Vi har haft skitdålig uppkoppling och Martin har varit
magsjuk, så uppdateringen har varit lite si och så både här och på Facebook. Men
nu verkar det fungera hyfsat och Martin mår efter två sjukdagar bra igen. Idag var
det därför dags för äventyr!

Klockan 8 blev vi hämtade och körda till hamnen i Banjul. Där
gick vi ombord på en båt med en Captain Marvin, från England, vid spakarna. Vi
var först på plats och fick vänta lite innan resten av passagerarna kommit och vi
kunde lämna bryggan. 

Vår första anhalt var byn Juffure, byn där Kunta Kinte
föddes 1750. Kunta Kinte tillfångatogs och såldes som slav i Amerika och hans
barnbarnsbarnbarn… Typ 8e generationen, Alex Haley skrev sedan berättelsen om
sin anfader och boken Roots. 

I byn fick vi träffa nuvarande byhövdingen som är en kvinna
och se byn i sin helhet. Jag fick också chansen att göra barnen i byn
överlyckliga genom att ge dem ett helt gäng nallar. En av småflickorna blev så
lyckliga att hon nästan skrek av lycka. Hon fick hjälp av sin mamma att knyta
upp nallen på ryggen, precis som mamman gjort med småsyskonet. De andra som var med på turen glömde helt av att lyssna på guiden när de såg vad jag gjorde och vände sej istället mot oss med kamerorna i högsta hugg. Det var nog ett 10-tal små killar och tjejer som blev väldigt glada idag, ungefär så många nallar gav vi bort.

Sen kom en himla fräck svart kvinna och sa att hon ”behövde” två nallar att sätta i ett fint skåp som hon hade köpt eller fått. Jag bara gapade. Skulle jag ge en vuxen kvinna leksaker att sätta i ett skåp bara för att hon ville ha nåt fint där? Aldrig i livet! Jag sa att jag bara ger nallarna till barn och sen fick en av poliserna som vi gick med säga till henne att lämna mej ifred. Hon blev nog lite sur, men det skiter väl jag i. Det är barnen jag vill glädja, inte en hagalen kvinna.

Efter besöket hos Kunta Kintes familj åkte vi till till ön St James som numera heter Kunta Kinte Island. Dit tog man alla tillfångatagna slavar för att sedan föra dem vidare till bla USA och England. Där gick vi runt en stund, tittade på det som finns kvar av fortet och bara tog in alltsammans. Det var väldigt varmt, runt 40 grader i skuggan men sånt gillar ju jag.

Båtresan hem var ganska långtråkig. Man brukar se delfiner, men idag var det ingen som ville leka med oss. Behållningen av dagen var att se den lilla flickan få sin nalle, hon sprang genom hela byn och skrek att hon fått nallen och visade den för alla som ville se. Det finns massor med bilder, men eftersom internet är så långsamt är det svårt att lägga upp dem. Så det får bli senare. Ni kommer att få en hel bildkavalkad när jag kommer hem  🙂

Nu sitter vi här lite lätt röda i skinnet men mår förträffligt bra. Imorrn blir det besök i SOS Barnby och i bästa fall får jag träffa min kompis Dodo. Man har hittat honom, nu är bara frågan om han vill träffa mej… imorrn vet jag mer…