Jag tycker det verkar om att många skäms om de inte har mängder med vänner och är upptagna jämt. Att inte våga erkänna att man faktiskt inte har någon ”bästis” verkar ganska vanligt. Man ska tydligen vara bortbjuden eller har egna bjudningar för jämnan för att ”vara någon” och för att räknas.

Att fakstisk erkänna och tom skriva på sin blogg att man känner sej ensam, inte har särskilt många att umgås med, hjälpa eller få hjälpa av är nästan tabu och många verkar tycka att det är lite obehagligt att höra/läsa. Att göra som jag gjorde och tom efterlysa arbetskraft är nästan som att lägga sej som en dörrmatta och blotta sitt innersta. ”Klart du har vänner” får jag höra, eller ”tror du att du är ensam om problemet?” eller ”Jamen, du har ju mej!”.

Jag har 2-3 riktiga vänner som känner mej riktigt bra. Problemet är bara att en av dem har en massa barn och är upptagen jämt, å de andra två bor långt bort. Klart vi pratas vid, men att hjälpa varandra är svårt. Sen har jag några ”kompisar”, som jag pratar med då och då men inte träffar särskilt mycket mer än när vi ändå råkas.

Jag erkänner villigt att jag saknar att bli bjuden på middag eller att få en plötslig påhälsning av någon som vill ha fika. Jag är medveten om att mina arbetstider sätter stopp för en del, men på helgerna är jag faktiskt ledig. Det är svårt att skaffa nya vänner i vuxen ålder och det tycker jag är väldigt synd. Tro mej, jag har försökt! Men ska man vara tvungen att skämmas för att man inte har många vänner och lägtar efter en gemenskap? Vem är det som säger att det är ”fint” att ha många vänner? Flest besökare på begravningen vinner eller? Å ni som har många vänner/bekanta/kompisar, är ni helt säkra på att de verkligen är bra vänner och ställer upp när det krisar?

Även om jag saknar en vänskara så har jag nästan förlikat mej med att det är så det är och kommer att förbli. I bästa fall får vi nya vänner annars är det som det är. Tyvärr ser man det ändå som en slags bekräftelse på hur ”bra” man är som person. Har man många vänner är man en ”bättre” människa. Jag hoppas att folk ändå kan se mej som en bra människa, trots att vännerna tryter. Martin hade väl knappast intresserat sej för mej om jag varit en dålig människa och än mindre stannat hos mej?

Skäms jag? Nä, men det ställer till bekymmer när man inte har någon att rådfråga eller ta hjälp ifrån. Däremot tycker jag det är synd att många känner sej ensamma när vi är så många som kunde ta hand om varandra.

.