Igår pratade jag med två ungdomar som saknar sina pappor. Den ena bor tom tillsammans med sin, men det är flera år sedan de pratade med varandra… den andra har bara bott med sin pappa sina 2-3 första levnadsår men haft en regelbunden kontakt sedan dess.

Bägge är bittra och ledsna. Det som gör mest ont är att de inte känner att deras pappa är stolta över dem eller visar spontant att de vill hitta på saker tillsammans. Det är alltid ungdomarna så får be om tid eller uppmärksamhet. När man inte bor med sin pappa kan man kanske ha mer förståelse, men när man faktiskt bor ihop… hur kan man glömma bort sitt barn då?

Det är oförlåtligt att inte bry sej om sina barn! Har man satt dem till världen, så finns inga ursäkter. Här är två ledsna ungdomar som känner sej bortglömda. Hur reparerar man det? Går det att reparera? Det enda råd jag kunde ge var att man inte kan ändra på en annan människa. Man måste lära sej att hantera situationen och känslorna och sedan leva vidare med dem som faktiskt bryr sej om en på riktigt. Visst kan man konfronterar sin pappa, men vad löser det? En tillfällig förändring kanske… men är den äkta?

Tänk om alla pappor kunde förstå hur viktiga de är!

.