Så åkte vi ut i skogen. Vi packade in allt och alla och körde iväg. Det hela höll på att sluta riktigt illa!
 
När vi kom fram stod en annan bil på ”vårt” ställe. Så vi körde in lite längre i skogen och ställde oss. Men Baileys såg ju den andra bilen och  den satt en hund… självklart var har tvungen att springa dit och kolla läget. Då kom en bil!
 
Baileys sprang och vi skrek, vrålade, hojtade i panik på honom att stanna. Vilket han faktiskt gjorde… typ 2 meter från bilen som körde ganska fort förbi oss. Pust!
 
Vi gick en bit från både väg och den andra bilen och plockade våra blåbär medan Baileys sprang tunt oss och grävde och hade allmänt mysigt. Sen var han bara borta! Han går aldrig långt ifrån oss, stanar alltid och kollar att han se oss och kommer 99 ggr av 100 när vi ropar. Nu kom han inte och vi varken såg eelr hörde honom.
 
Vi plockade ihop våra grejer medan vi kallade på honom och började gå sakta mot bilen. Han brukar ju komma när man rör på sej. Ingen hund! Vi ställde ifrån oss grejerna och började leta efter honom. Senior var aldeles utom sej och började nästan gråta. Jag går åt det håll jag såg honom sist och kallar på honom. Efter några minuter kommer han gående under ormbunkarna.
 
Han kom ganska långsamt mot mej, så lite skämdes han minsann. Jag var mest glad att se honom igen. Han var inte borta mer än 5-6 minuter, men det var ändå för länge efter det som hänt någon timme innan. Nu var det bara att lyfta upp honom, koppla honom och köra hem.
 
Alla är nöjda och glada, även om Senior säger att Baileys aldrig borde få vara lös mer. Men en hund som aldrig får vara lös borde ju smita så fort tillfälle ges. Så nog ska han få vara lös alltid, men vi ska träna mer på att han ska komma när vi kallar. Vi får ladda med skinka i fickorna  😉
 
Det hela slutade ju lyckligt. Men kunde gått riktigt illa…