I onsdags när jag kom till Curves satt det en äldre dam på stolen vid dörren. Rätt vad det var så sjönk hon ihop och jag frågade om hon var ok. ”O ja! svarar hon, jag sitter bara och njuter av alla endorfiner efter träningen! Tänk om alla kunde förstå hur skönt det känns i kroppen när man tränat och hur bra man tycker man är då!” Det här är alltså en dam i åldern 70+ som bytt ut en massa delar av kroppen, nu senast tror jag det var en axel och som ändå tränar flera gånger i veckan. När man ser henne så känner man lite ”kan hon så kan jag”. Det finns lixom inget för oss andra att skylla på…

I onsdags visade displayen på Curves att jag varit där 100 gånger sedan starten i december 2014. Det kanske inte låter så mycket, men då var jag borta mellan april och oktober året efter pga en knäskada. Så de hundra gångerna har jag alltså gjort på cirka 14 månader, vilket kanske inte heller ser så imponerande ut men är väldigt bra för att vara mej! Att jag lyckats hålla i träningen över en hel vinter och nu faktiskt även en hel sommar är inget annat än ett under!

Jag har alltså hittat en hållbar träningsform som jag tror att jag kan fortsätta med resten av livet. Så länge Sussie håller på iaf… det är Sussie som driver Curves i Tumba och som gav mej möjlighet att testa hennes gym. Å nu är jag där tre gånger i veckan om jag kan och det har jag faktiskt hållit nästan hela sommaren. Jag tror jag trivs där eftersom det är totalt prestigelöst, alla tränar efter sin egen förmåga och ingen försöker ”besserwissra” oss andra. Här finns heller inga speglar eller män, vilket kanske låter tråkigt… men det gör att man kan vara sej själv på något sätt. Att se en del träna med pärlhalsband och diamantringar medan andra tränar i sina vanliga shorts och ballerinaskor är så otroligt befriande!

En del ”mystränar” och andra tar i så svetten skvätter. Man ser ganska tydligt vilka som är där ofta och tar i lite mer än andra, men jag gillar att se alla typer. Jag menar… att vara där är ändå bättre än att sitta hemma i soffan, eller hur? Det handlar ju en del om det sociala också. Sussie bjuder på kaffe och en pratstund för den som vill och behöver. Sussie ja… hon har ett hjärta av guld och har på senare tid börjat förstå att hon måste tänka lika mycket på sej själv som hon tänker på andra. Man kan lixom inte ta hand om andra om man inte tar hand om sej själv först. Ni vet det där med syrgasmasken…

Så vi peppar varandra! Fast jag skäller nog lite mer på henne än hon gör på mej… av omtanke förstås! Hon är nämligen för viktig för mej för att jag bara ska nonchalera hennes mående. Så är jag. Jag hjälper gärna om jag kan och får och numera får jag det för Sussie, fast hon är lite vrång ibland. Idag berättade jag för henne om damen, som hon faktiskt just precis då satt och fikade med. Kan vi vara i samma form, men kanske utan en massa kroppsdelar utbytta, så får vi nog vara nöjda. Mitt mål är iaf att vara i så bra form som möjligt när jag blir pensionär. Jag har ju tid på mej och är på god väg. Och jag tänker dra med mej Sussie på vägen!

Jag hade gått upp 2.8 kilo över bröllopet och resan, jag har redan tagit bort 1,5 av dem. Imorrn är det fest, då ska vi ha bröllopsfest för våra vänner som inte var med på vigsel. Då blir det väl lite upp, men det tar jag bort snart igen. På måndag är jag tillbaka på Curves igen! Jag går inte dit med lätta steg varje gång, men jag går dit! En halvtimme står jag ut, det är lixom ”fucking gör det bara”. Jag har hittat mitt sätt – har du hittat ditt?