2001

Jag har förstått att man inte får se fram emot sina barns flytt… Att man inte älskar sina barn om man vill att de ska flytta hemifrån… jodå, det har man låtit mej veta på en mängd olika sätt.

På ett diskussionsforum skrev jag att jag nu när barnen är stora återerövrar MITT liv. Till svar fick jag att det varit mitt liv hela tiden, både småbarnstid och amning, större barn och skola och nu livet med vuxna barn. Så kan man förstås se det, men då kanske man inte tänker på att jag både haft sjuka barn, varit hemma med dem i nästan 10 år OCH varit ensam med dem. Då kommer saken lixom i ett annat ljus tycker jag…

Mitt liv har helt och hållet formats kring mina barns behov och sjukdomar i 20 år. Eller iaf i 18 år… Fram tills Senior slutade grundskolan för 4 år sedan har jag varit 110% närvarande både när det gäller skola, medicinering, läkare och extrajobbet. Jag har haft superkoll, men låtit honom ta eget ansvar förstås. Han har behövt mej på alla de här olika punkterna för att känna sej trygg och för att bli en väl fungerande ung man som nu (till slut) ser fram ett att bygga sej ett eget liv.

Hela min tanke med att uppfostra barnen har varit en förberedelse för deras vuxna liv och för att de ska klara sej själva och kunna sköta ett hushåll. Jag har haft koll men inte varit någon hönsmamma som fixat allt åt dem. Jag vet att de kan laga mat, tvätta, byta lakan, passa tider och är trevliga unga män som folk gillar. Jag har försökt att uppfostra dem till den man som jag själv skulle uppskatta och vilja bo tillsammans med.

Att bägge ser fram emot att flytta och skaffa sej ett eget liv ser jag som ett sundhetstecken och som ett bevis på att jag faktiskt lyckats med min uppgift som förälder. De behöver mej inte längre utan vill testa sina egna vingar och det är så häftigt att se! Jag behöver inte den bekräftelsen som mamma att de ska komma till mej hela tiden, att jag ska serva dem osv. Nu finns jag här i bakgrunden och hjälper dem om de vill, kommer med tips om de frågar och stöttar om de behöver. Klart att jag alltid är deras mamma och de är välkomna hem, men de är vuxna och ska nu behandlas som såna.

Jag älskar dem inte mindre för att jag ser fram emot deras egna boende. Det är ju jättespännande att få vara med och planera och kanske tom möblera. Att se hur de tänker när det gäller pengar, möbler och mat. Har de mina värderingar? Kommer de att äta här i slutet av månaden den första tiden? Kommer hela hemmet se ut som Juniors vertikala garderob? Jag tycker det är jättespännande!

Visst kommer det att bli tomt och visst kommer jag att försöka få hit dem på mat eller ”bara-för-att”. Men det är ju inte så att de är döda  och borta för alltid! De lever, har ett eget spännande liv och kommer på besök när de vill och för att de vill av egen fri vilja! Att jag får mer yta och mer frihet är en bonus i allt detta och något jag ser väldigt mycket fram emot. Så för mej stämmer verkligen det där att jag nu får MITT liv tillbaka. Jag har gett många år till barnen, år som varit de finaste och jobbigaste i mitt liv. Nu ska jag göra saker som jag vill, när jag vill.

Det är varken egoistisk eller kärlekslöst. Kärleken finns kvar, men nu är den på ett annat plan. Lite djupare tror jag faktiskt. Den blandas med en stor portion stolthet över att jag klarade det! Hjärtat känns väldigt stort, nästan så det inte får plats i bröstkorgen. Vi har gjort en fantastiskt resa och jag vet att den inte är slut än, den blir bara lite annorlunda from nu  🙂