Fick frågan igår om jag skriver om allt som händer i mitt liv? Jag svarade: ja, det mesta – men kanske inte om att vi bråkat eller vad vi bråkat om… Och sen kom jag på: Vi bråkar ju inte!

Martin och jag har känt varandra i 14 år och varit ett par i 6 år. Under den tiden har vi faktiskt inte haft ett enda rejält gräl. Det kan ju låta lite tråkigt och som att det inte finns passion i vårt förhållande. Men faktum är att vi inte har haft några skäl att bråka… vi är enormt olika, men har samma värderingar och då behöver man lixom inte bråka. Dessutom är Martin otroligt lugn och tar det mesta med ro. Jag kan gruffa och han kan muttra lite tillbaka, sen är det klart. Det är himla skönt faktiskt och inte ett dugg tråkigt eller opassionerat.

Men jag kan bli väldigt, väldigt arg! Då handlar det mest om att jag sett någon behandlats orättvist eller att folk gjort korkade fel som de vägrat erkänna och heller inte har velat rätta till felet och sen har detta drabbat mej – då är jag inte att leka med. Detta har hänt ett par gånger, bla när Junior åkte med STS på Språkresa och trots att vi betalat extra för att han skulle bo ensam i en familj blev han placerad med flera andra svenskar. Mitt första samtal till STS var vänligt, men eftersom de inte ville erkänna sitt fel eller rätta till det var jag inte vänlig särskilt länge utan drog in VD och hela kalaset trots att det var midsommarafton… men jag fick rätt och det hade jag haft hela tiden. Sonen fick en toppenfamilj som han fortfarande har kontakt med 5 år senare och vi fick en ursäkt. Det var första gången Martin såg mej riktigt arg, han höll sej undan resten av dagen…

Junior och jag är så otroligt lika att det inte är någon idé att bli förbannad på honom. Han går sin egen väg, precis som jag alltid gjort. Det enda man kan göra med honom är att be honom berätta om saker i förväg, informera honom om risker och alternativ och sedan hoppas att han gör bra val. Säger man emot honom, så kör han rätt fram utan att se sej om. 

Senior och jag däremot, vi kan bråka så sticker och strån ryker… men det är väldigt sällan och oftast handlar det om att han ger upp något som jag vet att han klarar. Att älska en annan person så mycket att det gör ont och sen se honom ge upp sina drömmar trots att man vet att han kan, gör iaf mej totalt galen. Så var det både med moppe-kortet, bilkörkortet och dykcertet. Han har varit beredd att ge upp på teorin i alla fallen, fast jag varit helt säker på att han klarar det. Och han har inte tagit tag i det förrän jag fått jordens utbrott på honom och vi varit rejält osams och ledsna bägge två. Det ÄR inte lätt att ha både adhd och tourette, men han kan ju!!! Han kan så himla mycket! Och när han är på väg att ge upp måste han påminnas en hel del om att han faktiskt har kunskapen. Han behöver bara en spark i baken och lite jävlaranamma. Å idag har han ju både körkort och dykcert  🙂

Så visst kan jag bli arg, men Martin och jag bråkar faktiskt aldrig. Istället lugnar han ner mej när jag brusar upp, vilket händer lite då och då även om det blir allt längre mellan gångerna. Så jo, jag skriver om det mesta. Min blogg handlar ju om livet och att det inte alltid är så himla lätt, men att man måste vara snäll mot sej själv. Livet blir ju inte lättare för att man straffar sej själv, när man gjort så gott man kunnat. Att istället klappa sej själv på axeln och ge sej själv en chans till är en bättre väg för mej. För vi gör ju alla så gott vi kan med de förutsättningar vi har, eller hur?

Men just nu skulle livet bli mycket lättare om det slutade blåsa och regna!