Två gånger om året åker Martin iväg med jobbet några dagar och det tycker jag är jätteskönt. Jag gillar att skrota runt ensam utan att ta hänsyn till någon annan än mej själv. Nu har han varit borta sedan i torsdags och nu räcker det!

För ungefär 12 år sedan avskydde jag min ensamhet. Efter 10 år som ensamstående morsa och mängder av ensamma kvällar och helger (förutom barnen förstås) så var det mest förenat med stor ångest att sitta där när barnen hade somnat eller var hos sin pappa. Det var så Baileys kom in i bilden, vår hund alltså – inget annat 🙂

2007 flyttade pälsbollen Baileys in hos oss, bla för att minska min ensamhet och lära barnen ansvar. Han har betytt allt! Den stackars hunden har många liter tårar i sin päls… Med Baileys kom promenaderna, glädjen, myset och goset. Att sitta där och peta i hans päls är ren terapi. Ensamheten blev inte alls lika tung, även om den fanns kvar.

Men så trillade Martin ner från ingenstans och helt plötsligt var jag inte ensam längre. Det var såååå konstigt! Jag hade redan accepterat att bli gammal och leva ensam resten av livet, trots att jag bara var 38 år. Men det kanske är så att när man accepterar sin situation så händer något? Så var det iaf för oss båda.

Han flyttade in hos oss nästan direkt, vi jobbade tillsammans och träffades 24/7 – vilket var helt fantastiskt och underbart. Så hade vi det i 6 år innan han sadlade om och fick ett annat jobb. Jag blev ensam på dagtid och trivdes med det, barnen flyttade och Baileys och jag skapade nya rutiner. Jag upptäckte att jag trivdes med den frivilliga ensamheten och utnyttjade dagarna till max med precis vad jag ville. Det gör jag fortfarande.

Så började Martins jobbresor, jag hade ingen aning om hur det skulle vara att sitta där ensam igen i flera dagar men upptäckte rätt snabbt att det var så otroligt skönt! Inte att Martin var borta, utan att jag kunde göra precis vad jag ville under några dagar. Det kan jag förstås göra med honom hemma också, men det blir ändå på ett annat sätt. Ni fattar säkert vad jag menar. Det passar mej alldeles utmärkt att han åker iväg några dagar ett par gånger om året, dagar då jag knappt pratar med någon ens. Jag stänger nästan in mej och går bara utanför dörren när Baileys ska ut.

Så i torsdags var det dax för vårens resa. Jag började med att städa, i min takt! Både torsdag och fredag gick åt till att plocka, tvätta, putsa och feja. Mellan plockandet har jag jobbat vid datorn och fått massor. Dagarna är en sak men det är nätterna som är bäst! Att gå och lägga sej när man vill, ta med hunden upp och sova utan öronproppar! Jag har sovit som en stock 7-8 timmar per natt och verkligen sett fram emot att få gå och lägga mej varje kväll.

Men nu räcker det! Nu har jag varit ensam tillräckligt länge, nu får han komma hem! 3 dagar räcker, igår började jag få nog. Nu vill jag ha hem min snarkofag! Nu har jag fått mina ensamma dagar och vill ha sällskap igen. Inte för att jag har tråkigt utan för att jag helt enkelt saknar honom. Han den där 2-metersmannen som snarkar så rutorna skallrar, fyller en tvättmaskin med bara 3 plagg och dräller raklödder runt hela handfatet. Nu får han komma hem!

Nu har jag pysslat klart för den här gången. Nu vill jag bara krypa upp hos farsan Baloo och mysa. I höst får jag nya ensamma dygn, just nu ser jag inte fram emot dem – men jag vet att jag gör det när det närmar sej. Jag har det bästa av två världar just nu, till skillnad från förr. Ofrivillig ensamhet är förgörande, frivillig ensamhet är avkopplande. Jag är alltför medveten om skillnaden…