25 sorger

25 sorger

Jag läste någonstans att när man blir vuxen har man gått igenom ungefär 25 sorger. Det behöver inte bara vara dödsfall, utan kan vara uppbrott av olika slag, skilsmässa, kompisar som försvunnit, jobb man förlorat osv. Så jag började fundera på hur många sorger jag har haft i mitt liv…

Jag har tappat kontakten med fyra riktigt bra kompisar. Annika som var min bästis redan innan vi började skolan, Katarina som var vårt sommarbarn och ”låssaskusin” och Andy som jag lärde känna genom mina grannar i högstadiet. Åsså Malin, som jag bodde ihop med under en tid när jag precis skaffat lägenhet. Min närmaste väninna Eva dog för ganska många år sedan, vi hördes flera gånger om dagen och livet blev väldigt tyst utan henne.

Missfallet och skilsmässan är förstås två stora sorger som tagit lång tid att läka. Även om skilsmässan inte var ”uppslitande” eller fylld av anklagelser eller bråk så är det ändå en sorg att man inte fick det att fungera. Hit hör även avslutet med särbon i Skåne.

En stor sorg var även när min första hund dog. Hon var min bästa vän och min trygghet. En förlust av ett husdjur ska aldrig förringas.

Det här är väl mina sorger, långt ifrån 25 stycken. Sen finns det väl ett och annat uppbrott från ex-pojkvänner i yngre år som varit mer eller mindre sorgliga förstås. Sen finns det också en del som jag delar upp som saknad istället för sorg, som andra kanske skulle benämna som sorg…? Om ni fattar hur jag menar…

Jag har aldrig träffat min mormor, hon dog när min mamma var liten. Jag önskar att jag fått lära känna henne, där finns en sorg/saknad som inte går att göra något åt. Att jag inte har bättre kontakt med min bror på Öland är också en sorg. Man hör hur alla andra har en superkontakt med sina syskon, så har inte vi det – men jag skulle önska det. Vi ska ju hålla ihop, särskilt den dag då våra föräldrar inte längre finns. Vi är halvsyskon och han har fler syskon än mej, jag har bara honom.

Till den lite ytligare saknaden hör de jobb som passerat förbi. Jag älskade mitt jobb på Oscarsteatern och saknar det otroligt mycket. Att gå omkring i en tom teater är väldigt speciellt, teaterspöket… Jag skulle gärna jobba där igen. Expressen var också ett kul ställe att jobba på med många härligt speciella människor.

Sen är det klart att det varit dödsfall vid sidan om familjen som också tagit hårt. De har som sagt inte tillhört familjen eller varit i omedelbar närhet, men det är ändå händelser som formar den man är. Som får en att tänka. Det har varit en del onödiga konflikter som avslutat relationer, men är de saknade…?  Vänskap som runnit ut i sanden. Besvikelser. Ett liv innehåller ju många händelser som ger perspektiv och erfarenhet. Från början var det ju även en sorg att barnen inte föddes 100% friska, men med tiden lär man sej att hantera även detta och ser hur det utvecklat mej (och andra) som person. Just barnens diagnoser och min bästa väninnas död har format mej väldigt mycket. De har lärt mej massor!

Tack vare Facebook har jag återfått kontakten med bla mina fd grannar,
kusiner och en del gamla vänner som jag saknat väldigt mycket. Nu finns de nära
mej igen och vi kan höras när vi vill. Via FB är det även lättare att hålla kontakten med storebror  🙂

Det här var mina sorger – vilka är dina?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.