Har haft en liten dust med äldste sonen. Han har itne hjälpt till särskilt mycket hemma, inte gjort många handtag i skolan och haft en attityd som jag inte tycker om – alltså får han inte bestämma så himla mycket hur han vill göra saker och ting den här helgen.
 
Jag kunde riktigt se vilka härliga namn han tänkt ut till mej, men våga säga dem till mej gör han inte. Han vet att så gör man inte hemma hos oss. Tänka vad man vill kan man göra, men man säger det inte högt.
 
Till slut har han iaf kommit till sans och vi har kunnat prata. Nu ligger han i badet, fortfarande tjurar han lite – men han har fattat vad jag menar. Det tar en stund för honom att göra det ibland…
 
Usch! Tycker inte om att bråka med barnen, men det är ju en förälders plikt. Eller hur?