Under många år missade vi hela Prideveckan eftersom vi var på Öland, men de senaste två åren har vi varit där och haft jättemysigt. I onsdags var det invigning och vi hängde förstås där med kameran 🙂

Förr var jag en av dem som inte fattade vitsen med Pride. Jag tyckte att man väl kunde ha en festival som handlade om allas kärlek och som alla kunde delta i. Min tanke är väl fin – men Pride behövs! Särskilt för dem som i vanliga fall fortfarande inte kan visa sin kärlek eller sexuella läggning öppet. Då tänker jag inte på ”vanliga” bögar och flator, utan på de transexuella och de som har en sexuella läggning som är mer utmärkande.

Även om jag är hyfsat öppen för det mesta så var det inte förrän förra året som jag verkligen förstod nytta med Pride. När jag stod i vimlet framför scenen och såg finskorna i storlek 47 typ… finaste klänningen, naglarna fint målade både på händer och fötter och högst upp ett lyckligt ansikte med finaste läppstiftet och lite mörk skäggstubb. H*n gungade långsamt i takt med musiken och fick vara precis den h*n ville vara. Här fanns ingen som skulle döma eller skrika glåpord. Här fanns total acceptans, en stund i frihet att vara den man är. DÅ fattade jag vad Pride står för och varför veckan är så viktig. Men jag fick mer än en tankeställare…

Förra året var jag på festivalen ensam ett par gånger. Jag var alltså i minoritet som heterosexuell och det är en upplevelse i sej faktiskt. Jag träffade vänner på plats och när jag skulle åka hem var det dom som sa åt mej att vända på mina festivalarmband eller ta av dem så jag inte skulle skylta med dem på hemvägen. De var alltså oroade för min säkerhet när jag skulle åka ensam genom stan och ville skydda mej för saker som de själva utsatts för. Jag skulle inte skylta med mina armband för att inte råka ut för något på hemvägen. De tänkte på det, inte jag. Att ens behöva tänka så gör mej illamående. Jag undrar fortfarande hur h*n i finklänningen kom hem…

Jag tycker fortfarande att det behövs en vecka fylld med kärlek. Eller ja… det ska ju inte behövas, kärleken ska hyllas ändå året om. Pride ska däremot inte behövas. Man ska få vara den man är oavsett om man homosexuell, heterosexuell eller är man och vill klä sej i klänning. Så länge man inte får eller kan det så behövs Pride. Några dagar där man kan klä sej som man vill och vara den man är.

Jag önskar mej ett samhälle där jag inte behöver gömma armbanden från festivalen för att säkert kunna åka hem. Ett samhälle där man får vara som man är. Ett samhälle utan fördomar. En utopi förmodligen…

I dag fotar jag Pride Paraden. 60 000 personer ska tydligen gå i tåget, 10 000 fler än förra året. Då var det även 300 000 som kantade gatorna, hur många blir det i år? En stor folkfest med bara glädje och kärlek. Ändå finns där mörka moln som skrämmer mej…  och i år är jag faktiskt orolig. Magkänslan säger att något kommer att hända. Jag hoppas att magen har fel. Varje år finns det motdemonstrationer av olika varianter och organisationer, men i år tror jag att något annat händer. Frågan är vad och var. Man ska inte ha ett katastroftänk, men man ska vara realistisk. Det är valår. Det har redan hänt en del, bla under Almendalen. Jag är hyfsat riskmedveten och har nästan alltid en Plan B om något händer. Det kommer jag att ha idag med.

Jag hoppas självklart på en enbart rolig dag, men jag kommer att ha ögonen med mej. Häng med på instagram @marlenerinda för bilder och instastorys från paraden. Happy Pride!

 

Att bli äldre och få lite rynkor här och där och gråa strån är en naturlig del av livet. När man närmar sej 50 har man förmodligen levt halva sitt liv och sitter på en hel del erfarenhet. Vi har gått igenom tonåren, kanske gift oss både en och två gånger, tagit körkort, uppfostrat barn, haft en karriär med både med- och motgångar på jobbet och en massa annat.

Jag har en mängd starka kvinnor runt mej. Kvinnor som i vissa fall inte blommat förrän nu, kvinnor som levt för sin familj och först nu visar sin fulla potential och är coolare än någonsin. Andra som kämpat som djur för att nå dit de vill samtidigt som de haft både familj, hus och hem. Några vill jag lyfta fram och jag har faktiskt snott bilder från dem utan att fråga – om man ska hylla någon ska det ju vara en överraskning lixom. Här är kvinnor, över 40, som finns i min närhet och som gör under varje dag – bara genom att finnas till. Skål för er!

Åsa är den som stått vid min sida i vått och torrt ända sedan våra första barn föddes 1993. Vi har fått en massa barn, gått igenom varsin skilsmässa, hon har flyttat låååångt bort, vi har träffat nya män och bägge fått helt nya liv. Liv som vi bägge förtjänar. Äntligen har Åsa tid att ta tag i sitt eget välmående och lägga tid på sej själv. Hon är värld det absolut bästa som finns! Åsa kan vara en av världens finaste människor <3

Annelie lärde jag känna för kanske 5-6 år sedan. Vi hade setts i ”vimlet” men egentligen inte umgåtts förrän jag efterlyste sällskap till en grej och hon hängde på. Sedan dess har vi setts eller hörts av nästan varenda dag, eller iaf varje vecka. Annelie är musikerfru och driver ofta ”projekt familj & hem” på egen hand. Hon tar även hand om flera egna företag inom inredning och sin blogg. Egentligen är hon för snäll för sitt eget bästa, säger ofta ja fast hon borde säga nej – men det blir bättre och bättre. Jag älskar att höra henne fräsa ifrån  🙂

Annika blev jag vän med av en slump tack vare Annelie. Annika är journalist, redaktör för flera tidningar och vet massor om massor. Hon är alltid otroligt hjälpsam, men glömmer ofta bort sej själv och jobbar för mycket. Om man googlar på uttrycket ”ensamstående – enastående mamma” borde man få upp en bild på henne. Detta är en otroligt enastående morsa! En stabil hälsingetös med alla fötter på jorden och alltid nära till ett skratt.

Malin/Fnulan. Vad ska man säga om Malin? Hon är så rolig! Malin driver bloggen Fnulan som handlar om hela hennes liv och familj. Hon har barn i alla åldrar och är nu även mormor, en roll som hon älskar och helt gått upp i. Som mamma till en eftertraktad barnmodell har hon ständigt en massa järn i elden och precis som alla andra mammor sätter hon sej själv sist. Malin är Malin och det är hon bäst på!

Lotta/Vimmelmamman är också en person som platsar bland mina coola kvinnor. Jag läste Lottas blogg en tid innan jag en dag träffade henne på ett event. Många, många läste hennes blogg för några år sedan när hon drabbades av tarmcancer och berättade öppet om detta på bloggen. Tack och lov gick allt bra, idag är hon frisk och enastående halvtidsmamma som ofta syns i vimlet – men bara varannan vecka. Det Lotta och jag har gemensamt är vårt intresse för Afrika. Även om jag bott i Afrika, så är det Lotta som volontärarbetat på olika sätt på olika platser – det ska jag också göra!

Anna Norberg, kvinnan med så många talanger att man nästan får mindervärdeskomplex! Anna driver tillsammans med sin man Dröse Norberg Entertainment. Förra julen satte de upp den enorma produktionen Aladdin och i år är det dax för Djungelboken i ny tappning. Anna och jag lärde känna varandra när vi bägge jobbade på Vasateatern för ungefär 200 år sedan. Hon är skådis, chef, mamma och dessutom jäkligt trevlig och galet snygg!

Diana – med hjärtat på Öland precis som jag! Diana var en av de första bloggare som jag träffade och från början tyckte vi ingenting om varandra, varken bra eller dåligt – vi bara var. Så började vi prata och kom fram till att vi hade en hel del gemensam. Diana jobbar alldeles för mycket! Och hon är otroligt duktig på allt hon tar sej för, vilket ofta alltså är för mycket. Vi har resandet och engagemanget för andra människor gemensamt och ingen av oss har någonsin varit rädd för att bita ifrån.

Det finns förstås fler, jag skulle kunna rabbla hur många som hest faktiskt, men det här är några av dem som inspirerar mej och som jag därför vill lyfta fram. Kvinnor över 40 som jobbat hårt både med sej själva, sina liv och sina drömmar. Några har fortfarande lite yngre barn och har fortfarande knappt någon tid för egen del, men när de väl får det får vi nog hålla i oss – då kommer det att hända grejer!

Man ska aldrig förringa eller förminska en kvinna över 40 (ingen annan heller för den delen). Det är nämligen i 40-årsåldern vi slutar att behaga… det är då vi får skinn på näsan och är tillräckligt kloka för att inte ta skit och börjar fräsa ifrån. Vi har upptäckt vårt eget värde och har inget behov av att göra som andra säger bara för att… När vi börjar säga nej kan omgivningen få en liten chock, särskilt om vi alltid sagt ja och ställt upp tidigare. Å jag älskar det!

Jag älskar att se min vänner börja ta plats! Jag älskar att se dem säga emot och ta en diskussion! Jag älskar att äntligen få se att de värnar om sej själva och ställer upp för sej själva och sin person. Har man inte gjort det innan 40 så är det lixom dax!

Åsa, Annelie, Annika, Malin, Lotta, Anna, Diana – ni är så coola!

 

Jag har väldigt svårt att läsa under terminerna eftersom jag måste ha det helt lugnt runt mej för att fatta vad jag läser. Böckerna läggs alltså på hög under vintern och sedan slukar jag dem under vintersemestern och sommaren. Den här sommaren har jag förutom en massa kok- och faktaböcker – även plöjt tre väldigt olika romaner som jag vill berätta om.

Först tog jag tag i ”Nej och åter Nej” av Nina Lykke som är en av de nominerade till Årets Bok. Boken handlar om Ingrid och Jan som har varit gifta ganska länge. Sönerna är vuxna och uppför sig som hotellgäster. För Ingrid har både familjelivet och jobbet som lärare mist sin glans. Jan, däremot, har blivit befordrad och drömmer om sin femton år yngre kollega Hanne. Hanne som i sin tur är i färd med att bli förbisprungen på familjefronten när väninnorna gifter sig och skaffar barn.

Det är en underhållande roman om medelålders medelklass och dess problem med kärleken, driften och meningen med livet. Den är välskriven och ibland riktigt rolig, ändå får jag lite ont i magen när jag läser den. Jag inser ju att många känner som Ingrid men inte orkar eller tvingas göra något åt det. När jag slog igen boken visste jag inte om jag tyckte om den eller inte och det vet jag fortfarande inte. Den känns alldeles för nära verkligheten på något sätt. Inte min verklighet, men ändå…

Sen satte jag tänderna i ”Världen utan dig” av  Jill Santopolo som jag fick förra hösten, men inte riktigt orkat med förrän nu. Boken handlar om Lucy och Gabe som möts första gången  den 11 september 2001, mitt under pågående terroristattack i New York. De blir hejdlöst förälskade och bestämmer sig båda för att inte kasta bort sina liv. Även om de inte får ett liv tillsammans så följs de åt under hela livet på olika sätt. När Gabe blir fotograf i Mellanöstern gör Lucy karriär, bildar familj och skapar sig ett liv i New York. Det är en roman om kärlek, drömmar, begär, svartsjuka, svek och försoning. Om vad vi är villiga att offra för kärleken och om hur långt vi kan gå för att följa våra drömmar.

Den här boken tyckte jag väldigt mycket om! Även om allt är påhittat (tror jag) så är det ämnen som berör mej. Hur man förändras som person när något stort inträffar. Hur viktigt det är att välja sin väg och följa sina drömmar, men kanske på bekostnad av något viktigt. Vad är egentligen viktigt? Jag ska nog leta fram fler av Jill Santopolos böcker, jag gillade hela hennes sätt att skriva.

Nu senast tog jag till slut fram ”En hel vanlig familj” av Mattias Edvardsson som jag inte riktigt orkat bläddra i förrän nu. Jag insåg redan när jag fick den att det skulle bli en bladvändare… och det blev det! Boken handlar om den där helt vanliga familjen, som är som alla andra. Pappa Adam är präst, Mamma Ulrika är jurist och tillsammans har de den 19-åriga dottern Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro perfekt. Men en dag raseras allt. Stella anklagas för mord och hamnar i häktet. Boken är uppdelad i tre delar, i varje del får man följa var och en av familjens medlemmar under utredning och rättegång. Bit för bit avslöjas sanningen om vad som egentligen hände.

Jag är fast från sida 1! Som gammal nämndeman är ju detta mumma för mej, att både frossa i facksnack och att försöka hitta felaktigheter i texten. Men jag hittar inte särskilt mycket, Edvardsson har gjort en grundlig research och vet vad han snackar om. Man får lite egna funderingar… bland annat hur långt man är beredd att gå för att skydda sina barn och sin familj. Detta är en bok helt i min smak!

Jag har en hel byrålåda full med pocketböcker. Sånt jag samlat på mej, tar med på semester och lämnar kvar på hotellen. Jag hinner nog inte läsa någon mer roman den här sommaren, men har en massa annat som jag borde kolla igenom och skriva om. Häng med på Du i Fokus om du är nyfiken, där finns en alldeles ny recension av Paolo Robertos nya kokbok  🙂

 

När det var utlovat regn och molnen hängde tunga utanför huset bestämde jag att förfallet inomhus nått sin kulmen. Med klädhögar som skulle imponera på vilken tonåring som helst och dammråttor stora som flodhästar var det dax! Med ångmopp och ett glas vin tog jag äntligen tag i städningen!

Det känns som jag knappt varit inomhus sedan i början på maj när solen kom. Jag har tagit vara på så mycket som möjligt att det vackra vädret och hängt med hunden i poolen nästan varenda dag. Att städa ligger aldrig högt upp på min lista, nu har det legat längre ner än någonsin. Typ icke-existerande 🙂

Men när man inte kan lägga något mer ovanpå klädhögen utan att det trillar ner på golvet och man vaknar täppt i näsan varje morgon – då måste man lixom göra något. Så i väntan på regnet tog jag tag i katastrofen. ALLT i sängarna tvättades, lakan, madrasser, kuddar och täcken. Golvet ångmoppades och kläderna las där de ska ligga och i tvättkorgen förstås. 3-4 timmar senare var jag färdig, på mer än ett sätt. Å så nöjd!

Till och med pälsbollens låda är rengjord, inte lådan – men överdraget. Lådan finns där för att han ska komma upp i sängen. Det är inte så lätt att vara nästan 12 år och halvblind, då kan man behöva lite hjälp ibland.

Vi kommer sova såååå gott inatt! Sovrummet är rent, sängen är ren. Så det blir en dusch ikväll, man kan ju inte lägga sej skitig i en ren säng. Vad har ni gjort idag? Väntat på regnet? Eller kanske lyssnat på regnet? Berätta!