Har haft en halvdag i tingsrätten idag. Det är svårt att få tag på nämndemän nu på sommaren och det är ju inte så att bovarna tar semester direkt… så jag har lovat att sitta extra några dagar framöver.

Just idag hade vi ett mål där ägaren till en lägenhet kom hem under pågående inbrott. Det här var en vältränad ung kille som satte efter inbrottstjuven och inte gav sej förrän han kunde lämna över denne till polisen. Det var en jakt på ca 30 minuter innan allt var över och då hade bostadsägaren hunnit bli rejält tilltygad också. Domen är inte avkunnad än, så jag kan förstås inte säga hur eller varför vi dömde som vi gjorde. Det jag vill komma till är vad bostadsägare gjorde.

Hur många av oss skulle våga sätta efter en bandit på det sättet? Det kallas för civilkurage, men vad betyder det egentligen? Så här står det på Wikipedia: Att ha civilkurage innebär att ha mod
att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan
att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent
motstånd från omgivningen. Men vad betyder det då? Å hur långt är vi beredda att gå?

När jag var yngre gick jag i samma klass som en av våra värsta brottslingar, en kille som sköt några personer på Stureplan för några år sedan. Han var väl inte direkt guds bästa barn, men jag hade inget ont av honom eller otalt med honom. Däremot gick jag ofta emellan när han var dum mot någon annan eller när han blev arg. Jag minns särskilt en gång när jag fick en hel skolbänk slängd över mej eller en annan när jag fick en sopskyffel med glasskross över skallen. Men jag tog det. Hellre jag än någon annan. Dessutom gjorde jag nästan alla grupparbeten tillsammans med honom och en annan kille i klassen som också hade det lite trassligt och det funkade faktiskt hyfsat. Så jag kan nog säga att jag haft det där civilkuraget i mej sedan jag var väldigt liten.

Idag då? Ja, jag säger till när jag tex ser ungdomar som tänder eld på papperskorgar eller har fötterna på sättet. Ingen stor sak, men jag har förstått att alla tydligen inte gör det… Men jag skulle inte jaga efter dem om de sprang iväg. Jag skulle heller inte stanna kvar och tjafsa med dem. Det räcker med att säga till och gå en bit därifrån, slutar de inte så ringer man polisen. Det är väl iaf det minsta kan göra? Att slå 112 och berätta vad som hänt kan man ju göra även anonymt, även om det är bäst att lämna namn och nummer om det behövs fler uppgifter eller vittnen.

Sen spelar det förstås en viss roll vad som hänt och vem det berör. När något gett sej på mina barn har jag inte haft några gränser, knappt. Jag vet var gränsen går, så våld och hot skulle jag aldrig använda mej av. Men skälla på folk, ja faktiskt skrika dem rätt upp i ansiktet, det har jag ju gjort… ganska nyligen… Att däremot springa efter någon som kanske är beväpnad skulle jag inte göra. Att riskera sitt liv för att hinna ifatt någon som tagit mina saker kan jag väl tycka är lite galet. Å andra sidan så tänker man nog inte så mycket i den situationen, man bara gör.

Så jag agerar, men nöjer mej mest med att markera, säga till och ringa polisen. Mitt civilkurage sträcker sej nog inte mycket längre än så numera. Jag är väl för rädd om livet kanske… jag är ju inte så stor utan går nästan att blåsa omkull. Å andra sidan så ställer jag mej gärna på barrikaderna i politiska frågor om jag tycker att något är orättvist, fel eller tokigt.

Nu är jag väldigt nyfiken på vad civilkurage betyder för dej och var din gräns går när det gäller att ingripa?