Jag var med från första biljettsläppet, premiären och ytterligare drygt ett år. I ungefär 18 månader levde, andades och tillbringade jag nästan hela min vakna tid med människorna i och runt föreställningen. Till och med när vi var lediga träffades vi. Då ofta tillsammans med Chinateatern och Cirkus. Standard var att spela brännboll på Djurgården. Det var inte helt ovanligt att Skansens elefanter rastades medan vi spelade, så vi fick kela med dem samtidigt. Varenda måndag! Känns lite surealistiskt när man tänker tillbaka faktiskt.

Det här är 25 år sedan och fortfarande känns det som livet före och efter Phantom. För sisådär 5-6 år sedan tänkte jag att det kunde vara kul med en återträff. Men jag hade bara kontakt med ett par stycken från den tiden (bla Bert-Åke Varg som jag träffat en del under åren), de i sin tur hade inte heller särskilt många kontakter kvar. Så jag började med att skapa en Facebook-grupp, nån kanske skulle hitta dit. Det gjorde det… fem år senare… För ett par månader sedan smällde det till. Från att ha varit 9 stycken i gruppen i många år, blev vi över 100 på bara ett par dagar!!!

Ig fredags var det dags att ses!!! Äntligen!!! Trots sommar, semester och att folk är uppbundna av sina yrken på olika scener så blev vi nästan 30 personer. Vi har de senaste veckorna pratat massor via facebook, sett bilder och lagt upp minnen. Föreställningen pågick ju långt efter att jag slutade, så flera av dem som kom hade jag aldrig träffat. Men Bert-Åke viskade i örat på mej vilka alla var och på så sätt hade jag iaf lite koll. Jag hade koll på honom och att han hade det bra och han hade koll på alla som jag inte kände igen – himla bra samarbete!

Å så kul vi hade! Vilken nostalgitripp!!! Å alla sa samma sak; Phantom har satt spår hos oss alla för resten av livet. Det vi hade tillsammans var helt unikt och något ingen av oss upplevt sedan dess. Vad vi än gjort sedan dess har vi alla haft åren från Phantom som vår referens. Det låter kanske klyschigt men vi var en enda stor familj och det spelade ingen roll om man stod på scen, jobbade bakom, framför eller ovanför. Alla hörde ihop! Ingen var viktigare än någon annan! Alla behövdes! Å vi alla tyckte väldigt mycket om varandra. En genuin vänskap!

Vi skrattade, mindes, kramades och pratade pratade pratade. Helt plötsligt var klockan 23.30 och jag var tvungen att springa till tåget. Efter ytterligare en pussattack av Bert-Åke sa jag hejdå och lämnade en stor del av gänget kvar på restaurangen. Med löften om att ses snart igen. Väldigt snart!!! Dagen efter vaknade jag med träningsvärk i mungiporna och en väldigt skön känsla i magen.

Konstigt hur det fortfarande känns som en stor familj. Även de man inte träffat förr. Alla har känslan kvar. Alla har samma minnen och samma referenser. Men nästan ingen vill tillbaka. Jo, kanske om man kunde spola tillbaka tiden. Men att vara med i nästan uppsättning var de flesta tveksamma till. Vi vet ju hur det ska vara och hur vi alla funkade tillsammans. Så blir det nog inte igen och ingen av oss vill riskera att bli besvikna. Vi vill ha kvar magin!

För det vi hade var magisk! Föreställningen. Vänskapen. Det går inte att återskapa. Men vi har det kvar. Å vi kommer att ses igen. Väldigt snart. Å då hoppas vi att resten av gänget också kommer  🙂

Tack allihop för en helt fantastiskt kväll!