Inte kunde jag tro att jag skulle få ett så bra liv! När jag satt där på akuten med en misshandlad son och var tvungen att sluta mitt arbete som personlig assisten för att skolan ringde mej hela tiden, då var det svårt att tro att något i mitt liv skulle bli bra…

Det är tur att hjärnan är selektiv och glömmer mycket av det som är jobbigt. Men när jag gräver lite och läser en del av det jag skrivit för några år sedan, då kan jag ändå komma ihåg känslan av den där hopplösheten.

Att ha barn som inte är som alla andra, att vara utanför många sociala tillfällen, att inte ha någon förståelse och att hela tiden slåss för sina barns rättigheter. Det är jobbigt! Inte bara jobbigt, det är kränkande.

Jag trodde nog aldrig att livet skulle bli annorlunda. Jag hade gett upp tanken om ett arbete utanför hemmet, framför allt hade jag gett upp tanken på ett liv tillsammans med någon… Men jag klarade mej ändå bra och hade accepterat hur jag hade det. Det var jag och barnen mot resten av världen – vi klara allt så länge vi fick vara tillsammans!

I 10 långa år klarade jag mej själv. Jag är skitbra på att klara mej själv. Jag kan allt! Sen hände något… Martin kom in i vårt liv, av egen fri vilja. Knäppgök  🙂

Idag sitter jag är med en sambo, som stannar hos oss för att han vill. Som gör allt för mej och barnen. Senior litar återigen på vuxna/lärare, trots att de svek honom ordentligt när han låg där blåslagen på skolgården. Trots att de gett honom en svår skolgång. Hans betyg nu i tvåan på gymnasiet var outstanding! Så bra att han knappt kunde fatta det själv. Han har blivit en otroligt härligt ung man, som bara behöver lite extra förståelse då och då. Junior är en charmputte som med sitt smajl lyckas med det mesta  🙂

Jag trivs med mitt liv! Något jag knappt vågade önska för 10 år sedan… så det finns hopp även för de föräldrar som har annorlunda barn och som inte alls ser något positivt i livet. Jag var nere i det svarta och vände. Man måste bara härda ut och lära sej av allt som händer. En dag vänder det – jag lovar!

.