Idag hade jag årets första pass i Tingsrätten. Det var en månad sedan sist och målen var av ganska
varierande karaktär och väckte en hel del tankar hos mej.

Utan att berätta för mycket om målen, vilket jag ju förstås inte får göra, så kommer här ett litet urval av mina tankar:
* Varför kör man bil utan körkort, rejält berusad, när man är en 18-årig tjej som precis tagit sina första steg utanför skolan och ska börja sitt vuxna liv?
* Varför gör man en polisanmälan och kommer till förhandlingen bara för att säga att man vill dra tillbaka anmälan? Varför ringer man inte och säger det innan?
* Hur kan man som 40-årig, vuxen, gift mamma bli så besatt i en man man knappt känner att man skiljer sej och sen smäller till honom och får böter på flera tusen?
* Tillfället gör tjuven. Är det därför man inte kan förklara varför man snott pengar från någon när man egentligen inte behöver dem?

Jag tänker också på alla runt omkring de åtalade och hur hela familjer berörs av det vi gör just i den stunden. Hur två väldigt unga människor trasslat till sin framtid rejält när det gäller att få arbete, körkort, lån och en massa annat. Föräldrar som ser sina vuxna barn förstöra för sej själva och plocka upp resterna av både dem och kanske barnbarnen. Sen tänker jag även på hur mycket detta faktiskt kostar i pengar med hela rättsapparaten. Advokater, åklagare, nämndemän, lokaler, häktespersonal, vittnesstöd och en massa annat.

Jag har suttit som nämndeman i snart 8 år, först mellan 2002 och 2006 och nu sedan 2010. Jag älskar mitt uppdrag och vill gärna fortsätta. Jag blir fortfarande berörd och får ständigt nya funderingar och vill fortfarande ta varenda bandit i famn och bara krama den tills de blir fromma som lamm. Vilket förstås inte funkar… men jag vill ändå gärna tro det. Så jag har inte blivit härdad eller hård, jag bryr mej fortfarande och då tror jag att man lugnt kan fortsätta sitt uppdrag.

Om en vecka är det dax igen, så får vi se vad vi ska avhandla då och vilka tankar som tycker upp i skallen då… man vet aldrig  🙂