Vinden vänder…

Vinden vänder…

Jag har under en väldigt lång tid känt mej ensam och saknat vänner. Jag har berätta om både ensamheten och saknade här på bloggen och offentligt hos Malou. Idag kom jag på en sak… jag kanske inte saknat vänner i stort, utan mina gamla vänner? De där som visste exakt vem jag var och ställde upp för mej i vått och torrt precis som jag gjorde för dem. Nu har nämligen några av dem kommit tillbaka och allt känns så otroligt mycket bättre!

Sen har det tillkommit några nya också, det där som är så himla svårt när man kommit upp en bit i åren. Folk släpper inte in en på sina gamla revir och det är svårt att få nya vänner i vuxen ålder. Men några har jag fått bla Annelie, Gunilla och någon till. Och Stoffisen! En yngre bloggkompis som jag tycker väldigt mycket om och kan vara mej sjävl med. Han är precis som jag väldigt prestigelös, jobbar hemfrån, bryr sej inte särskilt mycket om pengar osv. I torsdags lyckades vi äntligen få till en date efter att ha försökt i flera år faktiskt. Nästan sorgligt när man tänker på det… att det ska krävas så mycket för att hinna ses en timme. Det måste vi ändra på!

Vi tog varsin macka från Subway, gick till Humlegården och satt där och snacka en dryg timme innan jag skulle iväg på Finest förhandsvisning av Self/Less. Stoffisen är en människa totalt utan tabun eller hämningar. Vi kan prata om allt! Trots att vi bara träffats en gång tidigare (vi har chattat massor), det är stor ålderskillnad och vi är väldigt olika så är det som vi känt varandra hur länge som helst.

Jag har alltså fått tillbaka A, min vän sedan tonåren. Insett att Stoffisen är en himla bra och kul kompis. Vännerna Dodo och Abdu från Gambiatiden är upphittade, Phantom-gänget är återsamlat, gamla bästa kompisen Å finns alltid där och några nya bekantskaper i bloggvärlden har dykt upp. Sen har jag ju Martin och världens bästa familj runt mej. Kanske kan jag klara nästa nyårsafton/midsommarafton utan att känna mej bortvald även om vi inte blir inbjudna till någon. Jag vet inte – men kanske…

Jag hoppas att jag kan mota bort den där känslan av ensamhet nu när det faktiskt återkommit några gamla vänner. Personer som faktiskt VILL umgås med mej även om de bort väldigt långt bort. Kanske kan vi åka till Finland och hälsa på? OM vi är välkomna förstås…

Den ofrivilliga ensamheten är förgörande och bedövande. Frivillig ensamhet är underbar! NU kanske jag äntligen kan få bägge  🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.