Vårt viktigaste uppdrag

Vårt viktigaste uppdrag

Att uppfostra barn är det svåraste men absolut viktigaste jag har gjort! Tyvärr föds inte barnet med någon handbok, utan man får lixom lita på sej själv och gå lite på magkänslan. Barn nr1 är testbarnet som man provar olika metoder på, barnen som kommer efter har det lättare  🙂

Redan när jag var 13-14 år var jag helt bestämd med att jag och barnens pappa skulle uppfostra våra barn själva, utan hjälp av dagis eller dagmamma. Så vi sparade pengar ganska tidigt för att en av oss skulle kunna vara hemma med dem. Innan jag blev mamma hade jag väl ingen direkt plan för hur jag skulle uppfostra mina barn, bara att de skulle få massor med tid av oss. Att vi skulle göra mycket tillsammans. En ganska vettig tanke för en tonåring, kan jag tycka nu när jag sitter med facit i hand.

Jag fick Senior när jag var 22 och Junior när jag var 24. Jag ville ha två barn tätt, gärna samma sort – och så blev det! Eftersom vi kom överrens om att jag skulle vara hemma med dem så ville vi vara säkra på att de iaf skulle ha en kompis att leka med om ingen annan var hemma med sina barn i närheten. Nu föll det sej så, så att när andra fick höra att jag var hemma så vågade de också ta steget. Till slut var vi 5-6 mammor ( & pappor) och nästan 10 barn som var hemma på heltid och som blidade vår egna lilla ”barnklubb”. Vi träffades 1-2 ggr i veckan och pysslade tillsammans. Hur bra som helst!

Jag var hemma i nästan 10 år med mina barn. Deras pappa jobbade skift och när han var ledig stack jag iväg och jobbade på något av mina 5-6 olika uppdrag jag hade. Jag jobbade på bio, med marknadsundersökningar, som nämndeman mm. Vi hade inte mycket pengar, men så det räckte. När vi skilde oss var barnen 3,5 resp 5 år gamla och då fortsatte vi ungefär på samma sätt. Jag var hemma när deras pappa jobbade och sprang iväg och jobbade när han var ledig och barnen var hos honom.

Trots olika funktionshinder, sjukdomar och skillsmässa så hade vi en harmonisk småbarnstid tycker jag. Killarna vet att de är älskade och vågar testa oss ganska rejält. Senior har ju adhd och lite annat, som gör att han kan verka trotsig ungefär hela tiden. Han har inga trotsperioder som ”vanliga” barn har, han är lixom rak i sitt humör. Men han har alltid gått att resonera med och när jag väl lärde mej hur man lugnar ner honom, så blev allt mycket enklare. Nyckeln är ju att inte tjafsa med en redan uppretad person, det funkar inte i något fall. Man får vänta tills läget är lugnare och prata då istället, det funkar nästan alltid.

Den jobbigaste perioden var nog när Junior var runt 13 år. Då drog han sej undan och fräste mest åt mej. Jag gav mej inte en tum, han var tvungen att prata med mej även om han inte ville. Jag kunde hämta honom i skolan och ta honom för att gå runt på IKEA och äta lunch där. Bara för att umgås och visa att han var älskad och värdefull. Nu i efterhand har han sagt att jag gjorde helt rätt. Hade jag låtit honom vara så hade vi nog glidit ifrån varandra och kanske inte kunnat börjar prata med varandra igen.

Kommunikation tror jag är det viktigaste av allt! Att verkligen lyssna på vad de säger och prata med dem. Dela tankar. Jag inbillar mej att vi kan prata om det mesta. Jag ska inte veta allt om deras liv, några hemligheter måste de få ha. Men de viktiga bitarna pratar vi om och framför allt vet de att de kan prata med mej om allt, om de vill. Klart att det är svårt att prata om känslor och sex, men det funkar bra det med  🙂

När jag känner att vi har en dålig kommunikation försöker jag att hitta på något. En kryssning, en utflykt, en middag på restaurang eller en filmkväll. Något som lättar upp och som för oss närmare varandra. Att ge sina barn tid och verkligen SE dem är nog det viktigaste man kan göra. När jag var på lägerresa med Seniors klass hände följande som bevisade detta för mej:

En av killarna hade haft hemkunskap och kom gående. Jag frågade hur dagen varit och hur han mådde. Då ser han mej stint i ögonen och frågar: varför undrar du det? Ja, sa jag, för att det är roligt att höra hur ni mår, vad ni gjort, hur det går för er och era tankar. Då sätter han sej brevid mej och säger tyst: det gör aldrig min mamma… Sen öppnar han hela sitt hjärta och pratar och pratar och pratar. Jag är så tacksam för att vi fick vara ensamma så han kunde säga allt han behövde utan att bli störd. Men samtidigt så gjorde det mej väldigt illa till mods att höra att hans mamma inte pratar med honom.

Den lilla episoden och fler av den sorten visade att jag är på rätt väg och att min tanke om att öppna familjehem är helt rätt. Mina ungar har blivit helt ok som unga vuxna. Kan jag ge fler ungar av min tid, famn och mitt öra så vill jag göra det. Det är de värda! För våra unga är det viktigaste vi har och att ge dem tid och lyssna på dem är det viktigaste vi kan göra. Å det kostar faktiskt inte ett öre!

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.