Min kusin och jag 1982 (?)

Jag har funderat lite kring detta med föräldrautbildning och vad man egentligen pratar om innan man får barn. Mycket handlar ju om graviditet och förlossning, hur man mamma känner och hur pappa känner. Man får prova blöjbyte och att bada en docka… ja, det är väl bra att kunna antar jag…

Det jag reagerat på är varför det pratas så lite om det som är negativt och allt som kan hända när saker och ting inte går riktigt som de ska. Varför berättar man inte att ryggbedövningen faktiskt kan skada en mamma för resten av livet? Varför pratar man inte mer om vad som händer om barnet dör under graviditeten? Vilka känslor är tillåtna om barnet faktiskt har ett funktionshinder? Vilken hjälp får man från samhället och vad händer när saker inte är som de ska? Å när vi adopterar ett barn, varför pratar vi inte mer om den eventuella rasism som både barnet och föräldrarna kan utsättas för?

Vad är man så rädd för? Får inte mamman oroas kanske? Ska allt vara så rosaskimrande som möjligt under graviditeten? Är man kanske rädd för det onormala och gör som strutsen; gömmer huvudet i sanden så länge man kan så att inte verkligheten ska komma för nära. Allt det som jag räknade upp kan ju faktiskt hända och är inte så himla ovanligt heller.

Jag och många med mej har fått permanenta skador av ryggbedövningen. Jag hade ont i huvudet och var stel i nacken i hela nio månader efter min första förlossning. Idag, 21 år efter, får fortfarande jag lätt ont i skallen och nacken. En av mina vänner var med om att bebisen dog i 8:e månaden, hon fick tjata till sej en begravning. En annan vän har en son med downs, personalen beklagade… men föräldrarna var ju lyckliga över sitt barn! Å vi är många som har barn med sjukdomar och handikapp och älskar dem precis som de är! Men det är klart att det hade varit bra att veta innan vart man kan vända sej och vilken hjälp man kan förvänta sej. Det hade lixom sparat lite tid.

Sen har vi det här med rasism! Min kusin är adopterad och får ofta höra väldigt mysko saker. Det vanligaste är väl att folk frågar var hon kommer ifrån. Då är Nykvarn, inte svaret folk vill ha… nä, det ska vara detaljer och utfrågningen kan fortsätta hur länge som helst. Privata saker som varför hon är adopterad och om hon blir väl behandlad av sina adoptivföräldrar. Min kusin får ofta höra att hon talar väldigt bra svenska. Eh, ja… hon kom hit som bebis!!!

Det är alltså tabu att prata om risker under en graviditet men helt ok att fråga ut en adopterad om precis vad som helst. Jag har en känsla av att föräldrautbildningen har lite att jobba på. Man kanske borde prata lite mer om verkligheten och servera adoptivföräldrar bra svar på korkade frågor. Tycker jag alltså… Vad tycker ni?