Efter många år som ensamstående mamma och ensam i största allmänhet kom helt plötsligt kärleken in i mitt liv! För att stanna dessutom  🙂

När jag minst anade det och en person som jag inte alls såg som min framtida kärlek. Han fattade tidigare än jag, jag fattade absolut ingenting. Vi jobbade ju bara tillsammans och visst, vi pratade mycket och trivdes ihop… men inte mer, trodde jag… Han var yngre, bodde fortfarande hemma och var datanörd = inget för mej alltså.

Men han var för mej! Bara för mej! Och idag firar vi 3 år tillsammans  🙂
Allt kändes bra redan från första dagen. Killarna godkände honom direkt och Baileys älskade honom från första stund. Hans föräldrar accepterade mej och mina föräldrar accepterade honom. Alla var nöjda och glada. Särskilt vi  🙂

Jag har hela tiden varit lyhörd för killarnas åsikter. Hade de sagt nej, så hade det aldrig blivit något. Mår inte de bra, så kan jag inte bara se till mej själv. Det skulle aldrig fungera. Killarna går först i ALLA lägen! Men jag behövde inte oroa mej, alla gillade varandra. Martin skulle aldrig ta någon slags pappa-roll. Han är en vuxen kompis som hjälper dem med allt de behöver. De har redan en pappa och behöver inte en till. Däremot behöver alla en extra kompis och kanske en vuxen förebild som dessutom är man.

Vi har det bra! Vi skrattar mycket och tycker om att vara tillsammans. Vi åker på våra kryssningar, resor, simtävlingar och skrattar. Skrattet är vikigt! Särskilt viktigt var det under förra året när det mesta var riktigt tungt. I år är det mycket bättre, året har faktiskt börjat riktigt bra.

Idag ska vi äta något gott, annars är det mesta som vanligt. Det är fredag och vi är ”lediga”… det innebär att halva dagen går åt till att jobba klart veckan. Sen storhandling och städning/tvätt, dammsgning mm. En helt vanlig fredag alltså, med den skillnaden att vi firar 3 år idag  🙂

.