Jag har problem. Som jag skrev igår så kommer det eventuellt att hända grejer inom en kanske inte så snar framtid, men iaf iom en överskådlig framtid.

Det är där mitt problem kommer in i bilden… Jag är så fruktansvärt dålig på att vänta. Nu när jag nästan säkert vet att vårt liv ska förändras så vill jag att det ska göra det NU! Men som det ser ut just nu så ska vi först få ett positivt besked och sen tar det nog ytterligare minst två år innan något händer…

Jag har alltid varit mer eller mindre otålig beroende på vad som legat framför mej. När något är på g, så vill jag ha det överstökat och gå in i nya rutiner så fort som möjligt. Men oftast är det ju inte upp till mej, utan att tiden helt enkelt ska passera och klockan är ju svår att påverka lixom.

Martin och jag pratade om vårt eventuella nya liv medan vi förberedde jobbet igår. Jag sa att bland det första jag vill göra är att dra iväg på en sistaminuten på egen hand. Eftersom han och killarna förmodligen kommer att åka iväg på dykresor utan mej så tyckte han att det lät helt ok. Då började jag drömma; tänk att få en vecka i värmen på egen hand. Barcelona? Nån Kanarieö? Grekland? Sicilien? 

Jag och ett gäng böcker  🙂 Å andra sidan kanske man skulle kolla om någon tjejkompis ville följa med… ett litet krux bara; vad har jag för tjejkompisar? M eller Å kanske? Eller kanske en bloggkompis? Kanske Geddan eller Rackartuss  🙂

Men som sagt; det här ligger minst två år bort i tiden. Jag kanske hinner kolla på eventuellt sällskap under tiden eller glömma idén helt. Det kanske inte blir någon förändring ändå för oss. Den som lever får se… om tålamodet håller  🙂