Titta på bilden här till höger. Det ni ser är mej när jag gifter mej som 22- resp 46-åring. Det är alltså 24 år mellan bilderna och det är så mycket som jag skulle velat säga till mitt yngre jag…

Det var inte så att jag gifte mej hastigt, den där första gången. Inte alls! Vi hade varit tillsammans i åtta år, hade rest en massa och kände varandra så väl man kan efter så många år. Vi var färdiga med utbildningar, festande och allt annat som hör ungdomen till – nu ville vi stadga oss, skapa ett hem och ha barn. Å så blev det. Det jag inte hade räknat med var att barn förändrar en och vi växte helt enkelt ifrån varandra. Efter 14 år varav 6 år som gifta, blev det skilsmässa.

Idag sitter jag här med massor av erfarenheter, vuxna barn och en ny man – men i samma hus faktiskt. Om jag kunde så hade jag sagt till den där unga bruden att inte planera så mycket, det blir ändå aldrig som man planerar eller tror. Jag hade också sagt att jag ska tro mer på mej själv och förstå att jag faktiskt kan en himla massa. Jag hade uppmanat mitt yngre jag att söka lycka inom mej själv, att hitta lugn och harmoni – det jag faktiskt kände i Gambia när jag bodde där som 20-åring. Ända sedan dess har jag vetat att lycka inte sitter i pengar, saker, ”rätt man” eller ens att ha en god hälsa (även om det hjälper) – utan att den finns inom en och att man måste hitta den själv. Sen hade jag också sagt att min tid kommer. Den rätte kommer att dyka upp, även om väntan blir lång. Jag kommer att få ett lyckligt liv, bara jag har lite tålamod. Just tålamod har aldrig varit min starka sida.

Men mitt yngre jag hade förmodligen inte haft tid att lyssna på mitt äldre jag, eftersom jag hade alltid hade hundra järn i elden och planerade vartenda steg massor med år framåt. Vi skulle ha två barn, gärna tätt, resa med barnen och ha ett långt liv tillsammans. Men så blev det inte… barnen kom, två stycken, tätt – den planen höll… men de var sjuka och äktenskapet höll inte – det var inte alls med i planen. Sen var jag ensam i tio långa år… det hade jag aldrig ens kunnat drömma om! Hade jag gjort annorlunda om jag vetat? Kanske. Kanske inte. En hel del hade jag nog gjort annorlunda om jag vetat… vad behåller jag för mej själv.

Men allt jag gjorde då har lett fram till den jag är idag och idag kan jag säga att jag är genuint lycklig. Inte för att jag har allt jag behöver eller har den perfekta mannen, utan för att jag hittat lugn och harmoni. Jag har ett hem, jag har kläder på kroppen och mat i magen, jag är inte ensam, men jag har inte hälsan och ändå är jag lycklig. Jag är trygg i vetskapen om att jag inte är ensam och inte heller kommer att bli även om jag blir sämre. Jag kan vara helt och hållet mej själv numera, jag är ”good enough”. Jag behöver inte längre vara den perfekta mamma, hustrun, hushållerska eller ha nån slags karriär. Det räcker med att bara vara jag. Tänk om jag fattat det tidigare!

En av fördelarna med att bli äldre/gammal är just att inse saker som man inte såg tidigare. Att landa i en trygghet där man bara är och struntar i allt runtomkring. När jag gifte mej som 22-åring låg hela livet framför mej och allt var så enkelt. När jag gifte om mej 24 år senare hade ett helt liv passerat, de planerade barnen är vuxna och utflyttade, jag är så mycket klokare. Å livet är ju inte slut än! Får jag vara hyfsat frisk borde jag iaf ha 35 år kvar att leva och de ska bli de bästa hade jag tänkt. År när jag kan vara mej själv, strunta i ”hur man ska vara” och göra roliga saker tillsammans med de vuxna barnen och min älskade man.

Jag vill absolut inte vara 22 igen! Jag vill bara vara jag, precis där jag är just nu. Lite klokare, lite mer nonchalant, mycket lugnare, helt och hållet lycklig.

Vad hade du sagt till ditt yngre jag?