Allt är ett enda stort kaos just nu. Jag känner mej som en marionett, upphängd i olika trådar som drar åt olika håll. Jag styr inte själv över det som händer och räcker inte till någonstans. 2021 är verkligen ett skitår!

För ett tag sedan berättade jag om en ”nära anhörig” som håller på att sabba sitt liv pga spel mm. Jag trodde det gick åt rätt håll, men det kom ett rejält bakslag. Det enda vi kan hoppas på nu är att en försäljning av bostaden ska kunna betala tillbaka alla lån och att personen ifråga får en ny diagnos och riktig hjälp. Ja, det finns en diagnos i botten, mer än en… men den behöver omvärderas.

När jag skrev inlägget om detta var det många som sa att jag inte kan rädda någon annan och att jag inte kan ta på mej någon annans börda. Så är det såklart. En person som inte vill räddas, går heller inte att rädda. Så kanske man kan tänka och sedan släppa allt, om inte personen står en väldigt nära. I vissa fall har man faktiskt inget val. Allt beror på vem personen är och vilket förhållande man har till denne. Jag kan inte titta åt ett annat håll och bara släppa taget, så gör man inte i min situation. Ni skulle fatta om ni visste omständigheterna, en dag kanske jag berättar allt. En av de där marionettrådarna sitter alltså fast i den här personens händer.

Vi har fyra äldre föräldrar. Min svärmor fick en stroke i somras, kom tillbaka snabbt och blev hyfsat återställd. Men är nu sjuk igen. Stroken satte igång något eller kanske flera saker i hennes kropp. Just nu vet vi ingenting och är väldigt oroliga. Inte bara för min svärmor utan även för min svärfar. De har haft 50 år tillsammans och har nästan bara varandra. Hur klarar man att ens älskade blir svårt sjuk och inlagd på sjukhus utom ens kontroll? Å pga pandemin får vi inte hälsa på. Här är två marionettrådar till, en för svärmor och en för svärfar. Just nu vilar vi i vetskapen om att allt ändå är hyfsat stabilt.

Min egna föräldrar har makten över två trådar till. De blev sjuka i covid och inlagda hela februari i år. Att ha en förälder inlagd funkade sådär, att ha två – funkade inte alls. Man blir som en slags sambandscentral för alla; vården, familjen, vänner, bekanta och dessutom mellan de två som låg på olika avdelningar. De är fortfarande inte återställda och kommer kanske aldrig att bli.

De sista två trådarna bestämmer pandemin och vädret över. Dessa två är ju svåra att råda över, precis som sjukdom i övrigt såklart. Vad det gäller pandemin så är det som det är. Å det kan man ju säga om vädret också, om vi inte stått med vårt bygge eller min kropp som gör ont vid väderomslag och dåligt väder. Men nu är bygget inom kort otroligt nog färdigt, bara en trappa kvar att bygga. Sen kan regnet ösa ner om det så vill! Då bryr jag mej knappt om värken heller, då är iaf bygget klart.

Å när trädäcket var färdigt var ju tanken att vi skulle städa trädgården och gör ordning för hösten. Sen skulle vi dra iväg med husbilen igen. Idag alltså. Nu blir det inte så. Vi har inte samvete att lämna svärfar ensam hemma med oron, ingen av oss skulle nog heller njuta av turen. Marionettrådarna drog åt varsitt håll igen… Blir läget bättre kanske vi kan dra iväg nästa helg, annars blir det inte förrän sista helgen i september, men då kanske det är för kallt. Det återstår att se, men än en gång drar vädret i en av trådarna som den gjort sedan i våras.

Här står jag alltså med armar och ben åt alla håll. Vi har försökt att fixa livet för oss med jobb och ekonomi. Drömmen/husbilen, bara står där ute och väntar på oss men vi kan inte åka. Det är ju inte så att jag inte vill ställa upp eller hjälpa till, det känns bara som om jag befinner mej överst på ett korthus och allt håller på att rasa. Som om jag själv inte bestämmer över mitt liv och allt händer just precis nu och samtidigt. Inga små grejer som reds ut fort, utan allvarliga saker som tar tid att komma till bukt med.

När jag är på ett håll, drar någon annan i sitt snöre. Hur jag än gör och var jag än befinner mej så räcker det inte. Jag är hela tiden på väg och hinner aldrig fram helt. Det är tur att Martin håller fast mej då och då, så jag får andas ut ibland. Nu börjar stressen ta tag i mej och i mitt fall är det livsfarligt. Jag kan processen, kroppen stänger av och det brukar börja med hörseln, sen balansen osv. Hänger det bara på mej kan jag stoppa i tid, nu gör det inte det. Inte en enda grej kan jag påverka!

Som grädde på moset fick jag veta att en bekant fått en stroke, han är bara 5-6 år äldre än mej. Vem vet vad som händer imorrn. Jag vill leva. Jag vill inte vara en marionett i händerna på andra, men hur sjutton ska jag ta mej loss. Allt som händer just nu är det ingen som rår över, problemet är att allt händer på en gång. Å jag anar att detta inte är allt, hösten brukar alltid komma med mer skit och det är därför jag avskyr den!

Ibland har man inget val. Eller jo, jag skulle ju helt egoistisk bara kunna skita i allt, ta husbilen och dra, men det gör man ju inte när familjen är inblandad. Så nej, jag har inget annat val än att fortsätta sprattla ett tag till. Det är absolut inte synd om mej på något sätt, jag tycker bara att vi har fått vår kvot av skit nu. Å då har jag inte ens berätta allt… Kan vi inte bara få ta itu med det vi har och samla lite energi, så vi orkar ta även det som komma skall. För mer kommer det, var så säker..

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram