samma klänning på en annan gala i maj och då satt den betydligt tajtare och jag såg ut lite som en falukorv faktiskt. Det gjorde jag inte igår! Något jag upptäcker mer och mer är att jag har betydligt mindre värk i ryggen och det är en befrielse!!!

Men en ny känsla har infunnit sej. På återbesöket fick jag veta att när det hugger till så är det nervtrådar som bildas och hittar varandra och nog sjutton hugger det till. Jag har ingen känsel på undersidan, men nästan på alla andra ställen. Det kliar i såren och så är det ju när sår läks. Men det bränner rejält i sidorna nu och där är fortfarande väldigt svullet. Idag kände jag mej nästan kvävd av den tajta behån jag måste ha hela tiden, så den åkte av och sen låg jag i soffan med bara en t-shirt på mej. Så skönt att slippa trycket en stund. Men efter dusch och ny tejp var det bara att krångla på sej tvångströjan igen. Men visst ser det väl bra ut? Lite skrynkligt och svullet, men stygnen är faktiskt inte så tokiga. Å jag struntar faktiskt i hur det ser ut, jag har alltid nån slags top på mej ändå. Men eftersom jag vet att många är nyfikna på resultatet så bjuder jag på detta. Detta är det naknaste ni får.

Vartefter svullnaden går ner ser jag hur min nya överkropp tar form. Jag tycker nog att det blev en perfekt storlek för min lilla kropp och det verkar som andra tycker likadant. Jag är mer proportionerlig, mer jag – inte bara ett par stora meloner. Nu väntar jag bara på att svullnaden ska gå ner och att jag ska få börja träna igen. Två veckor till i total stillhet… sen två månader till innan jag får träna opch springa igen. Jaja, bara gilla läget.

Nu vet jag att en av er som läser ska få bedömningen på måndag och att en annan precis gjort sin operation och att en tredje kämpar med vikten. Jag önskar er lycka till av hela mitt hjärta! Hör gärna av er och berätta hur det går  🙂

För fräsch för att vara sjuk?

För fräsch för att vara sjuk?

Kommentarer 0 kommentarer

Många sjukdomar och hälsotillstånd syns inte på utsidan, de vet de flesta av oss. Ändå är folk väldigt snabba med att döma någon som lider av något som inte syns. Som för mej idag.

Annelie och jag var på väg med bussen från punkt A till punkt B. Vi sätter oss på platsen för rörelsehindrade eftersom jag vill ha lite mer svängradie för min tämligen nyopererade kropp. Jag vill helst inte stöta i saker eller folk och jag är rädd för att folk av misstag tappar balansen och stöter till mej, då är det skönt med lite extra utrymme. Vi tog upp två av de fyra platserna, det fanns alltså plats för fler brevid oss.

Så kom det in en äldre herre och slår sej ner brevid Annelie, mitt emot mej, och säger att detta är platser för pensionärer. Nej, säger jag och pekar på skylten, det är platser för halta och lytta. Han hör illa, så jag får upprepa det några gånger innan han fattar. Så jag lägger till: jag är nyopererad och fullt berättigad att sitta här. Varpå han säger att jag ser för pigg och glad ut för att ha ont.

Va f-n! Så man får inte se glad ut? Ska man sitta där och gråta av smärta och förpesta tillvaron för alla andra passagerare också? Syns det inte finns det inte – jäkla skitgubbe! Han hade tydligen full rätt at sitta där eftersom han var pensionär. Där fanns inget ifrågasättande om hans hälsa inte, han var ju pensionär och då får man sitta på handikapplatsen.

Jag kanske skulle dragit upp min förhöjda sko med extra klack eller visat mina fortfarande färska operationsärr. Det hade ju iaf varit enkelt gjort, bara dra upp tröjan lixom. Eller varför inte ha intyg på mina diganoser i fickan och visa för alla, men enklast är väl en stämpel i pannan med ”KRONISK VÄRK” antar jag. När han frågade vart jag hade ont så sa jag faktiskt att jag hade opererat brösten, då fick jag höra att jag inte behövde berätta mitt livs historia. Han frågade ju!!!

Nu ska poängteras att jag inte brukar sätta mej på den platsen, men just nu känns det lixom tryggast och bussen var nästan tom i övrigt. Är man ung kan man inte ha ont. Är man glad har man inga beymmer. Tydligen. Skitgubbe!