Drygt halva januari har passerat och det är 18 dagar sedan en del av er gav nyårslöften av olika slag. De allra flesta har lovat att träna mer, gå ner i vikt eller att sluta röka. Hur har det gått då?

Jag är en av dem som alltid lovar samma sak, det gör jag å andra sidan varje dag året om – så jag kallar det inte ens för nyårslöfte. Mitt eviga löfte till mej själv är att bli snällare mot mej själv. Det kan man lixom aldrig bli för bra på. Det är inte så lätt att hålla! Men det går bättre och bättre.

Efter två veckor är det fortfarande ganska enkelt att hålla sin nya inriktning, iaf om det handlar om viktnedgång och träning – det nya livet ger fortfarande synliga framsteg och har inte krånglat till sej så mycket i vardagen än. Handlar det nya livet om att sluta röka, så blev det förmodligen knepigt bara efter några timmar…

Men redan om ett par veckor så kommer man möta på motstånd. Framstegen är inte lika synliga, man kanske blir sjuk, stressen kommer krypande och det börjar helt enkelt bli tråkig att göra en massa uppoffringar. Men måste man det då? Göra uppoffringar alltså. Jag tycker kanske inte det, inte så stora iallafall.

De allra flesta av oss kör igång vårt nya liv i 180 och gör förändringar på alla fronter. Man tar bort livsmedel och lägger till träning sju dagar i veckan. Klart det inte håller! De livsmedel man tar bort är ofta det man tycker mycket om (det var kanske därför man gick upp i vikt) och tränar man mycket från att ha varit helt stillasittande så kommer sjukdomar och skador som ett brev på posten (inte postnord). Livet trasslar till sej och man tappar gnistan.

Mitt knep är att ta små steg. Att göra små förändringar, inte ändra allt på en gång. Föra in det nya livet i det gamla och byta ut dåliga vanor mot bättre. Att börja med vardagsmotion tills den blir en vana, ta lite längre promenader, lite raskare och till slut kanske man tom vågar sej på att börja jogga lite. Vill man bli snabbare och hålla sej skadefri, kanske springa lopp, då behöver kroppen muskler så man kanske vågar sej iväg till gymmet. Jag ser det på lång sikt, nästa nyår kanske ni kan kalla er för löpare?

Jag brukar säga att vi äter oss ner i vikt och tränar för att orka bli äldre. Maten är avgörande när det gäller att gå ner i vikt, det visar varenda undersökning. Man måste ligga på ett underskott för att släppa vikt. Men tränar man mycket och då menar jag MYCKET, så behöver kroppen mer energi – annars förbränner man muskler och det är ganska dumt. Då gäller det att äta lite mer och smart. Detta kan man prata med en PT om, eller kolla in vad Olga (Mammafitness) säger.

Många säger att de tappar motivationen och har svårt att hitta motivation. Jag anser att motivation inte finns utan bara är ett hjärnspöke. OM motivationen var så viktig, så skulle många aldrig gå till jobbet… Det jag menar är att vi går till jobbet oavsett hur roligt eller tråkigt det än är, det ska lixom bara göras. Vi gör det bara! Precis så är det med vikten eller träningen också, eller för all de allt vi gör! Mitt mantra är: Fucking gör det bara! Det är lixom bara att köra på, utan att tänka. Så småningom går det automatiskt.

Med mina knep och sätt att tänka rasar man inga 2-3 kilo i veckan, men man står ut i längden. Å det är väl det vi vill? Vi vill ju inte gå ner snabbt och sen gå upp allt igen. Vi vill väl gå ner och sedan hålla den nya vikten, eller hur? Bragden är inte att gå ner snabbt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där.

Så hur går det för er? Kommer det vara sista gången ni började om?