Det är tyst i vardagsrummet. Junior, hans kompis K och Martin sitter och tittar på femte säsongen av LOST medan de äter frukost. Senior sitter och gör körkortsfrågorna för femtioelfte gången, det går bättre och bättre. Mina barn mår bra. De trivs med livet. Till mina barn räknar jag även Juniors flickvän Mandisen, som sitter på Gotland med sin familj och mina skånska tjejer där en åkt tillbaka till USA för sista terminen och de andra två pluggar på i Uppsala. Mina sex fina ungar som alla har ett bra liv, är friska och kan gör det de trivs med. De är trygga och framtiden ligger för deras fötter, helt öppen.

Så går mina tankar till löpsedlarna; svältkatastrofer, Utöja och trasiga svenska barn och ungdomar. Sommarlovslediga barn och ungdomar som kanske har föräldrar som missbrukar, är psykiskt sjuka eller på annat sätt mår dåligt. Barn som inte får vara helt och hållet barn… 10-12 veckors sommarlov kan vara alldeles för långt om man har en trasig familj. De där sommarlovsveckorna som de flesta ungdomar ser fram emot kanske ses som ett fängelse av andra. Det är de här barnen som jag vill ta hand om. Att kunna ge en trygg famn som de kan krypa in i och känna sej älskade och respekterade. Få vara barn.

Mina ungar är trygga, jag har lyckats ge dem en trygg grund att flyga ifrån nu när de är på väg ut i sitt vuxenliv. De vet att de alltid kan komma till mej med sina tankar och bekymmer. Jag kommer inte att lösa deras problem, men kanske kan hjälpa dem att hitta en lösning som de sedan kan använda själva. Om några år hoppas jag att vi är godkända som jourhem. Det behövs fler som vågar ta emot trasiga barn och ungdomar. Vi behövs. Vi vågar. Jag längtar.

.