Ojojoj… årets sista dag… hur i hela friden ska man sammanfatta 2021 på ett begripligt sätt? Enkelt kan man säga att våren var en enda lång väntan på vaccin. Vi köpte lycka för pengarna i början på sommaren, när vi tog beslutet att bli husbilsägare. Å heeeela året har kryddats med en jäkla massa skit och sjukdomar.

2021 började med att beskedet om vaccin kom och direkt i januari fick de äldre den första dosen. Vi var i riskgrupp och såg fram emot att snart få vaccinet i armen. Så blev det inte… helt plötsligt var vi nämligen inte i riskgrupp längre, trots att vi båda har kroniska sjukdomar och min läkare särskilt varnade mej för att bli smittad. Inte förrän i maj skulle vi få den efterlängtade första injektionen.

I slutet av januari åkte äldste sonen på corona och sen även min mamma som blev väldigt sjuk och inlagd på sjukhus. Som om inte det var tillräckligt, blev även min pappa smittad, såklart, och snart var även han inlagd. Att ha en förälder inlagd utan att man får besöka är krångligt nog, att ha bägge inlagda var totalt kaos. Det var dagligt kontakt med läkare, som lät mer än bekymrade, vi befarade det värsta, då min mamma var väldigt dålig. Det skulle ta många veckor, men bägge kom otroligt nog hem igen – tyvärr inte i samma skick som innan. De blir nog aldrig helt friska mer.

Våren tuffade på och i maj satt äntligen första dosen i armen, då började vi fundera lite på sommaren. Vi har bekanta som gått bort i covid och såg hur sjuka mina föräldrar blev. Livet kan ta slut snabbare än man tänkt… kanske borde vi ändå göra slag i saken och förverkliga vår dröm? Var det kanske dax? Japp, det var det! 21 maj klev vi in i den husbil som skulle bli vår och 29 Juni hämtade vi hem honom. Peppe hade kommit in i vårt liv! Och då hade jag även fått min andra dos och vågade börja leva lite mer.

Premiärturen gick redan samma vecka, första natten tillbringades vid Skoklosters slott. Med utsikt över slottet och vattnet och med en vacker solnedgång döpte vi Peppe i bubbel och hade en fantastisk första helg som nyblivna husbilsägare. Livet med husbil var precis så härligt som vi trott och vi var ute ”på rull” så mycket vi bara kunde från första veckan.

Innan vi tog den stora sommarturen, testade vi att jobba i bilen och det gick alldeles utmärkt så turerna blev längre och längre. Semestern tillbringades på Öland och i Småland, under 21 dagar åkte vi runt och tittade på allt vi hann med och älskade det. Sorgen var rätt stor när vi styrde kosan hemåt igen för att Martin var tvungen att jobba hemma ett tag. Höjdpunkterna på sommaräventyret var dagarna i Kalmar, Byxelkrok på Öland, Guldvaskningen i Ädelfors och när vi cyklade på Visingsö. Det har jag drömt om så länge och nu blev det äntligen av.

I början av sommaren drabbades min svärmor av en stroke, men hämtade sej snabbt nästan helt och hållet. I september fick hon en till och den gick inte alls lika bra. Vi ställdes igen inför faktum att det kunde ta slut när som helst, det var bara ett halvår sedan sist – men då var det min mamma. Även den här gången vände det otroligt nog, men inte tillräckligt mycket för att hon ska få komma hem mer. Idag är min svärmor på ett äldreboende, hon kan inte prata, inte äta själv, inte ens vända sej själv. Hon lever min värsta mardröm och jag lider så med henne. Just idag firar mina svärföräldrar Guldbröllop, de har inte varit ifrån varandra på drygt 40 år innan detta hände. Som sagt: man vet inte vad som händer så det gäller att ta vara på livet när man har det.

I september åkte vi till Nyköping några dagar, vi jobbade från bilen och på helgen upptäckte vi Stendörren. Helt fantastiskt! Tyvärr började Peppe låta illa och när vi kom hem fick han läggas in på verkstad. Man fixade till honom, trodde vi, och några veckor senare åkte vi på Mässa i Jönköping. Där dog han. Vi fick tillkalla bärgare som körde Peppe till en ny verkstad och vi fick ta tåget hem. Verkstäderna i Småland är verkligen bäst! Vi hade tankat skitig diesel och hela systemet från tank till motor var igenkläggat. Två veckor senare och bara ett par dagar innan första snön trillade ner, kunde vi hämta honom och på vägen tog vi en sista campinghelg och upptäckte Vadstena. Vi hann hem innan det blev halt, men nu har Peppe pyjamas och sover tills det blir varmt igen.

Oktober till december var det fullt upp! Sverige släppte många av restriktionerna och vi fick massor att göra. Det var teaterpremiärer, event, mingel, fest och julbord. Massor med julbord! Allt fotades och filmades även till vår nya Youtube-kanal som Martin startade när vi köpte Peppe. Ni får gärna kolla efter länkarna här i texten och kolla filmerna från olika äventyr. Kanalen heter såklart ”Jikitas på äventyr” och vi blir väldigt glada om ni vill prenumerera och följa oss. Det hjälper oss väldigt mycket!

Under 2020 renoverade vi massor. 2021 började med att vi lät vår målare fixa taket i hallen, som var skadat. Jag målade om mitt träningsrum och fräschade upp alla lister i hela huset när jag ändå hade penseln i handen. Vi förintade trädgården på framsidan, för att bygga parkering till Peppe och byggde trädäck på baksidan. Röjningen inomhus har fortsatt, vi hann även ha en loppis hemma och stå på en arrangerad, så en hel del utrensat har vi lyckats sälja av. Grejerna minskar och ett liv helt och hållet i husbil kommer allt närmare 🙂

Under hela året har det hänt saker som jag bara antytt, men som styrt det mesta och varit riktigt tungt. Jag har berättat lite om vår ”nära” som håller på att sabba sitt liv och därmed även vårt. Stora summor pengar har försvunnit på olika sätt, så pass att h*n fått sälja sin lägenhet och numera är bostadslös. Vi har alla mått och mår väldigt dåligt av detta, men mer än så kan jag inte berätta.

Peppe har varit vår räddning! Hade vi inte köpt honom hade vi faktiskt inte haft något att glädjas åt alls under året. Då hade allt bara varit sjukdom, död, frustration och trassel. Nu har vi ändå kunnat fly vardagen lite då och då och sommaren var helt fantastisk, trots att skiten runt oss hela tiden fanns där.

2022 då? Vad förväntar jag mej? Vår resa till Bali blev inställd, men året börjar ändå med sol. Vi flyttar nämligen hemmakontoret till Gran Canaria ett par veckor. Vi ska alltså inte ha semester, utan ska jobba. Det är med lite oro som vi åker, men jag måste få värme. Jag har levt på värktabletter senaste månaden och måste få vila kroppen från värk. Vi kommer vara lika försiktiga som hemma, om inte mer. Vi har suttit i corontän hemma i snart två veckor och kommer att göra detsamma när vi kommer hem.

Sen är planen att ta Peppe runt i Skåne i april och upp till Norrland i sommar. Vi hoppas såklart att det ska bli barmark och varmt redan i februari helst, så vi kan åka ut så fort det bara går – men rimligt är väl att tro att det blir i slutet av mars som tidigast. Sen kommer vi nog bara hem om vi måste…

Vi ska bara renovera en enda grej och det är taket till entrén som håller på att rasa och kanske rasar av snön när vi är borta. I övrigt är allt fixat nu som måste fixas och som vi planerat sedan länge. Jag hoppas kunna sälja av ännu mer saker, det står ytterligare 6 fulla flyttkartonger med grejer färdiga för loppis. Än finns en hel del kvar, men lite i taget så…

Vikten och hälsa då? Inte bra alls… jag har inte kunnat styra min tid som jag velat och har inte haft tid att fokuserat på det jag velat. Vi har inte hunnit med lika många promenader och stressen har varit omänsklig. En del av det jag gick ner 2020 har jag gått upp, men nu är det på väg bort igen. Jag är otroligt känslig för stress och går upp i vikt direkt. Jag gör så gott jag kan, mer kan jag inte göra just nu. Men jag mår inte bra, så enkelt är det.

Jag trodde inte att 2021 kunde bli värre än 2020, men det kunde det. Nu hoppas jag verkligen inte att 2022 blir ännu sämre… det klarar jag inte. Hösten var precis på gränsen av vad jag orkade med, jag trodde på riktigt att jag skulle gå under av stressen. Det får inte upprepas! Det går bara inte!

Med detta önskar jag er ett gott slut på 2021 och ett riktigt härligt 2022. Nu måste allt bli bättre!

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}