Så här såg jag ut i högstadiet

När jag gick i högstadiet umgicks jag konstant med mina grannar som spelade i ett band. I bandet fanns en sångare (A) som jag senare umgicks med mer än grannarna. A och jag hade nånslags syskonrelation och var verkligen bra kompisar och det var vi ända fram till bägge gifte sej och jag fick barn. Ett av mina starkaste minnen är när han tog med mej på en konsert med Elton John ett par dagar innan jag skulle gifta mej. Vädret var fantastiskt och vi hade en supermysig kväll. Han var på mitt bröllop och första sonens dop, sen kommer jag inte ihåg om han även var med när andra sonen döptes eller om han redan försvunnit då. För det var precis vad som hände… han bara försvann – gick upp i rök. Jag visste att han skiljt sej, men inget mer.

Jag letade överallt! Googlade hans namn en miljon gånger, ringde hans mamma en gång men hon lät så avvisande att jag inte vågade göra det igen, letade i alla register jag visste om – men hittade inget och saknade var otroligt stor. Han var en av mina bästa vänner och visste i stort sett allt om mej. Men livet går vidare och med barn går livet fort. Men saknade fanns där och lite då och då slog jag in hans namn på Facebook eller google, men fick inget napp. En dag i början av 2000-talet sa min pappa att han sett A i en tv-soffa där han berättade att han funnit kärleken via internet och flyttat till Finland. Nu visste jag iaf att han levde! Och hade fått en familj  🙂

Nu visste jag vilket land han bodde i, men lyckades inte hitta honom ändå. Jag återfick kontakten med mina grannar som också sökte efter honom, men inte heller lyckats. Åsså igår slog jag in namnet lite så där på måfå igen på Facebook och HITTADE HONOM! Helt plötsligt fanns han bara där och jag slängde iväg ett meddelande som jag fick svar på direkt. Han skrev att han var precis lika glad som jag och att vi nu aldrig skulle tappa kontakten igen.

Tyvärr fick jag även veta att hans 8-årige son behandlas för cancer, men det förtar inte min glädje över att hitta honom. Däremot hoppas jag att jag kan finnas där som stöd om han behöver det. Även om mina barn inte har haft cancer så vet jag ju hur det är att vistas på en sjukavdelning dag efter dag och inte veta när man ska slippa komma dit igen.

Jag kunde knappt sova igår, så glad var jag. Nu hoppas jag bara att vi ska kunna ses och prata på Skype. Vi har några år att ta igen… jag vill veta allt som hänt och bara höra hans röst igen. Det är tur att Martin inte är svartsjuk för jag höll honom vaken med mitt babbel en bra stund igår. Jag var ju så himla glad och tack och lov så är Martin den mest förstående man man kan hitta och unnar mej den glädjen.

På nåt sätt känns det som att jag hittat min förlorade storebror. Jag är så himla glad! Ytterligare en pusselbit i mitt stora relations- och kärlekspussel som har hittat sin plats  🙂