För några veckor sedan skrev jag ett inlägg att världen stängdes ner. Ni kan läsa det HÄR. Jag fick så mycket skit för den texten! Det hette att jag förstorade upp saker och skrämde folk. Tänk om jag ändå hade haft fel…

Redan när jag skrev den texten var jag bekymrad för världsekonomin som jag direkt insåg skulle bli otroligt påverkad särskilt av den uteblivna turismen. På en av de resesidor jag är med på tyckte ett par av de yngre kvinnorna att ”det väl bara är att resa nästa vecka, det blir nog inte så farligt”. Redan då hade bla SAS och Scandic varslat mängder med anställda och detta försökte jag få dem att förstå. Då hette det att jag inte skulle tro att jag vet allt bäst och skrämma upp folk i onödan. Jag fick tom hot på messenger.

Idag vet vi mer, idag är katastrofen verklighet. Vi har mängder med vänner som inte längre har vare sej arbete eller inkomst. De flesta arbetar inom underhållning, turism och restaurang – förstås höll jag på att säga. Det är ju dessa branscher som hittills drabbats hårdast. Många av de här vännerna har varit och är sjuka i corona, de flesta ordentligt sjuka. Att ha 40 graders feber i 15-20 dagar är en enorm påfrestning för kroppen. Och ingen av dem är ens över 70 eller i sk riskgrupp, utan runt 50 allihop utan underliggande sjukdomar.

Ni kanske har läst My Martens blogg, hon låg länge med feber och hennes son är allvarligt sjuk sedan många veckor tillbaka. Han blir inte frisk! En liten kille, en sån som ”förtåssejpåarna” menar inte skulle bli vare sej sjuk eller kunna sprida smitta. Jag vet inte hur många gånger de åkt fram och tillbaka till vården och varit inlagda, något är allvarligt fel med honom!

Jag tror att det handlar om kanske 15-20 personer som vi vet har varit riktigt sjuka i vår bekantskapskrets, men förmodligen är det fler. Igår hände det som man befarat, men skjutit undan… första dödsfallet av någon vi kan relatera till. Inte någon av våra vänner, men någon som många av våra vänner är nära. Adam Alsing, bara 51 år gammal, orkade inte kämpa längre efter några veckors sjukdom. Vi har varit på samma fester och han var Viktväktarnas ansikte under en tid, vi känner inte varandra med hälsar när vi ses.

Han var 51! Inte 70+! Corona kom med ens rakt in i vårt vardagsrum, totalt oinbjuden. Vi var väl medvetna om att även vi eller någon i vår omgivning skulle drabbas – men inte att det skulle vara någon som var så pass ung. 51 måste väl ändå räknas som det? Jag tror att jag ropade till när jag fick veta, för Martin stannade av med allt han gjorde och frågade vad som hänt. Direkt gick mina tankar till alla som jag vet är nära och som skulle få en chock av beskedet. Många har jag på min facebook och snart började statusarna ändras, man kunde inte förstå. Corona fick ett ansikte.

Det enda jag hoppas av detta är att man nu förstår att vem som helst kan drabbas! Detta är på riktigt! Detta händer nu, det händer här och det är upp till oss att göra vad vi kan för att inte sprida vidare smittan. Tänket ”Det händer inte mej” är bara att glömma! Det kan faktiskt hända just dej! Och i nuläget är du jävligt ensam om det händer just dej. Du får ligga på en vårdavdelning, dit dina anhöriga inte har tillträde, tar du dina sista andetag gör du det ensam och den dagen du begravs blir det i sällskap av max ett par personer. Med det i bakhuvudet kanske det är ok att hålla avstånd, att håll sej hemma och faktiskt skjuta upp det där som man absolut inte behöver göra.

Jag fick så mycket skit när jag skrev de där raderna i början av mars, om jag bara hade vetat vad som väntade…