2020 – den stora sorgen

2020 – den stora sorgen

För att summera den sista delen av 2020 behöver jag ta ett djupt andetag. Nu handlar det om förlusten av vår älskade pälsboll och den stora sorgen som nästan var förlamande. Idag är det nyårsafton och exakt fyra månader sedan han lämnade oss.

Den knäppaste Borderterrier-pojke som funnits, föddes den 7 februari 2007. Vi träffade honom första gången när han var 8-10 dagar och visste direkt att han skulle bli vår. 1 april flyttade han hem till oss, efter en lång väntan, och fick namnet Baileys.

Baileys blev mitt sällskap när barnen hade somnat för kvällen, när de var i skolan på dagarna eller hos sin pappa. Jag kände mej oändligt ensam innan han kom till oss, med hans sällskap var jag inte ensam mer. Barnen älskade honom förstås och han blev vårt allt.

Men han var inte helt frisk. Tidigt upptäckte vi att han hade problem med magen, men vi lärde oss att hantera det och efter kastrering blev han nästan helt bra. Rätt vad det var hade jag träffat Martin och var inte ensam längre, men Baileys var fortfarande huvudpersonen i våra liv. Alla som träffade honom älskade den bruna lurviga lilla hunden. Världen goaste och världens knäppaste. Han passade oss perfekt!

För 4-5 år sedan blev han konstig och det visade sej att han hade fel på sköldkörteln. Med lite medicin blev han ungefär som vanligt igen, men visst märktes det att han blev äldre. För två år sedan fick han konstiga utslag som var helt oförklarliga, men han repade sej från det också. Han var en liten tuffing, precis som matte.

Förra sommaren började han snubbla, han gruffade mer än tidigare, tyckte inte om när det blev mörkt och man såg att han började bli gammal. Han var 12 år och vi konstaterade att han var blind på ena ögat och döv på ena örat. Nu började mitt eget mentala arbete för att inse och acceptera att hans dagar var begränsade och att vi inte hade så mycket tid kvar tillsammans.

Baileys aka pälsbollen tyckte inte om vintern, fick han bestämma skulle det vara sol, torrt och runt 20 grader varmt. Då låg han på sin favoritplats på uteplatsen, där han hade koll på allt och alla. Han älskade att vara hos mina föräldrar, men med åldern ville han inte vara där för länge. När vi kom hem från semestern i februari i år, mådde han inte bra. Han hade saknat oss väldigt mycket och min mamma var väldigt orolig för honom. Han hade deppat ihop totalt och var nästan oigenkännlig. Men efter ett tag var han sej själv igen, men jag visste…

Där och då bestämde vi att aldrig mer lämna honom. Så länge han levde skulle han få vara hemma. Å så blev det. En enda natt lämnade vi honom efter det, det var på vår bröllopsdag i juli. Det klarade han fint, men det var sista gången, en månad senare tog vi avsked för gott.

Sista veckan i augusti blev han dålig. Han kräktes en hel natt, men var ok dagen efter. Men så började han kräkas igen och jag kände hur livet rann ur honom. Han orkade inte mer. Veterinären höll med oss och gav oss helgen tillsammans för att ta avsked. Alla kom. Alla satt hos honom och tog avsked på sitt sätt. Han hade världens bästa helg.

På måndagen den 31/8 kl 15.15 tog han sitt sista andetag, liggandes i min famn. Han var färdig med livet, allt gick väldigt lugnt. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Han var ju min bebis. Sorgen var total och brutal. Jag grät så jag knappt fick luft. Första veckan kommer jag inte ens ihåg, jag bara grät. Andra veckan också. Sen fick vi hem hans urna och allt blev pyttelite lättare, han var hemma igen – även om det var i fel form.

Fyra månader har gått och jag saknar honom fortfarande så oerhört mycket. Bara när jag skriver detta är det omöjligt att hålla tårarna borta. Jag kan inte ens förstå att det är fyra månader sedan jag kramade honom sista gången eller att jag aldrig mer får vakna brevid honom. Min älskade pälsboll och min allra bästa vän. Han som älskade bollar, mys, pipleksaker och kunde göra precis vad som helst för att få smaka mattes lakrits 🙂

Känslan för sista delen av 2020 är sorg och en stor tomhet. Jag har aldrig sörjt någon så mycket som jag sörjer min älskade pälsboll. Han var bara en liten brun hund, men den finaste och mest älskade av alla små bruna hundar. 13,5 år fick vi tillsammans och det är jag enormt tacksam för. Men jag är fortfarande så ledsen och vill bara ha honom tillbaka. Jag tänker på honom flera gånger om dagen, ser bilderna på honom, drömmer om honom på nätterna och saknar honom varenda minut. Hjärtat har numera ett litet hål som aldrig kommer att läkas.

Dom säger att det går över och att det blir bättre – jag är inte så säker. Men livet går vidare trots allt.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

2 svar på ”2020 – den stora sorgen

  1. Nu sitter jag här och gråter… Jag VET precis vad du upplevt! Min man och jag skaffade vår första gemensamma hund innan vi fick barn. Hon var med överallt. Vi fick ha henne i 13 år innan det var dags för henne att somna in. Det var fruktansvärt och jag bröt ihop totalt på väg ut från veterinären. Det var otroligt tomt en lång tid men med tiden blev det faktiskt lite lättare. Jag började uppskatta att vi spontant kunde ge oss iväg utan att lösa hundvakt osv. Men hundlängtan fanns kvar så vi var bara utan hund ett par år. Jag fasar redan nu inför dagen då vi ska tvingas ta ett nytt beslut och men jag hoppas verkligen att det dröjer många år!

    Så ja, jag förstår din sorg och saknad! Tyvärr kan det verka banalt för vissa, det är ju ”bara” en hund. Men nej, det är en familjemedlem <3

    1. Han var min bebis, mitt allt! Här blir det ingen mer hund, vi lånar grannens istället. Vårt framtida liv passar inte för en liten fyrbening som behöver stabilitet och lugn.

Lämna ett svar till Popprinsessan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *