Tankar om klassträffen…

Tankar om klassträffen…

Min fröken och jag

Det var inte helt utan ångest jag klädde om och gjorde mej i ordning igår… L kom hit vid 16.30 och även han hade en liten klump i magen. Martin bara skakade på huvudet och undrade nog vad som hänt i vår klass egentligen. Vi pratade en stund och åkte sedan iväg till Huddinge, där träffen skulle vara. Det var väldigt skönt att ha sällskap när man gick in i lokalen.

De första jag träffade var bla K från Island som jag verkligen velat träffa och hennes bästa kompis K. De hängde ihop i skolan och hänger ihop än idag och är gudföräldrar åt varandras barn. En sån bästa kompis skulle alla ha! Tänk att ha en person som känner en så väl, häftigt!

Vi hälsade på alla som kommit och fram till middagen var det ok, då var det fortfarande bara ”de trevliga” som var där och det fanns massor att prata om. När min fröken C och hennes särbo B kom var kalaset komplett tyckte jag. Vi satte oss till bords längst in; C brevid mej, K & K framför oss och L och B bortom oss. Sen dök de där klumparna i magen upp i form av de personer som vi haft lite ångest runt och visst var de ungefär som då. 27 år senare har de ungefär samma attityd och den ena vräker ur sej att hon nästan var förvånad över att se L. Borde inte han sitta inne? Så säger man inte! På vägen hem frågade jag om han inte blev sårad, han hävdar att han varit med om värre och att sånt rinner av. Så jag antar att jag blev mer upprörd än vad han blev. Fina L som aldrig velat någon illa, det blev bara lite tokigt ibland.

C och B hade en ensam hund hemma och var tvugna att gå direkt efter maten. Då bytte L plats och satte sej brevid mej. Vi fortsatte att prata med K & K, men när ”stå-uppen” startade blev det knepigt att prata så L och jag åkte hem ganska tidigt. Men det var ändå skoj att vara där och träffa de allra flesta. Några av dem vill jag ha kontakt med och jag ska nog försöka sätta ihop en picknick eller nåt till våren. Några få utvalda kan man ju träffa här hemma när det blir varmare ute igen. Dessutom var det svårt att hinna prata med alla som var där, det var ändå en 30 pers. Men nu har jag K & K på Facebook, så vi kan hålla kontakt där.

Så jag är glad att jag kom iväg, samtidigt som jag förundras över hur hierarkierna fortfarande är kvar. Vi satt i samma grupper som då och folk agera ungefär som då. Lite sorgligt kan jag tycka. Men en sak var kul och det var att få höra att både jag och min fröken C måste ha tagit stopp och väx eftersom vi inte åldrats ett dugg  🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.