Stackars Gunde Svan är sjuk. Det är tråkigt när någon är sjuk och man inte hittar felet, absolut. Men hur många är det inte som sitter i stugorna och är allvarligt sjuka men inte vet varför? Inte blir det några stora rubriker inte. Jag gick omkring med min sjukdom i över ett år innan jag fick veta vad som var fel och då hade jag bytt både vårdcentral och läkare flera gånger. Inte blev det några rubriker om det inte. Men det kanske är bra att det iaf blir rubriker nångång? Att inte ens en känd person kan få rätt diagnos direkt. Det visar ju ändå hur knepigt det kan vara att valsa runt inom landstingets väggar. Men det visar också att vi inte alls är lika mycket värda…

En annan grej som sjukvården måste bli bättre på är att lyssna på föräldrarna. Jag påtalade direkt på BB att Senior var annorlunda, men det viftades bort eftersom det var mitt första barn. Vad kunde jag veta om sånt? Idag sitter vi med många olika och mer eller mindre vanliga diagnoser, som tagit mycket tjat att få fram. Man MÅSTE lyssna på föräldrarna! De känner sina barn bäst, även om det är nyfödda barn det handlar om. Det ska inte vara som i Lilla Hannes fall. Hade man lyssnat och tagit föräldrarnas oro på allvar hade han kanske levt idag.

Å då är frågan hur stor del våra förtroendevalda har i detta? För mej spelar det ingen roll om man snor idéer från varandra, så länge det sker en förändring till det bättre. Vad bryr jag mej om VEM som kommer med ett förslag? Jag vill bara ha en sjukvård som fungerar. Självklart ligger de stora frågorna på politikernas bord, men det är ju ändå de som jobbar på golvet som måste vara lyhörda. Det är ju inte politikernas fel att Hannes dog. Det är personalens ansvar att ta hand om dem som behöver vård. I detta fall kan man inte prata om ekonomi, det handlar enbart om hjärta!

Idag ska vi besöka neurologen på Huddinge Sjukhus. Junior gick ju med sin huvudvärk i nästan 2 år, men nu verkar den vara nästan borta. Han får lättare ont i huvudet än andra, men fungerar ändå ganska normalt i vardagen. Vi får väl se vad läkaren säger idag. Det tog oss lång tid att bli tagna på allvar, och vi har väl inte fått så mycket hjälp. Läkarna vet inte vad de ska göra när det inte finns någon tumör, stress eller andra ”fel”. Men den hjälp vi fick gjorde iaf läget lite bättre och nu är han så gott som återställd.

Men man måste stå på sej och våga vara besvärlig. Är man för sjuk för att bråka själv, så måste man ha någon som kan bråkar åt en. Vi är inte värda lika mycket inom landstingets väggar, så är det. Frågan är väl om vi är lika mycket värda någon annan stans? Tror inte det faktiskt.

.