Jag orkar knappt skriva det här, men känns som nödvändigt att på något sätt avsluta sorgeåret. Idag är det ett år sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll och pussade honom på nosen sista gången. Ett år, fortfarande gör hjärtat ont.

Den lilla borderterrierkillen kom till oss onsdagen den 1/4 2007 och fick namnet Baileys. Han blev direkt medelpunkten i vår familj och alla som träffade honom älskade den lilla tokstollen. Han charmade alla.

28/8 2020 hade han varit kräksjuk ett par dygn och vi kände att han orkar inte mycket mer. Sedan en tid tillbaka hade han blivit påtagligt äldre i sättet och nu var livsgnistan i stort sett borta. Buset i ögonen fanns inte längre. I samråd med veterinär, som kände honom, tog vi vårt livs jobbigaste beslut. Han skulle slippa lida.

Vi fick helgen på oss att ta avsked. Medan pälsbollen själv låg i soffan ute på altan och mådde hyfsat bra, med alla som kom och hälsade på och bara brydde sej om honom, hade vi helvetet på jorden. Hur tar man avsked av det finaste man har? Hur tar man den sista promenaden utan att bryta ihop? Hur kan man ens sova sista natten? Hur överlever man bilresan till och från veterinären den där sista gången?

• 

• 

• 

På nåt jäkla sätt går det. Men det kommer väldigt mycket tårar, nu med… Man tar den sista promenaden, går långsamt och låter pälsklingen bestämma. Han lät oss sova sked nästan hela sista natten, han som nästan slutat sova i vår säng. Och visst kunde vi bett veterinären komma hem till oss, men vi ville ha ett levande minne av honom i vår hem – inget annat. Så vi packade i oss i bilen, men nu fick han sitta i husses knä istället för bak i buren. Sen låg vi tillsammans på golvet hos veterinären, medan han långsamt försvann ifrån oss. Att åka därifrån var något av det svåraste jag gjort. Kopplet slängde vi i papperskorgen på vägen ut.

Jag har gråtit så jag tappat andan. Så jag nästan fått panik. Jag trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. Jag trodde aldrig att jag skulle sluta sörja honom. Det tog ett par veckor, tills vi fick hem hans urna faktiskt, innan det värsta var över. Sen blev sorgen mindre vass för varje dag som gick. För saknaden och sorgen försvinner aldrig, den blir bara lite mindre vass. Men efter ett tag blir de bra dagarna fler än de dåliga.

• 

• 

• 

Nu har det gått ett år. Saknade är fortfarande påtaglig. Huset är lixom inget riktigt hem utan pälsbollen. Vi har gjort om i vardagsrummet och bla slängt ut soffan som vi myste i. Då behöver vi iaf inte påminnas om det varje tv-kväll. Nu har vi två massagefåtöljer istället och inte ens någon soffa att mysa i. På golvet ligger fluffiga mattor som han hade älskat, men eftersom han ofta var dålig i magen (och kräktes mycket) valde vi bort såna.

Han älskade att ligga på trappen på baksidan. Där satt vi och åt frukost tillsammans så fort vädret tillät. Den är också borta nu. Där finns istället ett stort trädäck och snart en ny trapp, med gott om plats att ligga på. Han hade älskat det. Ingen kunde njuta som vår pälsboll.

Trots att Baileys är otroligt saknad, och hemmet inte är komplett utan hund, så blir det ingen ny. Ingen kan såklart ersätta honom. Däremot blev det en husbil, som han inte alls hade trivts i. Livet går trots allt vidare, även om det var helt omöjligt att se den där dagen förra året. Jag slutade gråta, men med ett och annat återfall… och jag är faktiskt glad igen. Idag lever vi ett helt annat liv, som också är bra – men på ett annat sätt. Vår pälsboll glömmer vi aldrig!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram