Jag fortsätter att njuta av min lugna tillvaro och semesterkänslan sitter som en smäck. Fick en del kommentarer angående mitt förra inlägg som fick mej att fundera på vad stress egentligen är. Det handlar ju inte enbart om att saker och ting kör ihop sej, utan även om känslor och hur kroppen fungerar.

För mej är en fulltecknad almanacka oerhört stressande och då får man helt enkelt sålla bland sina åtaganden och ta bort sånt som inte är helt nödvändigt att göra, ibland även roliga grejer. Men den stressen är inte värst. Almanackan kan man göra något åt. Värre är det att inte ha kontroll över situationen, som tex om man har någon närstående som är svårt sjuk eller på annat sätt behöver ens hjälp. Visst kan man säga nej när någon ber om hjälp, men när tankarna går till en sjuk älskad vän är det svårare att koppla bort. Att inte kunna hjälpa eller finnas där, det är nog den värsta stressen.

För mej har barnens sjukdomar och deras behov av mej varit det mest stressade, inte bara varit utan är fortfarande. Det är en situation som jag inte kan välja bort, den finns där och jag kan inget annat göra än att acceptera faktum. Men även om jag accepterat att det är så här saker och ting är så blir kroppen stressad och det är inte ett smack jag kan göra åt saken. När det var som värst hade vi 3-4 läkarbesök i veckan, 3-4 medicineringar per dag och långa sjukdomsperioder när barnen och jag var helt hänvisade till varandra och sjukvården. Såna besök kan man inte välja bort.

Jag gick in i den berömda väggen och det tog hela 3 år att komma tillbaka till ett värdigt liv. Efter det är jag enormt stresskänslig och det märks direkt när det går åt fel håll eftersom jag då tappar minnet, då är det dax att ta det lugnt. Numera är jag noga med att inte planera in för mycket, jag har lärt mej att säga nej. Jag har insett att jag aldrig mer kan arbeta heltid, då blir jag sjuk. Men eftersom jag är frisk just nu, så finns det ju ingen anledning att bli sjukskriven en del av arbetstiden – utan jag får helt enkelt klara mej på den lönen jag anser mej orka arbeta. Man kan ju inte bli sjukskriven i fall att lixom… så jag har accepterat faktum istället för att pressa mej.

Så för mej handlar inte stressen så mycket om att ha för mycket att göra, det är ju sånt man väljer själv för det mesta. Nä, den känslomässiga och påtvingade stressen är mycket värre. Den som man inte kan välja bort. Sjukdomar går inte att bestämma över, läkarbesöken måste göras och medicineringarna måste passas. Där har man inget val, det är bara att göra det som ska göras. Och det är enormt stressande!

Just nu har jag en ganska ren almanacka, men tre förkylda herrar. När mina grabbar blir förkylda handlar det inte om en vecka med lite snor och hosta. Här blir det 8-10 veckor med både astma, huvudvärk och allt annat som har med förkylningar och astma att göra. Det blir lixom förkylning gånger 10. Så det hostas dygnet runt och jag får ingen sömn på nätterna och då lägger kroppen av… sånt stressar mej!

Vad är stress för dej?