Idag har jag återigen haft en dag i tingsrätten och ni som känner mej vet att jag funderar väldigt mycket under de här rättegångsdagarna. Idag har jag fundera på våra vittnen. Tänk om alla som vittnar kunde förstå hur viktiga de faktiskt är och hur högt vi värderar deras medverkan. Ofta är det faktiskt vittnena som är avgörande för att en rättegång ska kunna avgöras.

Ta till ex ett fall med en person som som varit bråk med någon och plötsligt blir allt svart och när h*n kommer till sans igen så ligger denna på rygg och blöder ymnigt. Personen har ingen aning om vad som hänt och den h*n bråkade med säger att det var en halkolycka… hur ska man kunna motbevisa detta om ingen ger ett bra vittnesmål? I detta fall fanns en person som såg precis vad som hände från en balkong. Så vi fick veta att den ena personen gett den andra en rak höger och att ”offret” stöp i backen totalknockad. Vi hade inte kunnat fälla personen för misshandeln om inte vittnet vågat träda fram och berättat.

Om man tar exempel som mål med kvinnomisshandel är vittnen extra viktigt eftersom kvinnorna ofta tar tillbaka sin berättelse. De är rädda för mannen och tar tillbaka sin anmälan, men då gör Polisen oftast en egen anmälan på vad de sett och sen får man hoppas att bevisningen räcker. Just det där med balkonger hjälper oss mycket. Ofta har vittnet stått på sin balkong och sett/hört allt och kan berätta om det.

Men vi förstår också att det är både läskigt och obehagligt att vittna. Man är rädd för att den misstänkte ska hota eller på annat sätt ge sej till känna före eller efter rättegången. Det sker väldigt sällan, MEN det händer. Som nämndeman har jag själv inte blivit utsatt för några hot och jag har heller inte varit med om några vittnen som blivit hotade. Däremot har jag själv vittnat, men det var i en vårdnadstvist och inget brottsmål.

Som vittne får man hjälp både före, under och efter rättegången. Just i Södertörns Tingsrätt där jag tjänstgör har vi vittnesstöd på plats nästan hela dagarna. Något jag efterlyser för egen del är hjälp för nämndemännen. Vi får se obehagliga bilder och höra hemska berättelser, men vi har inget att prata med. Vi får ett par utbildningskvällar per termin, men mer än så är det inte. Som en helt vanlig medborgare ska vi själva bearbeta bilder på mördade människor, våldtagna barn och kvinnor, misshandlade människor, barnporr och en massa annat. Visst, det är frivilligt – men något eller någon kanske vi borde kunna vända oss till vid behov? Men det har man nog inte ens tänkt på…