I Expressen igår kan man läsa om Anton som inte gått i skolan på ett bra tag. Det är riktigt dåligt av kommunen! Skollagen säger att kommunen ska ge alla elever möjlighet till en utbildning. Det finns iofs inga krav på att elev ska vara i skolan, men att utbildningen skall utformas så att man kan nå sina mål. Om det innebär en elevassistent i skolan, hjälpmedel eller att man faktiskt får undervisa eleven hemma – det är upp till skolan/kommunen att ordna.

När Senior gick i femman blev han allvarligt misshandlad vid flera olika tillfällen. Han var livrädd för att gå dit och jag litade inte på skolan, så jag höll honom hemma. Han gjorde det han skulle och sen var jag med honom när han skulle redovisa, skriva prov eller annat som var tvunget att göras i skolan. Så hade vi det under en termin, skolan hörde inte av sej en enda gång… Inte ens när han låg på akuten efter en av incidenterna hörde man av sej till oss. Självklart anmälde vi alla brister till skolinspektionen, som redan tidigare haft ögonen på skolan. Tyvärr var det en rektor med välsmort munläder, så skolan klarade sej undan även denna gång. Kvinnan på skolverket var riktigt frustrerad, eftersom även hon insåg att allt inte stod rätt till.

Oftast är det elever med olika sk bokstavsdiagnoser som slutar gå i skolan. Men det handlar även om tjejer (och killar) som mår dåligt, inte nödvändigtvis mobbade, men dåligt av andra orsaker. Det är inte elever som inte vill eller inte orkar gå i skolan, utan barn/ungdomar som mår riktigt dåligt av skolmiljön. Jag har haft flera av dem hemma vid mitt köksbord på dagarna. De har inga problem alls med inlärningen eller koncentrationen så länge de har en lugn miljö att plugga i och en vuxen person närvarande hela tiden.

Jag har ingen lärarutbildning, jag är inte heller psykolog. Ändå har jag fått förtroendet från både de här ungdomarna och deras föräldrar att ha dem hemma hos mej och på nåt sätt ta dem genom högstadiet. Det är här outbildade lärare kommer in i bilden. Skolan behöver fler vuxna, inte nödvändigtvis lärare med utbildning, som finns runt ungdomarna i skolan. Med fler vuxna kan man dela upp eleverna i mindre grupper och ändå alltid ha en vuxen närvarande. Behövs mer kunskap och bättre förklaringar, får man ropa på den utbildade läraren – svårare än så är det faktiskt inte!

Bort med stora klasser på 50-60 elever! Färre elever per grupp, minst en specialpedagog, kurator och vaktmästare i varje skola och en engagerad rektor. Jag tror att detta skulle vara ganska enkla lösningar för att få eleverna att må bättre och visa bättre resultat. Men det kostar ju pengar… I vårt fall bytte vi skola och hamnade i Kunskapsskolan. Senior fick en superb specialpedagog som han litade på och en underbar rektor. Han klarade högstadiet bra och går nu i gymnasiet och trivs där.

I hans fall handlar det inte om hans olika bokstäver eller sk särskilda behov. I hans fall handlar det enbart om en korkad rektor och en stelbent kommun. Hade jag som mamma accepterat skolans behandling av honom hade han förmodligen aldrig kommit tillbaka till grundskolan. Men jag bråkade, vann och brakade. Det är nämligen ganska jobbigt att kämpa mot skolan och det orkar inte alla. Men jag orkade och jag kan berätta hur vi gjorde, men andra måste föra sin egen kamp – det kan ingen annan göra åt dem.

Det är våra barn, vår framtid, det handlar om! De är värda ett bättre öde än att utestängas från skolan!

.