Kollar in höstens trender

Kollar in höstens trender

När man håller på med media, skriver eller är sk influencer, så lever man en säsong i förväg. Just nu är det vår ute, men vi har under veckan kollat in höstens trender. Jag säger bara GULT!

Fyra gånger per år är det sk pressdagar, då är det fullt ös i tre dagar. Alla Pr-byråer öppnar upp och visar kommande säsongs trender när det gäller mode, inredning och skönhet. Idag är det tredje dagen och jag känner mej som en stoppad korv av all information och benen är som betongklumpar efter att ha gått runt 15-20 000 steg två dagar i sträck. Idag blir det minst lika många.

Rent praktiskt innebär det att man får ett schema med tider och adresser, sen går man till byrå efter byrå och får vet alla deras nyheter. Man har med sej mängder med pressmaterial hem och ska sedan försöka få någon ordning i allt material så att det går att skriva något vettigt av detta. Nu ligger ju alla nyheter 3-4 månader bort i tiden, så man har ju ganska lång tid på sej att sortera upp all info.

Två dagar är alltså avklarade, den tredje kör igång strax – jag har lite att fixa med först. Men det jag snabbt kan skvallra om är att det är starka färger som gäller till hösten, klart gult, klarblå och starkt rött. Man ska synas helt enkelt! Inget tråkigt svart här inte… eller kanske lyfta upp det svarta med en härlig färg. Fortfarande är det helt ok att ha guld och udda detaljer, typ guld på skorna och mixade material.

Jag har hittat så mycket fina grejer! Ett par sommargrejer var med bland höstsäsongen, bla skor från Deichman. Så läckra!!! Vitt tyg, med lite platå och broderade blommor – vill ha! Moonboots till vintern med guld och blommor. Allt för att liva upp en lång och tråkig årstid!

Jag är inget modefreak alls och klär mej inte alls efter de trender som råder – det syns tydligt när man går runt. Alla andra är sådär coola som i magasinen, inte jag… jag kör det som är bekvämt… kan ju inte gå 15 000 steg i klackar direkt… och vill ju inte frysa, så tunna vårkavajer och jackor är lixom inte för mej förrän det är 20 grader varmt. En bar mage på mej skulle förmodligen skrämma bort alla runt omkring… Men skriva om det kan jag!

Bara ut och jaga nyheter igen, sista dagen för den här gången. Inom kort finns allt i Du i Fokus! Men redan nu finns en del på instagram @marlenerinda – häng med där  🙂

 

Är du också ensam i din diagnos?

Är du också ensam i din diagnos?

*** I samarbete med Medograf ***

Som ni vet så har jag några olika kroniska sjukdomar, bla fibromyalgi och hypotyreos. Sjukdomar som är lite knepiga och svåra att förstå om man inte har dem själv. De dåliga dagarna är svåra att förklara för en utomstående och ibland verkar man nog ganska gnällig och då känner man sej rätt ensam. Jag gör iaf det.

Att träffa, eller iaf ha kontakt med andra i samma situation kan ibland vara avgörande för att man ska orka fortsätta vissa dagar. Därför blev jag faktiskt himla glad när jag såg att det numera finns en sida med forum för olika diagnoser. På Medograf kan man bli medlem gratis och sedan ställa frågor, diskutera och få vägledning av andra med samma diagnoser. Anonymt eller med namn, det väljer man själv. Å det är ju bra att man kan vara anonym om det är känsliga grejer man behöver prata om.

För mej som har diagnoser som dessutom påverkar minnet är det extra bra att man kan ladda ner en app som ger en översikt av mina mediciner och påminner om att jag ska ta dem. Hur bra som helst!

Men sidan är faktisk inte bara för oss med diagnoser, utan även för våra närstående. Genom att höra andra berätta om sin besvär så förstärker det allt som vi redan har berättat. På så sätt kanske det blir lite lättare att förstå oss och hur vi har det. Med Medograf kanske någon känner sej lite mindre ensam, jag hoppas det iaf.

Så gör som jag! Registrera dej gratis och ladda ner appen – den är till stor hjälp för mej, kanske för dej med.

 

 

Matsedel v 15

Matsedel v 15

Efter en ganska lugn period börjar nu en period med lite mer på agendan. Jag tycker inte om att ha fullt i almanackan och gör vad jag kan för att hålla den ren, men ibland lyckas man ju inte. Just den här veckan har vi något som kallas pressvecka, då alla pr-byråer har öppet hus för att visa sina kunders nyheter inför nästa säsong. Det innebär iofs en himla massa steg mellan lokalerna, men även en massa gott att äta och bubbel.

Min strategi för såna här veckor är att sköta mej bra mellan kaosveckorna och sedan göra så bra val som möjligt de här dagarna. Jag har haft ett par veckor när jag skött mat och träning så gott som exemplariskt, nu släpper jag lite på disciplinen för att strama till det igen efter kaoset. På så sätt brukar det bli bra i slutänden. Men fortfarande efter drygt 13 år som guldmedlem kan jag inte slappna av helt, jag går upp i vikt direkt om jag släpper taget helt. Jag vet att det är så, att jag måste ha koll resten av livet – det är bara att gilla läget.

För mej innebär övervikt mer värk, det är därför vikten är så viktig för mej. Den här veckan blir det därför en massa mat med hyfsat låga Smartpoints på kvällarna, så dagarna kan flippa ur lite.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Zucchinipasta med tomatsås 1 SP Flex

Tisdag: Potatis- och tonfiskgratäng 6 SP Flex

Onsdag: Krämig kycklinggryta 3 SP Flex plus pasta

Torsdag: Filégryta med ananas fr 2 SP Flex plus ris

Fredag: Taco med hemmagjord tacokrydda 0 SP för kryddan

Lördag: Kyckling med mozarella fr 3 SP Flex

Söndag: Vitlöksräkor 5 SP plus ris

Gör mycket av filégrytan, kycklinggrytan och vitlöksräkorna – de passar bra i matlådan i frysen. Å gör massor med tacokrydda, för den passar till det mesta  🙂

Ha en riktigt fin vecka!

Ingen lätt match att byta efternamn

Ingen lätt match att byta efternamn

För exakt två år sedan blev vårt nya efternamn godkänt och vi kunde äntligen gå vidare med våra bröllopsplaner. Martin bytte namn direkt, jag skulle byta (ta hans nya namn som tillägg till mitt alltså) iom vigseln. Men vilken jäkla resa det var att komma dit…

Att byta namn är skitenkelt, iaf om man bara ska byta till sin partners. I vårt fall var det lite knepigare än så, vi skulle nämligen komma på ett helt nytt namn först. När man ska komma på ett nytt namn får det inte finnas tidigare, det ska inte kunna förväxlas med ett redan existerande, får heller inte användas av ett företag eller vara kränkande. Detta var de regler som gällde för drygt två år sedan, det är lite annorlunda numera.

Vi lämnade snabbt in ett förslag, men hade inte grepp om det där med företagsbiten då. Det fanns massor med företag som gillade vårt namn och redan hette det. Ett bra namn alltså – Surt! Har man påbörjat namnbytesproceduren så måste man fortsätta, annars sumpar man pengarna man redan betalat in. Så nu började letandet. Vi kollade igenom svenska ordlistan och engelska, men hittade inget som lockade eller som funkade iom reglerna. Vi fortsatte med latinska ordboken och där fanns några ord som var lite kul, men inget vi fastnade för. Nu hade det gått ganska lång tid och vi började få panik. Vi kunde ju heller inte boka bröllopsresa eller ens beställa vigselpapper utan att namnet var klart…

Afrika och Gambia blev lösningen! Först gick vi igenom Wollof, språket som jag pratade när jag bodde där och tycker är ett fint språk med roliga ord. Där fanns några tänkbara, men inte det perfekta. Då gick vi vidare till Mandinka, som är nästa stora språk där och som vår familj pratar. Där fanns fler! Halleluja! Vi skrev upp alla tänkbara ord/namn, smakade på dem och strök vart efter. Till slut hade vi tre förslag som absolut inte fanns som vare sej namn eller företag i Sverige – detta bara måste gå vägen.

Handläggningstiden är 9 veckor, men när man redan är inne i processen går det lite snabbare. Efter några veckor fick vi veta att vårt första förslag var godkänt och nu skulle ligga ute på patentverkets hemsida i fyra veckor så folk kunde opponera sej. Var allt lugnt så skulle namnet godkännas och då skulle Martin heta det direkt. Å så blev det! 7 april 2016 kom beslutet och alla myndigheter hade redan ändrat hans namn. Nu hade vi tre månader på oss att fixa allt till bröllopet, stressen var äntligen över. Fyra månader senare hade vi gift oss, fixat alla papper och hade äntligen ett gemensamt efternamn.

Visst är det kul att ha ett alldeles eget efternamn, men vägen dit var rätt snårig. Martin ville byta namn men fick heller inte ta mitt eftersom det är ett ingift namn. Vi hade alltså inte så mycket att välja på om vi ville ha ett gemensam namn. Att hitta ett nytt efternamn är svårt! Visst kan man pussla med bokstäver från de tidigare namnen, men det är inte jättelätt det heller. På patentverkets sida finns förslag på efternamn, men hur kul är det att ta ett som någon annan kommit på och som inte betyder något för just mej. Det man ska tänka mest på är att vara ute i god tid och inte dra ut på resa i slutprocessen. Det är nämligen knepigt att vara utomlands då eftersom myndigheterna ändrar namnet direkt som det blir godkänt. Är man utanför Sverige då kan det ställa till lite problem.

Att vi fick ett namn från Gambia betyder väldigt mycket för mej. Det är ju där jag har mitt hjärta. Vårt namn Jikita betyder ”hopp” på mandinka och det känns väldigt bra med just den betydelsen eftersom vi startade ett helt nytt kapitel i vårt liv iom bröllopet och verkligen har ett hopp om ett långt lyckligt liv. Man kan ju hoppas på så mycket; en fin dag, ett friskt liv, vackert väder osv, det finns alltid HOPP!

Förr frågade alltid familjen i Gambia hur Martin mådde, nu frågar de hur Mr Jikita mår. De är så otroligt stolta över vårt namn och hade fest i byn till vår ära när vi gifte oss. Snart går vi igenom säkerhetskontrollen för första gången där med vårt gambiska namn, det ska bli väldigt spännande  🙂

 

Helt ok – men inte där jag bor!

Helt ok – men inte där jag bor!

Jag fascineras nästan varenda dag av hur folk resonerar och tänker. Och framför allt vad de uttrycker högt… Alla är så himla PK (politiskt korrekt) så länge det inte drabbar dem själva. Håller ni med?

Självklart tycker alla att våra medmänniskor som har olika psykiska åkommor ska ha ett eget boende där de kan utvecklas och må bra. Självklart tycker man också att det är viktigt att före detta kriminella ska ha ett utslussningsboende så att de kan komma på fötter igen och få en ny chans i livet. Precis som att man förstår att flyktingar måste ha någonstans att bo. Men och det är ett stort MEN… man tycker bara att allt detta är ok – så länge det inte blir i närheten av där man själv bor!!!

Det kan vara hur nödvändigt som helst med tex ett boende för funktionshindrade, men hamnar det i närheten av just mej så är det alldeles fruktansvärt! Såklart ska människor ha en andra chans men lägg för guds skull inte deras boende i närheten av ”vanliga” människor. Å flyktingboende ska vi inte tala om! Herregud! Det vet ju alla att de våldtar alla tjejer som kommer i vägen!

Det här är inget som jag tycker eller tänker, detta är däremot sånt jag hör varenda dag! Vi har nämligen precis fått ett boende för ca 40 flyktingar, bara några meter från mitt hus. Jag går förbi där med hunden varje dag och har sett hur de första flyttat in och hur några av de som bor närmast har förberett sej på olika sätt. Diskussionerna har varit väldigt aggressiva och fientliga, även från folk som inte ens bor här. Ju mer jag hört, desto räddare blir jag – för mina medmänniskor!

Jag är uppriktigt orolig för de som nu flyttat in i flyktingboendet, jag undrar om de verkligen får vara i fred och är säkra. De som bor där har jag ännu knappt ens sett skymten av. När jag gick förbi i förrgår var där ett öppet fönster och en man som hängde över köksbordet med huvudet i händerna. Jag vet inte om han sov eller bara njöt av solen – men han såg väldigt ensam ut. Jag hade förmodligen sagt hej om han tittat upp. I övrigt är det helt tyst i hela det området.

Jag har inget emot olikheter. Bryr mej inte särskilt mycket om tiggare utanför butiker eller på tåget. Vill jag inte ge pengar till dem är det ju bara att skaka på huvudet eller titta bort. Man måste inte bli irriterad och börja gapa som en del gör. Jag tror att olikheter berikar, det är mycket därför jag reser. Att då se mina medmänniskors misstänksamhet och rädsla för detta är beklämmande. Rädda människor är dessutom ofta farliga människor… Många rädda människor i grupp kan göra hemska saker. Dem är jag rädd för!

Vi får väl se vad som händer med våra nyinflyttade grannar och hur många tjejr som faktiskt kommer att bli våldtagna här omkring… jag tror NOLL – iaf inte av dem. Jag är inte ett dugg rädd, däremot är jag rädd för deras säkerhet. Jag har sett krossade fönster, redan innan de flyttade in. Vad kommer att hända nu när de faktiskt bor här?

Jag är så jäkla trött på rasism och fördomar så jag nästan kräks! Det är inte konstigt att det är krig och skit överallt i världen. Hur får vi stopp på detta elände?

 

Blir aldrig helt klar

Blir aldrig helt klar

Jag har en känsla av att aldrig bli helt klar med något som jag gör. Det spelar ingen roll om det handlar om jobb eller hushållsarbete – jag blir aldrig helt klar!

Ta bara det här med städning. OM, jag säger OM, jag lyckas städa och röja ett rum helt och hållet, så blir det kaos någon annanstans. Att ha hela hemmet både röjt på grejer och i ordning finns inte – men det är en dröm och det måste ske senast i juli!!! Då får vi nämligen besök som ska bo här några dagar.

Jag har röjt här hemma i drygt ett år, håller på med en sk dödsstädning. Det innebär att jag rensar ur grejer som vi helt enkelt inte använder, behöver eller som bara samlar damm. Hittills har det blivit ett berg av fulla flyttkartonger, vi hade två loppisar förra sommaren och blev av med lite. Hela mitt träningsrum är fyllt med kartonger och jag blir snart galen på riktigt. Så nu har jag bestämt att det blir loppis igen i maj – nu ska grejerna bort!

Men det räcker ju inte med en loppis, det finns mängder med nya grejer att lägga i nya kartonger… tyvärr… Så kampen fortsätter och som det känns nu blir jag aldrig färdig. Mardrömmen är att flytta… och jag har en plan om att flytta om kanske 10-12 år… då MÅSTE huset vara röjt! Nu låter det som vi bort i en 18-rummare typ… vi har 98 kvadrat  🙂

Det var städningen… sen har vi jobb… mailen fylls ständigt. Medan jag går igenom mailen och markerar det som är intressant kommer det mer… tar jag en dag att bara rensa och svara på och skriva texter så har jag kommit efter med att kolla in nyheter. Går jag igenom nyheter så kommer jag efter med mailen. Ägnar jag tid åt bloggen kommer jag efter med magasinet och vice versa. Ägnar jag tid åt både bloggen och magasinet ser hemmet snart ut som ett bombnedslag… Å skulle jag jobba ute i trädgården en dag… jag ni fattar själva…

Jag fattar inte hur folk gör??? Hur gör man för att ha en städat och prydligt hem??? Sover man inte??? Jag tycker att jag pysslar, plockar och fixar konstant. Samtidigt så skriver jag också konstant, det blir lite kluvet… men så måste ju alla ha det? Å jag har inte ens några hemmaboende små barn att skylla på…

Så nu vill jag höra från er: Har ni det likadant? Känner ni också att ni tappar greppet ibland? Å ni som är ikapp med både jobb och hem, hur gör ni? Sover ni aldrig? Är ni sönderstressade eller är ni sådär härligt avslappnade som jag skulle vilja vara i ett prydligt hem. Hur gör man? Jag behöver tips!

Hjälp!!!

Alla andra planer försvann med dagens dödsbud

Alla andra planer försvann med dagens dödsbud

Jag har en lång lista på inlägg som jag måste få ur mej, men den listan la jag snabbt åt sidan när jag nåddes av dagens dödsbud. Beskedet om att Barbro, Lill-Babs, lämnat oss var en spark i magen kan man nog säga och överskuggar just nu allt annat. Hon är en av de trevligaste och mest ödmjuka människor jag någonsin träffat.

Under mina 48 år på jorden har jag mött många offentliga personer. Det har varit artister, skådisar, musiker, tv-personligheter, idrottsmän, företagsledare, kungligheter och en massa annat. De flesta har bara passerat, men några har stannat kvar i hjärtat. En av dem är just Lill-Babs som hade den unika egenskapen att få ALLA att känna sej sedda och viktiga just där och just då. Hon hade alltid ett vänligt ord och en kram över.

Jag hade förmånen att träffa henne flera gånger och när jag för 20 år sedan bokade hela Filmstaden för en stor familjefest ställde hon upp utan tvekan. Barbro var en av dem som stöttade min kamp att vara hemma med barnen och som gjorde vad hon kunde för att hjälpa mej och alla andra som hade den önskan. Just den här gången ställde hon och Malin upp som domare i en teckningstävling där hundratals barn skickat in sina bidrag. Det blev en otroligt härlig dag med gratis filmvisning, show med Pippi och ett enormt ballongsläpp. Detta var den 15/5 1998 – vilken härlig dag vi fick!

Sedan dess har vi setts lite då och då på olika event och jobb. Och det jag slogs av varenda gång var just hennes otroliga vänlighet. Hon var vänligheten personifierad och jag vet ingen som har något ont att säga om henne. Barbro kunde skicka blombud spontant en tråkig tisdag, bara för att… eller dra iväg ett sms med ett hjärta. Hon var ren och skär kärlek, vänlighet och ödmjukhet.

Jag träffade henne senast i höstas på Kristallengalan, väldigt snabbt på röda mattan när jag jobbade. Hon kom tillsammans med den andra vänligaste personen i Sverige, nämligen Bert-Åke Varg och underbara Marianne Mörk. Trion skrattade sej igenom den låååånga mattan och gav alla fotografera vad de ville ha och jag fick en kram på slutet.

Det är inte många kvar nu av de där riktigt stora personligheterna. Jag tänker inte räkna upp de som är kvar, det blir för makabert… men jag fasar för de närmaste åren kan man väl lugnt säga. Sverige har redan blivit lite gråare och kommer att bli ännu mer med tiden. Det är några som lyst upp vårt land lite extra och där är förstås Barbro en av de starkast lysande stjärnorna.

Jag är mer berörd än jag varit på länge, och idag går förstås tankarna mest till de närmaste. Barbro – Lill-Babs – jag glömmer dej aldrig. Vi är många som aldrig glömmer dej. En stor stjärna har slocknat.

Matsedel v 14 – April är här!!!

Matsedel v 14 – April är här!!!

Första vårmånaden var ju inget vidare. Nu är april här och jag hoppas enormt mycket på den månaden, särskilt när det gäller vädret. Nu måste det ju komma lite värme!

Påsken var lugn för oss, vi tog långa promenader och satsade på oss själva och vår hälsa. Vågen gav oss ett litet minus som tack, så det är väl bara att fortsätta. Jag fick in tre pass på gymmet förra veckan, det ska jag nog lyckas med den här veckan också. Det är fortfarande helt lugnt i min almanacka, men inte så länge till. Nästa vecka är det kaos igen…

Veckans matsedel är en riktig höjdare! Allt är såååå gott!

Här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med zucchini och fetaost 3 SP Flex plus pasta

Tisdag: Fisk i ugn med kräftzatziki 3 SP Flex plus potatis

Onsdag: Pastalåda med kyckling 9 SP Flex

Torsdag: Krabb- och räkgratäng 7 SP Flex

Fredag: Fläskfilegryta med champinjoner och spenat 6 SP Flex plus ris

Lördag: Kycklingcurry med mango 3 SP Flex plus ris

Söndag: Moussaka fr 3 SP Flex

Äntligen får jag sätta tänderna i min favoritmat igen! Moussakan är to die for!!! Gör massor och lägg i frysen. Pastalådan, Krabbgratängen, Fläskfilegrytan och Kycklingcurryn passar bra i matlådan, så gör lite extra.

Ha en riktigt fin vecka, nu är det bara drygt två månader kvar till midsommar  🙂

Biggest Loser Sverige börjar snart igen

Biggest Loser Sverige börjar snart igen

Snart kör Biggest Loser Sverige igång igen. Ett intressant program när det gäller folks förmågor, det sociala spelet och en massa annat. Men även om deltagarna går ner i vikt, så är det en fejkad verklighet…

Jag har följt Biggest Loser både i England, USA, Australien och Sverige. USA och Australien har bästa och vettigaste koncepten tycker jag. Tyvärr var det länge sedan de visades, så nu får jag nöja mej med den svenska versionen. Den säsong som börjar 9 april  spelades in förra året, jag var på finalinspelningen och vet alltså redan hur det gick och vem som vann. Men det får jag förstås inte tala om  🙂

Jag känner flera som varit med föregående säsonger och de har berättat en del om hur det fungerat med mat, vägning, träning och inspelning. Jag har jämfört det med våra medlemmars framgångar, jag jobbade trots allt på Viktväktarna i 14 år. Jag har sett både skillnader och likheter, men framförallt har jag lärt mej en hel del.

Deltagarna i Biggest Loser lever i en bubbla där på slottet, det kan vi väl vara överens om. De är isolerade från omvärlden, får hjälp med kosten, behöver inte gå till jobbet och har ingen familj eller annat som ”stör”. De tränar 8-9 timmar om dagen, har PT, läkarteam och en massa annat. Deras kroppar är oftast i ett bedrövligt skick när de kommer dit och att då träna som de gör känns inte helt ok för mej, men läkarna har ju sagt att det är det. De tappar kilon varje vecka, men det har även hänt att de inte tappat något alls och tom gått upp – DETTA är en gåta för mej när man har all den hjälpen.

Våra medlemmar hade ingen hjälp med kosten, mer än tipsen vi gav dem. De hade arbeten att sköta, en familj att ha hand om och ett hushåll som behöver underhållas. Trots alla ”störmoment” gick de allra flesta ner stadigt, vissa flera kilo i veckan – precis som deltagarna på slottet (som har massor med hjälp).

Problemet med program som Biggest Loser är att de som kör igång ett viktminskningsprogram förväntar sej att de ska gå ner i samma takt som de på slottet. Men de har ju inte samma förutsättningar!!! Ändå blir de besvikna när de ”bara” går ner något kilo eller mindre första veckan. Biggest Loser är ett intressant program, men förstör förväntningarna för den som försöker gå ner i vikt på egen hand. Vi utanför slottet står inte under ständig läkarkontroll. Vi har ingen som handlar vår mat och hjälper oss att räkna kalorier. Vi har ingen PT eller ett gym i grannhuset som bara står och väntar på oss. Vi ska fixa ALLT på egen hand, har frestelser runt oss och ska samtidigt sköta livspusslet.

Vi måste ha detta i bakhuvudet när vi ser programmet! Vi kan inte förvänta oss att gå ner i samma takt, det är inte rimligt! Att få ihop livspusslet och samtidigt överhuvudtaget få ett minus är inget mindre än en bragd och något att vara stolt över. Storleken på minuset är faktiskt inte viktigt, så länge det går neråt vecka efter vecka i en hyfsat stadig takt.

Deltagarna i Biggest Loser går i de allra flesta fall upp direkt när de lämnar slottet, inte konstigt att de är panikslagna när de åker ut. Någon sa att han gått upp 15 kilo första veckan hemma, hur galet är inte det?! Man har ju ändrat allt och sedan ska man ändra allt en gång till. Hur mår kroppen av det?

Var inte besviken över det där lilla minuset, var istället stolt över att det är ett minus. Och som jag brukar säga: Bragden är inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där. Vi vill väl alla ha en hälsosam och beständig viktminskning, inte någon kur och sedan gå upp allt igen?

 

All Inklusive eller ej?

All Inklusive eller ej?

Jag har varit med i en intressant diskussion i en resegrupp på Facebook. Diskussionen handlar om All Inklusive och allt som detta innebär. Det blev så intressant och faktiskt lite upprörda känslor också, så jag bara måste nysta lite i det själv.

All Inklusive är alltså när man åker på en resa där allt är inkluderat. Detta handlar oftast om charterresor, men faktiskt även när man åker på kryssning. På kryssningar i tex Medelhavet och Karibien har man oftast inget val, det ingår vare sej man vill det eller ej. När man reste på charter förr valde man mellan frukost, halvpension eller helpension – dessa begrepp finns knappt längre. Numera är det inget eller all inklusive, typ…

Förr var jag totalt emot allt vad all inklusive innebär, bla för att jag inte litade på mej själv. Jag trodde maten skulle vara dålig, att jag skulle äta precis hela tiden och alldeles för mycket, bara för att jag kunde. Vi valde medvetet bort det, trots att de resorna var billigare, bla för att barnen inte skulle springa och äta glass dygnet runt. Det kändes helt enkelt inte ok att ha tillgång till mat, dryck och snacks hela tiden. Särskilt inte om man som vi jobbade med viktnedgång och försökte hålla vikten själva.

Samtidigt så tycker jag inte om att gå iväg varje måltid, leta efter alternativ som passar alla osv. Det tar faktiskt en hel del tid om man är flera stycken. Man ska titta på menyn, beställa maten, vänta på maten och sedan vänta på att betala. Tid man faktiskt spar och kan ägna åt annat när man redan har allt förbetalt och äter på hotellet. Sånt tänkte jag inte på tidigare, jag var ju inte ens intresserad av det alternativet.

Efter hundratals resor med barn blev det dax för mej och Martin att resa ensamma. Det var helt plötsligt bara vi två. Vi hade inte haft en ordentlig semester på länge pga en massa olika omständigheter och ville bara vara helt lediga. Vi ville ha sol, värme och bara ligga på en solsäng och läsa i två veckor Vi ville helt enkelt slippa tänka. Vi valde Egypten och ett ställe där det inte fanns särskilt många ställen att äta på och började fundera på all inklusive. Skulle vi gå emot allt vi trodde på och testa? Ja, det skulle vi! Och det gjorde vi och blev nöjda.

Det var faktiskt urskönt att slippa gå iväg och välja matställe varje kväll. Hotellet serverade en gigantisk buffé, med säkert 30 olika rätter. Allt fräscht, vällagat och gott. Här fanns även vegetariska alternativ och en stort salladsbord. Varje dag bytte man rätter och allt var precis lika gott som dagen innan. Alla våra fördomar kom på skam. Å vi åt faktiskt inte hela tiden heller, fast vi kunde. Vi bestämde oss helt enkelt innan att det var en rätt och en portion som gällde per måltid. Så istället för att svulla och gå upp, gick vi faktiskt ner i vikt. Salladsbordet och frukterna var ju så otroligt fräscha och goda.

Som vi kopplade av de här veckorna. Vi åkte på en helt fantastisk utflykt till Luxor och gick långa promenader varje dag och utforskade vårt närområde. Så vi såg en hel del även om vi hade maten ingående i priset. Annars kan man ju tänka att när man ändå har allt så behöver man inte lämna hotellet, men så är inte vi. Vi ser och upplever ändå. Precis som vi gjorde på Kap Verde nu senast, vi valde faktiskt all inklusive igen eftersom vi hört att det inte fanns så många matställen att välja på. Nu fanns det iofs det, men vi var nöjda med valet ändå. All inklusive är inte så dumt alls faktiskt, särskilt om man som jag inte är särskilt intresserad av mat. Det är lixom bara energi…

Argumenten emot all inklusive är bla att landet man besöker och lokalbefolkningen inte får ut något av det. Å det kan väl ligga något i det, även om det nog ger en del nya jobb också. Men reser vi för vår egen skull eller landet vi besöker? Jag tror att de flesta reser för sin egen, för att komma bort och bara koppla av. Den som reser för landets skulle åker nog inte ens på charter… Jag tycker inte att något alternativ är fel. Allt beror ju på syftet med resan. När jag åker iväg för att skriva om en plats så upplever jag förstås både landet, sevärdheter, kultur och mat. Men numera när jag åker privat för att bara koppla av, då är det inte så dumt ändå att ta all inklusive. Jag blandar och tar det som passar bäst för stunden. Jag förstår varför man gör både det ena och det andra.

Vad jag inte tycker om är när någon säger att det ena eller andra alternativet är fel. Ska vi vara helt krassa så är det väl värst om det inte kommer några turister alls, eller? Å ska vi vara miljömedvetna och allt annat politiskt korrekt, så ska vi nog inte resa alls… flyg förstör, tåg förstör, bilar förstör, människor förstör… Oavsett vart vi åker, hur vi åker dit och hur vi bor så bidrar vi iaf en del till landet oavsett om vi äter på samma hotell varenda dag eller går ut och äter. De flesta av oss gör ju trots att något mer på sin semester än bara hänger vid poolen.

Nu är jag otroligt nyfiken på hur du reser och vad du tycker om all inklusive. Har du testat? Jag tyckte och tänkte väldigt mycket innan som inte stämde… har du upplevt samma sak? Berätta!