Foten är numera större än flygplanet

Så var det dax idag igen… ännu en dag på Huddinge Sjukhus och ännu ett avsked av läkare och sköterskor som tagit hand om oss i många, många år. Idag var det astma- och allergimottagningens tur, där har vi gått sedan 1995 eller -96. En lång tid alltså.

Jag tror att vi kom dit efter att Junior fått en allergireaktion på ägg och eftersom bägge barnen fick mysko och ganska starka reaktioner på både det ena och det andra så blev vi kvar istället för att fortsätta på vårdcentralen. Det är vi oändligt tacksamma för, eftersom vi är otroligt nöjda med vården vi fått. Vi har hela tiden haft överläkarna och tillika forskare som våra närmaste läkare och varit med i en mängd olika studier och kanske hjälp forskningen framåt en liten bit. Vi har kunnat höra av oss precis när som helst, vad det än har gällt.

10.30 var vi på plats och Junior blir alltid lite nostalgisk när han kommer in i väntrummet. ”Hans” leksaksflygplan står fortfarande där. Ni vet ett sånt där stort plastflygplan som man kan sitta i och styra. Det kom en av sköterskorna in med för kanske 12-13 år sedan och Junior var först att leka med det, idag får inte ens hans fot plats i det  🙂

Världens bästa allergiläkare!

Idag blev det snack med alla sköterskor, allergitest, spirometri och sen besök hos vår doktorn Gunilla Hedlin. När hon bad honom ta av sej tröjan för att lyssna på hjärta och lungor började hon skratta och klämde lite extra på hans muskler och menade att det var ju sista gången så det var bäst att passa på. När vi skulle gå uppmanade hon de andra sköterskorna att göra likadant och när alla förstod att det var vår sista gång på avdelningen blev det lite jobbigt igen. Så många år.

Tyvärr hördes idag ett blåsljud på hans hjärta som inte funnits där förr, så nu ska detta kollas upp och så fort svaret kommit flyttas han över till vuxenmottagningen. Men vi har lovat att komma förbi ibland för att säga hej. Mina två ungar har ju i princip vuxit upp inne på Huddinge Sjukhus. Har det inte varit astma, så har det varit öron eller magar. Senior var bara 3 år när han kunde leda mormor rätt i korridorerna och hälsade med namn på alla läkare han mötte. Kanske inte en uppväxt man önskar sitt barn, men det har gått rätt bra ändå tycker jag.

From och med nu lämnar vi barnmottagningarna bakom oss, nu är det vuxen som gäller och det är betydligt mer opersonligt. Så det känns inte helt ok, men man vänjer sej väl. Nu är killarna stora även när det gäller sjukvård. Herre gud! Var tog tiden vägen??? Samtidigt känns det otroligt bra att det värsta är över och att vi kom ut ganska ok i slutändan. Barnen är stora. Hur skönt är inte det då!