I morse när jag vaknade, böjde sej vännen över mej och såg mej i ögonen. Han såg ut som ett lyckligt barn på julafton och sa ”Jag har det så jäkla bra!” Sen fick jag en morgonpuss och sen drällde det in barn i sovrummet  😉
 
Idag är det tre månader sedan vårt gemensamma ävertyr började. Det har gått fort, väldigt fort. Sakta men säkert håller jag på att vänja mej vid tvåsamheten som faktiskt innebär att jag får en hel del hjälp både med barn och hem. Har man klarat sej på egen hand i nästan 10 år, är det inte lätt med den omställningen. Jag räknar fortfarande inte med att hjälpen finns, utan gnetar på så gott jag kan. Rätt vad det är räcker Vännen mej en hjälpande hand och jag blir lika förvånad varje gång.
 
Nu på förmiddagen har jag klippt gräs, hängt tvätt, dammsugit och torkat golv och lite annat. Vännen har hjälpt Senior med veckouppgiften om solenergi. Bara en sån sak… jag kan göra en massa annat medan barnen får hjälp av någon annan än mej… yes! När Senior var färdig med sitt, gick han och Vännen till centrum. När de kom hem hade de med sej blommor och present. Genast tog mitt dåliga samvete fart. Jag hade ju inte köpt något  🙁
 
Vännen köper ofta små presenter eller blommor till mej och jag göra det aldrig och får dåligt samvete. Han säger att det inte gör något, att han fått det finaste av allt; nämligen mej och barnen. Men det är väl klart det gör något??? Alla vill väl ha presenter??? Eller??? Får väl skärpa mej på den punkten, men jag hinner ju aldrig och handlar aldrig ensam – så när skulle jag lyckas med det?
 
Nu ska vi grilla. Killarna är ute och spelar fotboll medan Vännen gör mat. Jag har duschat och är numera väldoftande som en nyponros. Det behövdes efter gräsklippningen… Lite mat i magen och sen en lugn fika ute i trädgården – det blir väl en bra 3-månadersdag?