Tänk er ett litet barn, sisådär 7-8 år, som utsätts för sexuella övergrepp av en närstående person i sitt eget hem. Hur ska en sådan person någonsin kunna vara trygg någonstans?

Idag sitter vi med just ett sånt mål och jag förfasas över det jag hör, läser och ser. Förfasas över hur en sådan person växer upp med de skador som åsamkas denne. Det gör så otroligt mycket skada både fysiskt och psykiskt. Så myckt lidande för hela familjen och dess omgivning.

Sen funderar jag på ”den andra sidan”. Hur KAN man göra något sånt mot ett barn? Hur kan man ens komma på tanken att utföra sexuella handlingar på en liten unge? Dessutom under flera år! Jag fattar det inte! Å hur kan de närmaste låta bli att se… de misstänkte men frågade inte…

Å här ska vi alltså sitta och dömma. Vi ska höra allt som alla säger och sedan vända och vrida på fakta och ta ett beslut, avkunna en dom. Det finns lixom inget som gottgör det denna person utsatts för, vare sej dommen av den åtalade eller ev skadestånd. Det går inte att göra ogjort eller lindra smärtan. Det går inte att läka.

Om man inte ens kan vara trygg hemma, var ska man då hitta trygghet. Några hittar dem i droger och kan jag faktiskt inte klandra dem.

.