februari, 2014 -

Vad är kryssning?

februari 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I söndags gick jag och vann en kryssning. Grejen vara bara att det var en sportlovskryssning som skulle utnyttjas senast imorrn… Så det var lixom lite snabba puckar och ett samtal direkt till Lillpojken som lät ungefär så här:

– Vill du följa med oss på kryssning på torsdag?
– Vad är kryssning?
– Det är en STOR båt som…
– JAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!

Det lät som han tyckte det skulle vara skoj.

Så igår hämtade vi upp honom och åkte till båten. Vår vinst bestod av en lite större hytt med fönster, middag på kvällen i a la carten och frukost. Lunch fick vi köpa till själva och valde buffé. Eftersom det var för fyra personer, så följde även Senior med oss. Minior fick nästan lite hicka när han såg båten, den var ju jättestor!!!

Vi gick ombord och började kolla igenom barnaktiviteterna, det gick rätt snabbt. När det är sportlovskryssning så tror man ju att det ska vara en massa roliga grejer för barn. Men för dem under 9 år var det lite klent med grejer och det där lekrummet var väl ingen direkt hit. Där var mest småbebisar som lekte med klossar, eftersom det inte fanns mycket annat. Vi trodde vi skulle träffa på Birkas maskot lite här och där på båten, men inte förrän vid 22 gick han runt och då sov Minior sedan länge.

Vi började med att äta middagen. Martin, Senior och jag fick en god trerättersmiddag medan Minior
fick en helt ok barnbuffé med en massa gott att välja på. Han tog tre tuggor på en hamburgare som han satt ihop själv och två köttbullar under protest. Sen vägrade han äta mer, men med en pinnglass tyckte jag att det fick vara ok. Jag skulle snart se att den middagen var en bra middag…

Vi gick runt lite på båten, testade några spelmaskiner och försökte hitta nåt skoj att göra. Vi kollade in tax-freen men köpte inget, det fick vänta till morgonen därpå. När vi såg att ögonen gick i kors på honom, så gick vi ner i hytten och la oss. Det tog inte många minuter förrän grabben sov gott. Å han sov! Ända till 8 nästa morgon, kanske vaggade av vågor… gott sov vi iaf allihopa.

Sen började tjatet. Till frukost var han superhungrig, åt han? Knappt… tre tuggor på en macka som han själv valde. Han ville ha ett ägg, men när jag skalat det åt honom sa han att han inte äter ägg. Det spelade ingen roll vad jag sa, det gick inte att få i honom mer och jag insåg att det skulle bli en lång förmiddag med mycket gnäll om hunger. Å så blev det förstås. Det enda han hade i skallen var att handla godiset i tax-freen, trots att jag sagt att han inte skulle få äta en enda bit förrän han kom hem eftersom han inte ätit någon frukost.

Vi gick iaf upp till konferensen där barnaktiviteterna skulle vara. Där var öppet för pyssel mellan 10-11, men pyssla ville han inte! Det var knökafullt i pysselrummet och då kan man ju undra varför man bara har öppet för de här mindre barnen bara en enda timme? Hade man haft öppet lite mer kanske vi hade kunnat gå tillbaka lite senare när han vant sej vid tanken. Nu fick vi vänta tills filmen började kl 13, men då skulle vi äta lunch kl 14 och kunde inte se hela filmen. Visst hade vi kunnat vara med på en skattjakt, men jag hade ingen lust att betala 60 kr extra för något jag var osäker på om han skulle genomföra eller inte. Så med tanke på att det var en sportlovskryssning, så var utbudet av barnaktiviteter ganska klent kan jag tycka. Ett bollhav eller en öppen pysselhörna hade inte skadat.

Vi tog alltså ett varv i tax-freen och köpte det vi skulle ha. Minior köpte grejer till sin familj och vi köpte det vi skulle ha. Inte särskilt mycket alls, vi är dåliga kunder… men självklart blev det ett par lådor med Salmiakki. Min favoritchoklad!

Vi gick ner i hytten för att vila lite, Minior tittade lite på film på tv och vi andra läste. Minior vill gärna ha något att göra precis hela tiden och därför försöker vi att öva honom i att ta det lugnt. Det brukar ta ungefär 2 minuter innan han säger att det är tråkigt… men vi lyssnar inte då… nu fick han ha tråkigt ungefär en timme innan han och jag gick för att kolla på Monsters Academi. Det var tvärfullt även där, så vi fick stå upp och titta. Det gjorde vi i ca en timme innan det var dax för lunch och ytterligare en drabbning när det gäller mat… självklart var han jättehungrig, han åt ju knappt något till frukost och ville inte äta upp sin macka när han kom till hytten och klagade.

Den här gången var det buffé och det kan ju inte bli bättre när man har en kinkig unge… eller hur? Tänk va fel man kan ha! Det fanns INGET som passade och när jag sa att han MÅSTE ta något annars kan vi inte göra några fler utflykter med honom. Ja, då tog han tre köttbullar som han sedan tuggade på i typ 30 minuter och sa sen att han var proppmätt… Nu var vi tvungna att prata ordentligt med honom om det här med mat, energi, hur hjärnan funkar osv. Det här är en smart unge som det går att prata med, men just nu verkar vi ha kommit till nån slags dead end. Vi kommer ingenstans och behöver hjälp! Så här kan vi inte hålla på. Ungen måste äta om vi ska kunna göra roliga grejer.

Behöver jag säga att han sa att han var hungrig efter en kvart typ… man blir så frustrerad! Nu säger ni säkert ”inga svenska barn svälter ihjäl”. Nä, men han verkar äta bra hemma och i skolan, varför inte med oss? Dessutom är det ju inte vårt barn, vi måste ha hjälp att lösa detta. Han kanske matvägrar för att han inte trivs hos oss? Så helgens uppdrag blir att maila vår handläggare och be om ett akut möte. Detta vet Minior och även hans föräldrar är informerade, de fattar ingenting… han är som han ska hemma. Men de är med på noterna och vill lösa detta, förstås! Det är två himla bra föräldrar som vi verkligen gillar, det känns skönt!

Efter lunch var det dax att packa ihop oss och gå iland igen. Vi blev hämtade och hade snart en sovande unge i bilen. Å när vi släppt av honom, briefat hans pappa lite snabbt så var det bara hem, åka och handla, hämta hund och kollapsa i soffan. Där har vi varit sedan dess…

Jag gillar att åka på kryssning, men jag gillar inte när man kallar det för sportlovskryssning och inte har fler aktiviteter för barn. De få som fanns var det ju så mycket folk på att man inte fick plats. Dåligt Birka!!! Å visst kan man barnanpassa buffén när det är just sportlovskryssning, men då behöver man väl inte ta bort det som vi vuxna gillar? Å ska en nisse utklädd till gosedjur gå runt bland barnen så borde väl detta göras när barnen är vakna och inte kl 22??? Gör om gör rätt!

Minior sa att det var kul, men jag vet inte om han tyckte det. Det känns som vi mest bråkat om mat… tråkigt nog 🙁

Rättvis kärlek

februari 27, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Skulle du acceptera att inte få älska vem du vill? Det skulle inte jag! Men vissa människor har inget val… att hamna i fängelse eller till och med avrättas för sin kärlek är verklighet i vissa länder. I mina ögon är detta helt oacceptabelt och jag trodde att vi var på väg mot ett friare samhälle, men de senaste dagarna har vi sett motsatsen.

Uganda är bara ett av 37 länder i Afrika som är emot homosexuellas kärlek. Nu senast har landet fått strängare lagar kring homosexualitet och där är det numera även straffbart att inte ange om en vän är homosexuell. Så vad gör vi åt det då? Vägrar att åka dit, eller som med OS – stänger av tv´n under invigningen…

Just det där med OS retade upp mej ganska rejält! Här uppmanades man att bojkotta OS och vad hände? Jo, några stängde av tv´n under invigningen, men satt sedan vid varenda sändning och hejade fram våra svenskar. Jag ser inte något fel i vare sej det ena eller det andra, jag ser bara en viss dubbelmoral… Jag tror inte på tysta protester och det visar väl OS ganska tydligt att den där bojkotten inte gjorde det minsta skillnad. Nu kan man ju tycka att alla deltagare skulle gjort en ”emma gren” och på nåt sätt visat sitt stöd. Några gjorde det också, men då gnälls det om att de gjorde för lite… de gjorde ju iaf nåt!

Jag tror att mycket hänger på oss som INTE är homosexuella, att vi visar vårt stöd och att det är vi som måste ropa högst! Det är vi som måste ta Ugandas, Nigerias och en massa andra regeringar i örat och visa att vi är fler än dem! Igår såg jag något om att någon stat i USA fått för sej att stärka sina lagar mot hbtq-frågor, trots att Obama ser mer öppet på frågorna och till och med har ett samarbete med Sverige för att stärka bla homosexuellas rättigheter.

Jag är inte särskilt insatt och kan inte inte särskilt mycket om HBTQ-frågan i världen, men jag har ett hjärta! Och jag har vänner som blir drabbade och då kan jag inte fortsätta vara tyst! Jag vågar dessutom ta ställning och sticka ut näsan och ser jag ett fel då protesterar jag högt! Jag var en av dem som inte stängde av tv´n, jag twittrade för glatta livet och fick en massa mysko förtäckta hot och kommentarer. Jag har lagt ut bilder på Instagram med jämna mellanrum så länge jag haft ett konto där, inte enbart nu under OS. Att utnyttja våra sociala medier är ett superenkelt sätt att engagera sej och sprida att vi är många som tycker att de här länderna gör fel. Ett sätt där vi faktiskt kan sitta kvar i vår trygghet och ändå göra lite nytta. En bild här, en textrad där… om alla gör det så syns det… om min lilla textrad får flera ryssar att reagera och hota mej… tänk då vad 9 miljoner svenskars textrader kan göra.

Så sitt inte bara där – gör något! Alla känner vi någon som är bög, lesbisk, transa eller queer. Det kan vara din vän, ditt barn, din kusin, din arbetskamrat eller en bekant. Någon du tycker om. Någon du tycker är värd kärlek och att få uppleva och leva med sin kärlek. Det är alla dem vi kämpar för! Och vi som inte är homosexuella, transor eller queer måste kämpa mest, för vi gör det så gott som utan minsta risk!

Vill du följa mej och min egna lilla kamp så finns jag alltså både på Instagram och Twitter i namnet: marlenerinda

Många trådar…

februari 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har så många tankar och funderingar i min skalle just nu att det bara snurrar. Det är så mycket jag vill göra och skriva om, men det är för mycket som trängs i min skalle för att jag ska få någon ordning på det.

Jag har ett jättebra liv just nu, det är hur mycket skoj som helst som händer och jag får nya roliga bekantskaper hela tiden. Jag har alltså inget alls att klaga på och det gör jag inte heller. Det är bara det att jag inte vet vilken tanke jag ska utveckla och i vilken ordning eftersom alla är lika intressanta.

Martin och jag satt och pratade om framtiden idag, platser vi vill se och saker vi vill göra. Bägge vill åka till Sydafrika och räkna djur, ett av alla biståndsarbeten man kan göra. Det kan vi tänka oss att göra om kanske 8-10 år. Jag hörde mej själv säga att jag vill göra mer i HBTQ-frågorna, eftersom den senaste tidens händelser i världen gör mej galen. Så det ska jag kolla upp.

Dessutom vill jag komma i form också, mitt livs bästa form helst. Jag har inte haft ont på några dagar nu och är sugen på att börja springa igen. Men jag vill att det ska vara hållbart, så jag inte får ont och tvingas vila en längre tid igen. Några kilo ska bort och vikten ska vara stabil innan operationen, då vet jag ju att jag måste vila minst 8 veckor. Om 6 år fyller jag 50, då ska jag må som bäst och trivas med mej själv är min enkla lilla plan.

Jag jobbar alltså bara två dagar i veckan, men har knappt ens tid med det. Bortskämd? Kanske det. Men jag känner mer och mer att jag är ämnad för att göra något annat, jag borde faktiskt hålla på med bistånd av något slag och mer frivilligarbete. Martin däremot vill ju helst pyssla med sina datorer och får han sitt drömjobb så kan han försörja oss bägge två. Då gör jag precis vad jag vill med min tid. Jag vet att jag inte kan jobba heltid, knappt ens halvtid. De timmar jag kan jobba vill jag göra nytta och helst förändra hela världen. Drömma kan man väl få göra?

Många tankar är det och det enda som det faktiskt är ordning på just nu är mina två arbetsdagar i veckan och resan till Gambia. I skallen snurrar: vänskap, familj, fattiga barn, utsatta barn, hbtq, uganda, ryssland, politik, OS, bojkott, blogg, event, semester, ullared, vikt, jobb, fibromyalgi, utredningar, ögon, operationer… ja allt man kan tänka sej i en salig blandning.

Imorrn är tanken att jag ska göra ett seriöst inlägg i debatten om HBTQ och huruvida den tysta bojkotten av OS gjorde någon verkan eller ej. Jag måste bara få ihop alla tankar och trådar till en samlad tanke och en tråd. Det kanske går… 🙂

Volontär i Afrika

februari 24, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har en dröm som jag inte pratat så mycket om än så länge. Min stora dröm om att bli kontaktfamilj blev ju till slut uppfylld och vi har vår lilla pojke. Den stora drömmen som hittills varit helt omöjlig att förverkliga har jag bara berättat för några få om… nu ska ni också få veta.

Min dröm är att åka som volontär till något afrikanskt land (helst) och vara med vid ett skolbygge, ta hand om barn på något barnhem, räkna elefanter, ta hand om utrotningshotade djur eller nästan vad som helst. Bara det är i Afrika och gör nytta!

En vän skrev i sin blogg att loppet är kört och att hon borde gjort detta innan hon fick barn. Jag ser det helt tvärtom! Det är nu det är dax! Nu när barnen är stora och klarar sej själva, jag har en helt annan erfarenhet och mognad och ingen att ta ansvar över mer än mej själv. Det är aldrig för sent att åka iväg som volontär, tvärtom så åker många som pensionärer eller tillsammans med sina vuxna barn.

En släkting var iväg till Sydafrika för något år sedan och räknade djur. De hade en fantastisk månad i bushen och fick se alla vilda djur i sin naturliga miljö. Det är så djur ska upplevas! Jag imponeras av Operation Smile som opererar barn med läpp- gom- och käkspalt under väldigt sparsamma förhållanden. De ger barnen ett helt nytt liv och en helt annan framtid än de annars skulle ha.

Visst gör vi nytta med vår hjälp i Gambia och det kommer vi förstås att fortsätta med. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Så en längre tid i ett projekt måste det nog bli i framtiden. Låt säga om tio år kanske, när vi inte längre har en hund som ska tas om hand och då Martin kanske kan vara borta en längre tid från jobbet och följa med. Problemet är inte att göra något, utan att välja bland alla projekt. Så många lockande projekt och länder…

Det är min hemliga dröm som numera alltså inte är hemlig längre. Vad är din?

Händer mycket nu…

februari 24, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det snurrar fort just nu… Å ni vet ju vad jag tycker om det: inte! Jag gillar när det händer grejer, men ibland händer det lite väl mycket och skallen kokar lixom över av intryck som ska smältas.

Nu är iaf resa till Gambia bokad. Det blev lite på och avbokningar innan vi fick läget under kontroll. Vi är 7 stycken som drar iväg i november, vi var 11 från början. Men fortfarande kan fler ansluta sej till oss, det är bara att man höra av sej så försöker vi boka in er på samma hotell och går inte det så finns det flera andra hotell i närheten. Så än finns det möjlighet att åka iväg på årets häftigaste bloggresa 🙂

Å igår gick jag och vann en kryssning som måste utnyttjas innan 1 mars. Så det blev snabba ryck att fixa hundvakt och kolla vem som skulle med på den. Vi ringde upp lillpojken och frågade om han ville följa med, hans reaktion kan ni läsa i ett senare inlägg. Han sa inte nej om vi säger så…

Så jag är egentligen bara glad att dagens heldag i tingsrätten bara blev en dryg timme. Nu har jag hunnit fixa en massa detaljer som jag inte skulle hunnit annars. Det känns som man fått en extra dag den här veckan och det var behövligt.

Martins praktik är slut så vi har dessutom en ledig dag tillsammans innan han ska sitta i skolbänken igen imorrn. Han känner sej inte helt hundra och ligger just nu i soffan och läser Status12. Vi har bestämt att vi ska ta en lunchdate och äta sushi för att slippa laga mat och ta upp tid med det.

Återkommer senare under dagen med tankar och funderingar om lite annat…

Är du schysst på nätet?

februari 23, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Visst är det kul att få kommentarer på det man skriver! Men ibland är de där kommentarerna inte så snälla… Ibland känns det som att vissa bara lämnar kommentarer på olika bloggar eller andra forum på nätet för att släppa ut sin ilska. Nätmobbing är vanligt och väldigt sorgligt. Mobbing handlar ju om att förminska en annan människa och görs oftast av dem som har väldigt dålig självkänsla. I vissa fall leder nätmobbingen till förödande konsekvenser och kan till och med orsaka självmord. Det är ju förstås oacceptabelt och något vi måste göra allt för att stoppa!

På min nuvarande blogg har jag inte fått så jättemånga elaka kommentarer, men när bloggen låg på Expressen var det annorlunda. Då hade jag en galen människa efter mej som skrev de mest vansinniga kommentarer man kan tänka sej. En av mina vänner får en massa skit på sin blogg, ibland rena hot. Det är svårt när man får en elak kommentar, för man vet inte om man ska ta bort den eller låta andra läsa den. Ibland blir man ledsen, ibland arg. Ska man svara eller nonchalera? Oftast svarar andra och försvarar en, sånt är väldigt skönt!

Jag kan ärligt säga att jag ALDRIG skrivit en elak kommentar, jag kan helt enkelt inte förstå varför man gör det. Som jag sa till mina barn och som Stampes mamma säger i Bambi ”Har man inget snällt att säga ska man vara tyst”. Det är en princip jag levt länge efter och alltid kommer att leva efter.

Jag har träffat många nya bekantskaper via bloggen och skulle aldrig drömma om att vara elak mot dem. Jag kan tycka annorlunda och säga min mening, men aldrig för att skada eller förminska. Man får tycka annorlunda, men kan acceptera och respektera varandra ändå. På nätet ska vi vara extra schyssta mot varandra eftersom det som skrivs är lätt att missförstå och eftersom man inte kan se och läsa av människan man kommunicerar med.

Om du precis som jag strävar efter ett bättre klimat på nätet så kan även du gå med i nätverket Schyssta Bananer som loppi startat. Allt för att göra bloggvärlden och internet till ett bättre ställe där vi kan umgås på lika villkor och där alla får vara med. Så häng på du med!

Trollet i Gambia

februari 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Kommer ni ihåg flickan på bilden? Hon bor i byn Juffure i Gambia, byn där Kunta Kinte föddes. Vi träffade henne när vi var där i januari förra året och gav henne ett gosedjur. Det var hennes första köpta leksak och hennes första egna ägodel. Hon sprang runt hela byn lyckligt gallskrikande och visade upp sin skatt 🙂

Jag glömmer henne aldrig! Och idag när vi pratade om resan här hemma, så visade det sej att detta är ett av de starkaste minnena även för resten av familjen. Junior kallar henne för trollet ”Kommer ni ihåg det där lilla Trollet som fick en Ior”. Så berättade vi om mötet för hans flickvän och visade bilden. Det kanske var det som fick flickvännen att bestämma sej? För idag sa hon att hon tänker följa med oss tillbaka i höst.

Kanske får vi träffa den lilla flickan igen? Ior är förmodligen både skitig och välanvänd, men vad gör det? Hon kan få ett nytt gosedjur, bara vi hittar henne. Vi vet var hon bor, så vi ska nog leta rätt på henne. Ett spännande möte som jag är säker på blir väldigt känslosamt. Igen.

Vi har ett rum kvar, så är ni sugna på att följa med så får ni höra av er senast imorrn (söndag). Den 18 november åker vi. Vill ni se fler bilder och följa oss nu och på våra resor, så följ mej på Instagram genom att klicka på knappen uppe till höger eller sök på marlenerinda.

Home alone…

februari 21, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Martin har sin sista dag på praktikplatsen med AW och avtackning och Senior jobbar. Jag och Baileys är alltså ensamma hemma och gör preciiiis vad vi vill 🙂

Alltså var det dax att köra lite hemma-spa och testa lite nya grejer från Original Mineral som PrettoPR skickat till mej. Så jag tappade upp ett varm bad med mycket badskum och körde igång. Först la jag en ansiktsmask och sen körde jag en detox för håret. Det var riktigt härligt att få hår och ansikte riktigt, riktigt rent!

Grejerna från Original Mineral ger friskt hår utan att använda en massa onödiga kemiska tillsatser. De ska vara naturliga och lite lyxiga, men utan att tappa i kvalitet. Skonsamt både för miljö och hår alltså. Dessutom är det nog de snyggaste flaskorna jag sett för schampo!

Så det blev alltså först en detox som var superskön och sedan en rejäl balsamkur som fick sitta i en stund medan jag låg och läste. Detoxen doftar av mint, schampot och balsamet doftar som kolasnören: Förvaras oåtkomligt för barn och godisgrisar alltså 🙂

Jag skrubbade hela kroppen och sköljde bort min vackra ansiktsmask och kände mej som en ny människa. Nu ska jag bara smörja in mej i någon härlig lotion, dra på mej min onepice och bädda ner mej i soffan med någon middag av nåt slag och kolla på tv. Len som en barnrumpa, doftande som en nyponros (och kolasnöre)!

Det är inte så dumt att vara ensam hemma ibland!

Barn och (över)vikt

februari 21, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många tycker inte att man ska prata vikt med sina barn, men vad ska vi göra när fler och fler barn blir feta och faktiskt sjuka av sin övervikt? Knepig fråga…

Jag såg nyligen en siffra som visade att ungefär 200 000 barn är överviktiga eller feta i Sverige idag, mot ungefär 50 000 för bara några år sedan. Ungefär 20% av alla 10-åringar är överviktiga och 3-5% är feta. Siffrorna visar tydligt att något måste göras ganska omedelbums om vi inte ska få en generation med sjukligt feta människor som dör i förtid.

För det här med vikt handlar ju inte om att vi ska vara snygga, utan om att vi ska vara friska. Så friska vi kan iaf… och även om det finns feta människor som är kärnfriska så är det ändå en risk att få en massa olika sjukdomar om man har en övervikt. Å det är ju ganska dumt att chansa kan jag tycka… Särskilt om det går att göra något åt och stoppa i unga år.

Men det är en känslig fråga och många menar att man överhuvudtaget inte ska prata vikt med barn. Men man behöver väl inte prata kilon, man kan väl prata hälsa? Att lära barnen tidigt att det är viktigt att ta hand om sej, äta bra mat, röra på sej, tvätta sej och allt det där som hör livet till. Jag tror att man kanske blivit lite rädd att prata om vikt även på detta sätt just för att man hört att barnen blir nojiga och slutar att äta. Men sanningen är väl att barnen gör som vi gör och inte som vi säger…

Så äter vi bara fem dagar i veckan, utesluter olika livsmedel eller skakar ihop något vid diskbänken, så gör barnen det också. Om vi däremot lagar en nyttig måltid tillsammans med barnen och rör oss tillsammans med dem, då blir det ju inga pekpinnar… då visar vi ju bara i handlingar hur det ska vara.

Vår yngsta medlem är 13 år och går tillsammans hos oss med sin mamma. Så unga medlemmar måste ha minst en vårdnadshavare med sej och ha ok från sin skolläkare. Vi sätter ingen målvikt utan försöker stoppa viktuppgången och få barnet att växa i sin vikt mer än att gå ner i vikt. Man försöker ge dem ett sunt förhållande till mat och sunda vanor. Ibland går hela familjen hos oss och då lyckas alla som bäst förstås. För det är ju det som är grejen; att man gör saker tillsammans och inte pekar ut den som väger för mycket.

I vår familj hade vi det problemet att Senior var det enda som vägde för mycket under en period och det gick så långt att han faktiskt inte fick några brallor alls, utom mjukisbyxor, över låren. När han skulle ta emot ett stipendium inne på Berwaldhallen blev problemet ett faktum, det fanns inget han kunde ha på sej och att köpa storlek L till en 12-åring kändes helt fel. Så vi tog ett snack. Jag frågade om han trivdes med sej själv och sin vikt och när jag fick ett nej till svar frågade jag om han ville ha hjälp att göra något åt det. Självklart blev han både upprörd och ledsen över samtalet, men jag påtalade gång på gång att vi ska hjälpas åt att göra detta och att det inte handlar om hur han är eller ser ut utan att han ska kunna klä sej som han vill och undvika att bli sjuk i tex diabetes.

Det enda vi i stort sett ändrade på var att han fick skriva matdagbok, vi tog bort lättdrycker, införde läsk/godis/kakor/bullar enbart på helgerna och rörde på oss mer. På så sätt såg han resultatet ganska snabbt och hade på ungefär ett halvår växt i sina kilon. Han kanske gick ner 2-3 kg, men i övrigt växte han mest på längden och stoppade bara viktuppgången. Idag, 8-9 år senare, jobbar han på Mc Donalds och väger precis som han ska.

Så jag tycker att man kan prata med unga om vikt, men det beror på hur man gör det. Men framför allt kan man prata med dem om hälsa och hur man ska leva för att må som bäst. Och jag tror också att man ska ha en öppen dialog så att man kan ta tag i problemen även åt andra hållet, om de väger för lite och slutar att äta. Det problemet hade vi också här hemma under en tid, men med den andra sonen… Men jag tror att allt går att fixa med rak och öppen kommunikation, prata prata prata. Men inte bara prata hur som helst utan att även visa i handling att man visar vägen till ett sunt liv och att man alltid finns där vad som än händer. Att man pratar och tjatar för att man bryr sej och vill allt det bästa till de man älskar mest i världen – nämligen sina barn.

Vad säger ni? Hur pratar man om vikt med barn? FÅR man prata om vikt och utseende med barn? Vad gör vi åt att våra barn och unga väger mer och mer….?

Å där sa hjärnan upp sej!

februari 20, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

F-n f-n f-n!
Jag som tyckte att allt gick på räls och att allt var så bra. Det är det fortfarande, men nu fick jag beviset på att jag fortfarande inte klarar att hålla saker i skallen som jag kunde förr. Skit också!

Min kompis Å och jag satt på vårt sushi-ställe och åt, pratade och hade allmänt mysigt. Det plingade till i telefonen och jag fick frågan om jag kunde sitta extra i tingsrätten en enda liten timme imorrn. Jag funderade lite och kunde inte komma på något hinder, så jag sa JA och tänkte inte mer på det.

Lite senare säger frågar jag Senior när han börjar jobba imorrn och han säger ”efter att vi varit hos kiropraktorn”. DÅ slår det mej… Ja visst ja! Vi hade ju varsin tid dit imorrn, fasen också! Tingsrätten kan jag inte avboka med så kort varsel, jag var ju lixom deras lösning. Så det var bara att avboka tiden hos kiropraktorn istället, det hade jag helt glömt bort – det fanns inte! Så får jag bara hoppas att jag får en tid inom kort, för jag behöver det.

Så där är det att ha en hjärna som inte fungerar. Jag har ingen stress eller mycket att komma ihåg, ändå funkar det inte! Jag måste hela tiden dubbelkolla innan jag säger ok och det retar mej. Förr kunde jag hålla allt i skallen och jag missade aldrig en enda grej och då hade jag MYCKET att hålla reda på. Nu kan jag inte ens hålla rätt på en enda tid på en hel vecka, utöver jobbet. En tydlig svit av den tidigare utbrändheten som irriterar mej enormt mycket!

Men man lär så länge man lever och det var ju inget som inte går att göra en annan dag. Men ändå… skit också!

Kolsyra i blodet :-)

februari 20, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

”min” strand 🙂

Just nu känns det som kolsyra i blodet, jag är så glad! Igår var en väldigt bra dag, då det hände mycket kul och några trassliga trådar redde upp sej. Det som får mitt blod att bubbla är förstås att resan till Gambia är bokad!

I november åker vi, om 271 dagar för att vara exakt, 3 glada bloggare och 6 medföljare (2 med vilande bloggar) som kanske blir bloggare på vägen. Vingresors chefer ser inte nyttan av att ha ett bra samarbete med bloggare och ger oss inte minsta lilla rabatt trots att vi bokat för 11 personer. Men tjejen som hjälpte oss gav oss suverän hjälp så hon ska ha all kredit, trots tjuriga chefer… Alltså har vi två platser kvar om någon av er är sugen. Ni har till måndag på er att fundera 🙂

När bokningen var gjord kände jag ett totalt lugn, samtidigt som det spratt i hela kroppen. I november är jag tillbaka och den här gången får jag visa landet för fem nyfikna människor som aldrig varit där. Aldrig varit i Afrika! Jag hoppas att de kommer att gilla det… Smile blev överlycklig och frågade flera gånger om det var sant. Jag sa att vi kommer att fylla väskorna med kläder, leksaker och skolmaterial. Allt som hans stora familj behöver, men har svårt att köpa.

Vi kommer att bo på ett hotell på stranden, lite närmare min svenska kompis Linda. Lite avsides från turister och ljud, förra gången bodde vi mitt i smeten och hade lite svårt att sova på nätterna pga (o)ljuden utanför. Stranden där vi kommer att bo är nästan helt tom och nationalparken Bijilo ligger granne, där finns mängder med apor som även letar sej in på hotellområdet. Guuuud vad jag längtar!

Det hände fler kul grejer igår, bla något som har med Martins framtid att göra. Men det berättar jag mer om när allt är helt klart och alla berörda vet. Detta är något som kommer att förändra hela vårt liv och något vi väntat på. Så bitarna faller på plats…

I går var det en strålande vårdag med torr mark och gympadojjeväder och vi bokade vår resa till solen. Idag ligger vit snö som ett tjockt täcke över hela Tumba så man längtar ännu mer till Afrika, och snön fortsätter att vräka ner… så otroligt onödigt, men så klart helt naturligt i februari. Vi har haft tur ändå den här vintern.

Å de bra dagarna avlöser varandra. Idag får jag äta lunch med en av mina bästa vänner, vi ska äta sushi förstås! Jag är ledig och ska jobba undan lite, medan Martin och Senior jobbar. Ikväll ska Martin iväg med några klasskompisar på AW, så jag får hela kvällen för mej själv också. Me like! Det blir mys i soffan med hunden och nagelfix. Hör ni hur bra jag mår! Hur mår du?

Så blev det…

februari 19, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Förra måndagen var jag och kollade synen och beställde nya glasögon. Att gå hos den traditionella optikern som de flesta gör, tycker jag är alldeles för dyrt… Så jag brukar bara kolla synen där, ta receptet och beställa bågarna på nätet. Men nu när jag måste ha progressiva glas och jag får ont av alla bågar, så tyckte jag att jag skulle göra även synundersökningen där jag beställer bågarna. Så jag fixade en tid på nätet till Favoptic.se och traskade iväg.

Undersökningen kostade 290 kr och gick förstås till på samma sätt som vanligt. Sen var det bara att gå ut i butiken och välja båge. Bara… jag avskyr att välja bågar! Jag är ju så galet närsynt och ser inte hur jag ser ut när jag testar oslipade glas. Nu är det ju så fiffigt att man kan testa bågen, ta en bild med mobilen, sätta på sej de slipade glasen och se på bilden! Så det gjorde jag, om och om igen… nu fanns det inte så mycket att välja på, nytt sortiment kommer in i mars. Å jag ville ha lite bling med stenar och så… men det fanns inte.

Iaf så hittade jag ett par som var ok, inte perfekt, men ok. Med båge, progressiva glas, såna där glas som blir mörkare i solen och antireflex blev det 1880 kr. I en vanlig butik hade de kostat säkert 7000-8000 om inte mer. I måndags fick jag hem dem med posten och satte dem på näsan och de passar perfekt och jag ser jättebra igen.

Känner du som jag att glasögon är för dyra? Kolla då in Favoptic och våga testa dem. Jag har köpt mina senaste 7-8 bågar därifrån och har alltid varit nöjd. Nu kommer jag även göra mina synundersökningar där. Enklare och billigare kan det inte bli 🙂

I badet med Martin Melin…

februari 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har tillbringat några timmar både i badet och i sängen tillsammans med Martin Melin… de ni! Fast om sanningen ska fram så är det nog mest hans bok jag tillbringat tiden med… men det var verkligen inte fy skam det heller!

I höstas fick jag hans bok Status12 och lovade att läsa den så fort jag kunde och sedan recensera den. Men hösten var påfrestande och jag kan bara förstå vad jag läser om jag har lugnt runt mej. Nu har jag det och jag plöjer böcker! Status12 låg överst i högen och nu har jag sträckläst den på bara ett par dagar. Den var bra!

Boken handlar om den nyexade polisen Thomas som direkt hamnar i olika moraliska dilemman angående och i sitt arbete. Ska man vara lojal mot sina arbetskamrater till 100%? Eller ska man följa sitt hjärta? Ska man alltid följa lagen som Polis? Eller finns det utrymme att kanske tänja på lagen och se mellan fingrarna när det gäller det värsta buset? Hur mycket berättar man hemma om vad som händer på jobbet? Hur mycket kan familjen belasta honom med när de själva har problem men ser att han är pressad?

Det blir många frågor och det är både spännande och intressant att vända blad och följa fortsättningen. För det är en riktigt bladvändare och man vill inte riktigt lägga boken ifrån sej. Jag fick fylla på med varmvatten mer än en gång och låg och läste alldeles för sent… det är väl ett bra betyg? Man fastnar och vill veta hur det går, samtidigt som man inte vill att boken ska ta slut. Å nu när den är slut så vill jag ha nästa! Så Martin: skriv snabbt! 🙂

För mej som nämndeman i Tingsrätten blir det förstås lite extra intressant när det kommer till rättegång, men jag är intresserad av det mesta inom polis- och rättsväsende. Å andra sidan så behöver man inte vara ett dugg insatt eller intresserad, boken funkar för alla. Så du som inte läst den än borde faktiskt ta och skaffa den! Det är en bra historia, spännande och god underhållning. Det är ju bokrea snart, så vad väntar du på?

Räknas tydligen som missbruk…

februari 17, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En av mina bekanta går ett tolvstegsprogram för att bli av med ett väldigt vanligt beroende. Hon är missbrukare av och beroende av bekräftelse. Det trodde jag enbart handlade om låg självkänsla…

Jag vet hur många som helst som lider av detta och skulle behöva gå i nån sorts behandling, de flesta är tyvärr kvinnor. Jag var en av dem. Jag kunde förr göra nästan vad som helst för att få ett vänligt ord eller en klapp på axeln från någon som jag tyckte var bättre än jag, nästan alla alltså… Jag kunde slå knut på mej själv för att vara folk till lags och fick jag någon enstaka gång ett litet tack tillbaka var jag nöjd. Jag ville hjälpa alla och vara känd som den som alltid ställde upp, men jag var inte omtyckt.

Jag fick sällan några tack och hur jag än ställde upp så kände jag ändå aldrig att jag dög. Och när jag började tittade närmare på mitt beteende så insåg jag att jag inte ens var utnyttjad, jag gjorde detta av fri vilja för att jag trodde att jag skulle bli omtyckt och må bättre. Men det gjorde jag ju inte… Visst utnyttjade folk situationen, men det var helt mitt eget fel – jag lät dem ju göra det! Jag till och med bjöd in dem att göra det… Allt för att få den där lilla klappen på axeln.

Sen började jag studera hur andra gjorde. Särskilt de där som verkade så nöjda med sej själva och må så bra. De ställde inte alls upp på andra som jag gjorde men fick ändå vänliga ord och komplimanger. De var omtyckta och uppskattade. Medan jag fick fråga om lunchsällskap, blev de tillfrågade. Hur sjutton blev man omtyckt? Hur jag än vände och vred på frågan så fattade jag inte hur de gjorde och det enda jag ville var att känna den säkerhet som de utstrålade. Jag ville också somna nöjd med dagen och vakna med en känsla av att jag duger som jag är. Men hur kommer man dit?

I mitt fall jobbade jag mycket med mej själv, men fick också lite hjälp av en terapeut och samtalsterapi. Vi grävde inte så mycket bakåt, utan försökte mest att hitta lösningar i nuet. Jag började studera folk mer ingående, människor som jag beundrade, för att se hur de betedde sej i olika situationer. Sen började jag intala mej själv att jag duger och försökte kopiera deras beteende. Man är vad man tänker, brukar man säga och det stämmer faktiskt ganska bra.

Att intala sej att ”jag kan bara göra mitt bästa och det får folk acceptera”, funkar faktiskt. Men man får tjata ganska mycket och länge på sej själv. Att dra ner på tempot, prioritera sej själv och att må bra gör att man sover bättre och över huvudtaget mår bättre. Det där är en spiral av välmående som bara blir bättre och bättre ju mer man ställer upp för sej själv. Det handlar inte om att bli egoistisk, utan att ta hand om sej för att hålla längre för de man själv måste ta hand om. Dessutom vill man ju ge sina barn ett sunt beteende också… Man vill ju inte att de ska se hur man lägger ut sej för andra precis.

Att ständigt jaga bekräftelse är jobbigt och otroligt stressande. Att förstå att man duger som man är och att man inte kan göra mer än sitt bästa är en bit på vägen. Men det tar tid och är ganska jobbigt periodvis. Folk tror ju fortfarande att man gör allt för dem och blir ganska sura när man helt plötsligt säger nej. Och det är jobbigt att säga nej från början för man vill ju ha det där berömmet, det är ju det som får oss att växa! Men det viktigaste berömmet kommer ju inifrån, från oss själva. Det är ju faktiskt det enda berömmet som betyder något! Och när vi väl får det, det är då vi hittar lugnet i oss. Och när vi hittat det där lugnet i oss, så ser även andra det och lockas av att umgås med oss och DÄR har vi bekräftelsen vi väntat på!

När man till slut blir tillfrågad att vara någons lunchsällskap för att man faktiskt är sej själv… då har man kommit dit man hel tiden strävade efter. Men nu är man inte längre på jakt efter att frågan ska ställas, man är int4e längre stressad. Nu vill folk umgås med en eftersom man utstrålar lugn och harmoni och kanske har blivit ett himla kul sällskap. För vem vill egentligen umgås med en stressad, kanske lite bitter och ledsen människa som tillåter andra att trampa på en? Man får helt enkelt inse att man kanske inte var ett så himla skoj sällskap. Men det gör ju iofs inte att man får trampa på och utnyttja folk hur som helst. Så idag sätter jag mej gärna med den som ser lite utanför ut, jag vet så väl hur det känns. Och när jag ser personen i fråga lysa upp, så känns det himla bra i magen. Men då kan jag också våga ställa de jobbiga frågorna och berätta om min väg. Det är så otroligt många som har låg eller ingen självkänsla alls. Det är sorgligt. Kanske hjälper jag någon när jag berättar om min resa.

Att det idag kallas för missbruk/beroende är i mina ögon lite konstigt. Men det är iaf ett väldigt vanligt problem som jag ser runt mej flera gånger dagligen. Oavsett vad det kallas, så är det bra att hjälpen finns och jag vet ju att man kan bli av med det. Det krävs en hel del självinsikt, hårt jobb och tid. Jag har gjort min resa och även om jag har en del dalar, så tycker jag oftast att jag duger och det känns väldigt bra.

Idag kan jag vara min egen bästa kompis, idag trivs jag med mitt sällskap. Förr stod jag inte ut och försökte fly från mej själv. Jag vet att man kan få en bättre självkänsla, och vi är värda det – så gör vad du kan för att komma dit. Man mår så himla mycket bättre!

Kvinnan i Fokus!

februari 16, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår lämnade jag Martin och Minior åt sitt öde här hemma och drog iväg på bloggevent. Det var dax åka till Krusenbergs Herrgård för att ställa Kvinnan i Fokus. Gunilla kom hit strax innan 10, åt frukost med mej och sen packade jag ihop mej och vi drog iväg. På vägen hämtade vi upp en himla trevlig Cecilia 🙂

Strax innan 12 kom vi fram till en väldigt fin herrgård och hittade cirka 40 bloggare till på platsen. Några kände vi redan, Annelie var redan på plats med Living & Room, men de flesta andra var nya bekantskaper. Vi kollade lite på de olika utställarna som var där; fina kläder och smycken från Garderåb, inredning från My Store och Living & Room, fillers och annat som jag inte riktigt är bekant med från Stureplanskliniken och smink, krämer och annat smått och gott från Militus Medical. Sen fick vi en rejäl lunchmacka och föreläsningarna körde igång.

Först ut var Ida Josefin som berättade om sina drömmar att bli skådespelerska i USA som slutade med en blogg som blev ett magazin på nätet. En ung tjej med rejäla ambitioner och som kommer att lyckas med allt hon drömmer om eftersom hon ger sej sjutton på det 🙂

Sen berättade Lotta om sin väg från att starta en liten blogg med fina bilder till att ge ut en bok och att kunna leva på sin blogg. Även hon en driven tjej som vet vad hon vill och målmedvetet tar ett steg i taget för att komma dit.

Två peppande tjejer som gav oss bra tips och jag tror att en del av oss kommer att fundera ett varv till på vad vi vill ska hända med våra bloggar och hur vi kan utvecklas både med bloggen och som personer.

Sen fick vi testa medicinsk yoga och det var precis som jag trodde, riktigt skönt och behagligt för kroppen. Vissa övningar kunde jag inte göra eftersom jag höll på att kvävas av mina bröst, man skulle bla krypa ihop som en sovande bebis med knäna under magen. Å då fick jag upp brösten under hakan och höll på att kräkas… så den övningen får vänta tills jag blir av med behagen. Men det var skönt att få tänja kroppen lite och definitivt välbehövligt. Men jösses va jag frös efteråt!

Sen blev det mingel, modevisning och vinstregn. En av tjejerna som har butiken Garderåb var något av det vackraste jag träffat och jag är inte den som är den utan sa detta till henne. Hon blev jätteglad! Jag tycker att vi ger för lite komplimanger och försöker att bidra med min del när jag ser något jag tycker om. Men till min förvåning var det andra som kommenterade detta… man sa bla att jag var unik och modig… modig? Vad är det för modigt med att ge någon en komplimang? Kanske ovanligt att en kvinna säger till en annan kvinna att denne är otroligt snygg och vacker, men modigt är det inte!

En annan sak som vissa tydligen reagerade över var att jag vann en ögonfransförlängning som jag lät någon annan vinna. Är det något jag inte behöver så är det längre ögonfransar, de slår redan nu i glasögonen. Så jag lät vinsten gå vidare och fick istället ett doftljus. Vissa tyckte jag skulle ta emot vinsten och ge bort den eller sälja den. Men jag tyckte det var schysstast att låta någon annan få den och personen som vann blev väldigt glad. Jag kanske är korkad? Men egoistisk är jag iaf inte!

Så fick vi våra goodiebags och åkte hemåt. Väl hemma hade killarna fixat pizza som vi åt framför melodifestivalen. Det hade gått jättebra utan mej här hemma, så jag behövde inte ha dåligt samvete alls. Men det hade jag lite ändå…

Tack Diana och Pernilla för att jag fick komma 🙂