Vi kunde faktiskt dött!

Vi kunde faktiskt dött!

Det är inte alla som kliver ur en bil, borstar glasbitarna ur håret och drar en lättnades suck efter en krock med en älg. De flesta har iaf någon slags skada och behöver uppsöka sjukvård, många kliver inte ur alls… Vi inser mer och mer vilken otrolig tur vi hade och varför folk som såg oss direkt efter var så förvånade. Vi kunde faktiskt ha dött, det var VÄLDIGT nära!

Det var några avgörande faktorer som gjorde att vi klarade oss så bra som vi gjorde. Det viktigaste var förstås att vi inte körde på älgen, utan fick in honom från sidan. Tack var vår höga bil så säckade han inte ihop ovanpå bilen och tryckte ner taket utan trillade ihop bakom bilen när den inte längre höll honom uppe. En annan viktig faktor var att jag några hundra meter innan olyckan fick för mej att sänka farten rejält. Jag fick helt enkelt en känsla av att något skulle hända och sänkte hastigheten, vilket gjorde att jag hade bättre kontroll på bilen när det väl smällde. En tredje faktor var att vi bägge har glasögon, vilket troligtvis räddade våra ögon. Glasögonen är rejält repiga av glaset som flög runt, men de är otroligt nog hela (tack Favoptic) och våra ögon är oskadda så när som på ett litet märke på Martins ögonvita. Med tanke på hur många småsår vi bägge har av glaset över hela kroppen, så känns de som en viktig faktor att ögonen är ok. Vi har alltså vår höga bil, en låg fart och glasögon att tacka för en hel del.

Vad har vi då lärt oss? Ja, att man ska ha bättre koll på sin försäkring och vara säker på att man har rätt till hyrbil om olyckan är framme. Det är värt den extra kostnad som det kan bli. Nu hade vi en tilläggsförsäkring som hjälpte oss, men vi ska ändra så vi även har det i den ordinarie försäkringen. Man behöver den hjälpen om olyckan inträffar långt hemifrån på tex semestern. TÄNK PÅ DET!!!

Jag har också lärt mej att jag inte ska åka på nätterna. Jag som tycker det är otroligt smidigt att köra till tex Öland på kvällen/natten. I fortsättningen ska jag vara framme innan det blir kolmörkt. Något jag även kommer tvinga mina barn att göra. Förra gången sprang ett rådjur in i bilen, det gjorde ingen större skada… men nu är det andra gången. Det räcker så.

Vi har räknat fram att det är 5e eller 6e gången jag har änglavakt och man vet inte hur mycket tur man kan ha. Jag skrev testamente för många år sedan, men Martin har inte gjort det – vi har inte ens något samboavtal. Det måste fixas! Eller också måste vi gifta oss… men den här gången vill jag ha ett frieri så det är upp till Martin om och när det händer. Men alla borde skriva eller iaf meddela sin familj hur de ställer sej till donationer, jordbegravning eller kremering osv. Det underlättar enormt för familjen när de dessutom ska handskas med sin sorg. Nu slapp tack och lov mina ungar och föräldrar att ta itu med den biten, men jag hade förberett allt om och ifallatt…

Vi låg på stranden en kort stund igår när bilen var fixad, innan vi skulle äta middag. Vi pratade om vår relation, om någon av oss känner att den andre tas för givet och vad vi borde bli bättre på. Vi kom fram till att vi faktiskt är väldigt bra på att vårda både relationen och varandra. Martin är bättre än jag och skickar mängder med söta sms, ger komplimanger och köper blommor. Jag däremot stryker honom ofta över kinden eller armen, tar ofta hans hand och tar hand om hans smutsvätt. Det är kärlek det  🙂

Det enda vi borde ändra på är väl vår relationsstatus på Facebook, om det skulle hända något… man vet ju aldrig, det kan gå väldigt fort… Jag har ältat detta en hel del det senaste dygnet. Att vi faktiskt kunde dött och hur nära det var. Vi har haft mycket död runt oss och på nåt sätt haft den ständigt närvarande de senaste 15 åren. Därför lever vi nog på ett annat sätt än många andra. Vi realiserar drömmar och väntar inte med att göra saker. Vi gnäller inte över småsaker eller hetsar upp oss över sånt vi inte kan påverka. Vi lever nog väldigt mycket kanske man kan säga. Vi tar vara på det korta liv vi har, eftersom man aldrig vet när det är över. Jag är inte rädd för att dö eller för döden, däremot är jag rädd för att det ska göra ont.

Hur tänker ni på döden? Har ni skrivit testamente? Eller är det något ni vägrar att tänka på?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *