1 år har gått…

1 år har gått…

Jag orkar knappt skriva det här, men känns som nödvändigt att på något sätt avsluta sorgeåret. Idag är det ett år sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll och pussade honom på nosen sista gången. Ett år, fortfarande gör hjärtat ont.

Den lilla borderterrierkillen kom till oss onsdagen den 1/4 2007 och fick namnet Baileys. Han blev direkt medelpunkten i vår familj och alla som träffade honom älskade den lilla tokstollen. Han charmade alla.

28/8 2020 hade han varit kräksjuk ett par dygn och vi kände att han orkar inte mycket mer. Sedan en tid tillbaka hade han blivit påtagligt äldre i sättet och nu var livsgnistan i stort sett borta. Buset i ögonen fanns inte längre. I samråd med veterinär, som kände honom, tog vi vårt livs jobbigaste beslut. Han skulle slippa lida.

Vi fick helgen på oss att ta avsked. Medan pälsbollen själv låg i soffan ute på altan och mådde hyfsat bra, med alla som kom och hälsade på och bara brydde sej om honom, hade vi helvetet på jorden. Hur tar man avsked av det finaste man har? Hur tar man den sista promenaden utan att bryta ihop? Hur kan man ens sova sista natten? Hur överlever man bilresan till och från veterinären den där sista gången?

På nåt jäkla sätt går det. Men det kommer väldigt mycket tårar, nu med… Man tar den sista promenaden, går långsamt och låter pälsklingen bestämma. Han lät oss sova sked nästan hela sista natten, han som nästan slutat sova i vår säng. Och visst kunde vi bett veterinären komma hem till oss, men vi ville ha ett levande minne av honom i vår hem – inget annat. Så vi packade i oss i bilen, men nu fick han sitta i husses knä istället för bak i buren. Sen låg vi tillsammans på golvet hos veterinären, medan han långsamt försvann ifrån oss. Att åka därifrån var något av det svåraste jag gjort. Kopplet slängde vi i papperskorgen på vägen ut.

Jag har gråtit så jag tappat andan. Så jag nästan fått panik. Jag trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. Jag trodde aldrig att jag skulle sluta sörja honom. Det tog ett par veckor, tills vi fick hem hans urna faktiskt, innan det värsta var över. Sen blev sorgen mindre vass för varje dag som gick. För saknaden och sorgen försvinner aldrig, den blir bara lite mindre vass. Men efter ett tag blir de bra dagarna fler än de dåliga.

Nu har det gått ett år. Saknade är fortfarande påtaglig. Huset är lixom inget riktigt hem utan pälsbollen. Vi har gjort om i vardagsrummet och bla slängt ut soffan som vi myste i. Då behöver vi iaf inte påminnas om det varje tv-kväll. Nu har vi två massagefåtöljer istället och inte ens någon soffa att mysa i. På golvet ligger fluffiga mattor som han hade älskat, men eftersom han ofta var dålig i magen (och kräktes mycket) valde vi bort såna.

Han älskade att ligga på trappen på baksidan. Där satt vi och åt frukost tillsammans så fort vädret tillät. Den är också borta nu. Där finns istället ett stort trädäck och snart en ny trapp, med gott om plats att ligga på. Han hade älskat det. Ingen kunde njuta som vår pälsboll.

Trots att Baileys är otroligt saknad, och hemmet inte är komplett utan hund, så blir det ingen ny. Ingen kan såklart ersätta honom. Däremot blev det en husbil, som han inte alls hade trivts i. Livet går trots allt vidare, även om det var helt omöjligt att se den där dagen förra året. Jag slutade gråta, men med ett och annat återfall… och jag är faktiskt glad igen. Idag lever vi ett helt annat liv, som också är bra – men på ett annat sätt. Vår pälsboll glömmer vi aldrig!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

10 tankar på “1 år har gått…

  1. Förstår precis vad du går igenom. Saknar min border collie fortfarande, och det har gått 11 år sen nu. Får kämpa med tårarna varenda gång jag ser en ”Tessie” hund fortfarande.

  2. Det är så hemskt när man måste ta farväl av en pälskling men samtidigt vill man inte dra ut på deras lidande för att ha kvar dem en stund till.❤

  3. usch förstår er saknad det är hemskt. jag modde böttre o skaffa en ny nör min förra dog. det blev för tomt för mig. ja men du vet din lille going mår bra i hund himmlen nu 💕

  4. beklagar sorgen fina du, man kommer så nära och får en så fin och unik relation till sina små fyrbenta vänner och alla djur man äger lever alltid kvar i en själv i ens minnen och alla har sin plats i hjärtat kvar hos en ❤

  5. Hittade din blogg precis idag. Läste om din fina älskade Bailey. Det berörde mig så djupt, då vår familj den 25 augusti i år, tvingades ta farväl av vår älskade Theo. Han var familjens glädje, solsken och spelevink i form av en Wheaten-terrier. I 12 år och 2 månader fick vi ha honom med oss. Trots flera undersökningar och 5 olika mediciner blev hans sjukdom (förmodad hjärntumör) och kognitiva beteendeförändring pga det, vilket visade sig i separationsångest, oro, hjärtklappning och att han inte kunde sova på nätterna-flåsandes, vankades ,rädd, hjärtsvikt vilket slog ut honom totalt på dagen. Hela sommaren anpassade vi oss, både gällande promenadsträcka- han som alltid älskat vandra med oss, lämnade inte honom ( är liksom ni tacksam över att kunnat jobba hemifrån i 1 1/2 år) han fick den bästa sommaren, men beslutet och tiden har varit fruktansvärd. Känner igen paniken inför beslutet, inför dagen. Nu är det bara tomt så tomt här hemma. Barnen har under åren blivit vuxna och flyttat hemifrån och känslan är verkligen att jag inte nu är behövd på samma sätt längre. Har självklart på många sätt mycket att vara tacksam för familj, man, vänner och jobb . Trots det känns det verkligen tomt och saknaden efter Theo är enorm, håller med har aldrig någonsin känt någon så stark; bottenlös sorg. Alla ens rutiner är helt borta. Det kommer ta lång tid att läka. Jag har också en sån stor skuld, gjorde vi rätt, kunde vi gjort något annat, han hade ju vissa goda stunder. Logik och känslor är inte riktigt i balans med varandra. Det enda man vill är ju att backa bandet-få igen tiden, kunna krama om sin vovvis, känna in hans doft och päls, höra hans tassande och dela en korvbit med honom❤️ Liksom du kommer Theo vara vår one and only : dels för att det aldrig kommer finnas någon som honom, dels för att vårt liv framöver inte kommer vara anpassat för ett hundliv men också för att jag ALDRIG skulle klara av en sådan sorg igen. Ursäkta för långt inlägg men du berörde mig så djupt och det kändes så gott att veta att fler känner och känt likadant, vissa dagar har jag tänkt att jag är knäpp. Det talas och skrivs alldeles för lite om sorgen efter sin hund. Så stort tack ❤️ Theo, Bailey och allas regnbågshundar kommer alltid finnas i våra hjärtan🐶🐾//Kristin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *